Imperier i Historien

Kriterier för vad som är imperier ofta använda av historiker:

Omfattande territoriell kontroll som utövas från en central kärna – ofta en dominerande stat eller folkgrupp.

a/ som utövar politisk och militär kontroll över flera olika territorier, folk och regioner utanför kärnan.

b/ områdena är anskaffade genom erövring, kolonisering eller inflytande, ofta integrerade med våld.

Makthierarki där kärnan har auktoritet över periferin (kolonierna, provinserna, besegrade folken). Medans de kontrollerade områden har begränsad eller ingen självbestämmanderätt i viktiga frågor. De styrs ifrån centrum.
Dominansen upprätthålls genom militär styrka, ekonomiskt tvång, politisk manipulation och kulturell påverkan. De dominerade folken och regionerna utnyttjas ofta för resurser, arbetskraft, mark eller strategisk position.
Ett imperium innefattar vanligen många olika folk, kulturer, språk och religioner under en gemensam överordnad auktoritet.
Ambitioner om expansion och universell ordning. Framhåller ofta en ideologi eller legitimitet som rättfärdigar sin dominans. T ex civilisationens spridning, religiöst uppdrag, säkerhet eller ekonomiskt välstånd.
Centraliserad auktoritet. Makten ofta koncentrerad hos en kejsare, monark, elit eller dominerande institution i kärnstaten. Men även republikanska former finns.
Inte minst en fungerande administration över de dominerade områdena.

Inte alla stormakter under historiens gång kan därför betecknas som imperier.

Här nedan följer en lista på imperier från historien i kronologisk ordning, och med länkar till information om dessa där så är möjligt.

BCE betyder Before Current Events vilket motsvarar Innan vår tideräkning alternativt f.Kr på svenska.

CE betyder Current Events vilket motsvarar Vår tideräkning alternativt e.Kr på svenska.

Lyssna på kommentarer över några gemensamma drag och orsakssamband för de olika typerna av äldre imperier.

Imperier i kronologisk ordning

Länkar till mer information i namnen på imperierna, för den som är intresserad.

ca 2334–2198 BCE Akkadiska riket: med centrum i staden Akkad i Mesopotamien

ca 2112-2004 BCE Tredje Ur-dynastin (eller det Nysumeriska imperiet) : med centrum i staden Ur

ca 1600–1046 BCE Shangdynastin: med centrum i städerna Bo/Xibo längs Gula Floden i Kina

ca 1600–1178 BCE Hettiterriket: med centrum i staden Hattusa i Anatolien

ca 1550–1069 BCE Egyptiska Nya Riket: med centrum i staden Thebe
(nuvarande Luxor)

ca 1500–1300 BCE Mitanniriket: med centrum i staden Washukanni i norra Mesopotamien

ca 1046–256 BCE Zhoudynastin: med centrum i staden Haojing i Shanxi i norra Kina/ senare Luoyang i Henan i centrala Kina

ca 911–609 BCE Nyassyriska riket: Mesopotamien med centrum i staden Nineve (vid Tigris östra strand mittemot dagens Mosul i Irak)

ca 626–539 BCE Nybabyloniska riket (eller Kaldéiska riket): Mesopotamien med centrum i staden Babylon
(ca 10 mil söder om dagens Bagdad )

ca 550–330 BCE Persiska riket (Akemenidernas rike): med Persepolis och Susa som centrum

ca 336–323 BCE Makedoniska imperiet (under Alexander den store): med städerna Pella i Makedonien och Babylon som centrum

ca 322–185 BCE Mauryariket i Indien: med staden Pataliputra som centrum (nuvarande Patra i Bihar, Indien.) Noterbart att en av de största spridarna av buddismen – Ashoka den store – var en av dess kejsare.

221 BCE – 220 CE Qin– och Handynastierna: det första enade kinesiska imperiet med centrum först i Xianyang i Shaanxiprovinsen, därefter Chang’an (dagens Xian) och Luoyang. (OBS: två dynastier och två länkar) Den senare dynastin öppnade Sidenvägen (se kartan)

27 BCE – 476 CE Romerska imperiet: med staden Rom som centrum

30 – 375 CE Kushanimperiet: med centrum i städerna Rawalpindi/Mathura (från Pamir/Hindu Kush till centrala Indien) var en inflytelserik centralasiatisk stormakt som sträckte sig från dagens Tadzjikistan till norra Indien, grundat av yuezhi-folket. Under kejsar Kanishka blev riket ett centrum för handel, buddhism och synkretisk konst (dvs sammansmältning av olika kulturella och religlösa stilar), och fungerade som en bro mellan Kina, Indien och Romarriket via Sidenvägen.

ca 100 – 940 CE Aksumimperiet: med centrum i staden Axum (i provinsen Tigray, Etiopien)

224–651 CE Sasanidiska riket: med centrum i staden Ktesifon (i närheten av Bagdad, men sasanidernas hemland var i Persien)

ca 300–1200 CE Ghana-imperiet: med centrum i staden Koumbi Saleh (i södra Mauretanien) ett transsahariskt handelsimperium

ca 320–550 CE Guptariket: med centrum i staden Pataliputra (nuvarande Patra i Bihar), det krossades till slut av Heftaliterna eller ”de vita hunnerna”

395 – ca 1071 CE Bysantinska imperiet: med centrum i staden Konstantinopel (det Östromerska riket)

552 – 744 CE Gökturkiska khaganatet: med centrum i städerna Ötüken i öst och Suyab i väst. (I nuvarande Mongoliet resp Kirgisistan) det var det första turkiska stäppimperiet som kontrollerade Sidenvägarna och Centralasien.

ca 600 – 1100 CE Wari-imperiet: med centrum i staden Huari (nuvarande Peru) Det första imperiet i Amerika.

618 – 907 CE Tang-dynastin: en av de mäktigaste dynastierna i Kinas historia, med centrum i Chang’an (dagens Xi’an, Shaanxiprovinsen) som var utgångspunkt för Sidenvägen. Tang kom att erövra de gökturkiska khaganaten när det var som störst.

618 – 842 CE Tibetanska imperiet: med centrum i staden Lhasa.

650–965 CE Khazarriket: beläget vid Sidenvägens slut, och med centrum i först Balanjar och sedan Atil.

661 – 750 CE Ummayadernas kalifat: ett teokratiskt imperium, med staden Damaskus som centrum.

750 – 1258 CE Abbasidernas kalifat: ett teokratiskt imperium, med staden Bagdad som centrum. Imperiet krossades av mongolernas blodbad i Bagdad, ledda av Djingis khans sonson Hülegü.

744 – 840 CE Uigur khaganatet: Uigurerna var ett turkfolk som störtade det andra turkiska khaganatet (Gökturkarna) och etablerade sitt eget välde med centrum i dagens Mongoliet – huvudstad Ordu-Baliq.

800 – 843 CE Frankerriket: under Karl den store och hans son,med centrum i staden Aachen.

En internationell utblick 820 CE

En bild av ”den gamla världen” runt 820 CE. Imperier vid denna tid i Afrika: Ghana och Axum; i Europa Frankerriket, Bysantinska imperiet och Khazarernas khaganat; i Asien Abbasidernas kalifat (även i Nordafrika), Tangimperiet, Tibet och Uighurkhaganatet.

975 – 1187 CE Ghaznaviderna: med centrum i städerna Ghazna (tidigare Alexandria, Afganistan) och Lahore

1037 – 1194 CE Seldjukimperiet: med centrum i städerna Isfahan och Hamadan huvudsakligen. Första turkiska stormakten i Europas närhet.

1077–1231 CE Khwarazmianriket: först vasaller till Seljukimperiet, med centrum i städerna Gurganj och Samarkand (dess härskare lät avrätta Djingis Khans sändebud, vilket kom att leda till imperiets blodiga undergång.)

1137 – 1974 CE Etiopiska imperiet (Abessinien): ett imperium i afrikansk kontext med centrum i tur och ordning i städerna Lalibela, Aksum, Gondar och Addis Abeba. Under denna tid varierade centralmakten ordentligt från svag till mer stark och expansiv.

1206 – 1526 CE Delhisultanatet: huvudsakligen med centrum i städerna Delhi och Agra. Imperiet byggdes upp av resterna från tidigare imperier i Centralasien.

1206 – 1294 CE Mongolväldet: med Djingis Khan som förste khagan och med centrum i tur och ordning i Avraga och Karakourum – båda i Mongoliet – samt Khanbalik, som blev grunden för nuvarande Beijing (Peking) .

Mongolväldet sönderföll i fyra imperier

1225–1687 CE Tjagataikhanatet: med centrum i städerna Almaliq och Qarshi i Centrala Centralasien, uppkallat efter Djingis Khans son Chagatai. Ett nav för handel längs Sidenvägen.

ca 1240–1502 CE Gyllene horden: med centrum i städerna Sarai, intill Volga/Kaspiska Havet, och Sighnaq, i Transoxianien (nuvarande Kazakstan). Erövrade stora delar av Ryssland, Ukraina och Kazakstanska stäppen. Styrdes av ättlingar till Djingis Khans äldste son, Jochi.

1256–1335 CE Ilkhanatet: med centrum i städerna Tabriz och Soltaniyeh. Hülegü Khans (barnbarn till Djingis) rike i Persien och Mesopotamien, med Bagdad som kulturellt centrum. Krossade det Abbasidiska kalifatet 1258.

1271–1368 CE Yuandynastin: med centrum i staden Khanbalik. Kublais Khans maktcentrum i Kina (Khanbaliq/Beijing) där mongolisk överhöghet mötte kinesisk byråkrati. Satsning på jordbruk, infrastruktur och internationell handel, något den efterföljande Mingdynastin avslutade.

1235 – 1670 CE Maliriket: med centrum i städerna Niani och Kangaba. Höjdpunkt på 1300-talet, kontrollerade transsaharahandeln; rikt på guld under Mansa Musa, även slavhandel.

1299 – 1922 CE Osmanska imperiet (tidigare Ottomanska): med centrum i kronologisk följd i städerna Sögüt, Bursa, Edirne och från 1453 i Konstantinopel. Sträckte sig över tre kontinenter (Anatolien, Mellanöstern, Nordafrika, Balkan).

1368–1644 CE Mingdynastin (Kina): med centrum i städerna Nanjing (södra huvudstaden) och Beijing (norra huvudstaden). Återupprättade kinesiskt styre efter mongolerna; känd för sjöexpeditioner och kulturblomstring.

1370–1507 CE Timurriderriket: med centrum i städerna Samarkand och Herat. Grundat av Timur Lenk, omfattade Centralasien, Iran, Afganistan, Mesopotamien, Kaukasus och Nordindien.

1415 – 1975 CE Portugisiska koloniala imperiet: med centrum i Lissabon eller under 1808 – 1821 CE i Rio de Janeiro. Ett av de första globala imperierna, med kolonier i Sydamerika, Afrika och Asien. Sista kolonin – Macao – överlämnades till Kina 1999.

Ovan – tid för erövringar och etablerande av handelspositioner. Nedan kolonier i sin fullaste utsträckning.

1428–1521 CE Aztekernas rike: med centrum i staden Tenochtitlan, dagens Mexico City.

1438–1533 CE Inkariket: med centrum i staden Cusco. Största förkolumbianska imperiet i Sydamerika; centrerat i Peru.

1464 – 1591 CE Songhairiket: med centrum i Timbuktu. Lydstat till Maliriket, satte sig upp mot det och tog över dominansen; dominerade därefter Västra Afrika.

1492 – 1898 CE Spanska koloniala imperiet: med centrum i Madrid. Ett av historiens största imperier, med kolonier i Amerika, Asien och Afrika.

1501–1736 CE Safavidiska imperiet (Persien): med centrum i städerna Isfahan och Ardabil. Etablerade shiitisk islam som statsreligion; kulturell och militär stormakt.

1526 – 1857 CE Mogulriket: med centrum skiftande mellan städerna Agra, Delhi, Fatehpur Sikri och Lahore. Babur, med sin invasion från centralasien, var av turkisk-mongolisk härkomst, skapade ett centraliserat indiskt muslimskt imperium med stort kulturellt inflytande.

1534 – 1980 CE Franska kolonialimperiet: med centrum i Paris. Trots förlust av de flesta kolonierna efter Napoleonkrigen var Frankrikes koloniala imperium före första världskriget det näst största i världen efter det brittiska.

1547 – 1917 CE Ryska imperiet: med centrum i Moskva och sedan St Petersburg. Riket var dock ett imperium redan innan Peter den Store förklarade sig som kejsare år 1721.

1584 – 1997 CE Brittiska imperiet: med centrum i London.

1595 – 1975 CE Nederländska koloniala imperiet: med centrum i Amsterdam under de privata handelsbolagens styre fram till konkurserna i samband med återverkningar under 1790-talet från Franska revolutionen. Därefter styrde staten det från Haag.

Kartan ger en något överdriven bild av ytan som utgjorde det nederländska kolonialväldet. Främst vad gäller Indien och ”New Netherlands”. Dessutom var Belgien och Nederländerna under 24 år ett förenat kungadöme.

1644 – 1912 CE Qingdynastin (Manchuer): med centrum i Beijing (Peking).

1868 – 1945 CE Japanska imperiet: med centrum i Tokyo.

Studietexter sid 2

Kolonier och koloniseringar – en liten historisk exposé

Den här ljudfilen har samma innehåll som texten nedan.

Kolonisering

De europeiska kolonialmakterna har lämnat blodiga spår efter sig, och själva begreppet har varit synonymt med ”ojämlikt utbyte”. Idag talas det om kolonisering av Mars och månen, men det ger inte samma bild som det gamla kolonialistiska förtrycket. Orden koloni och kolonisering kan ha varierande innebörd.

I början av mänsklighetens historia var jorden glest bebodd. Människorna levde som samlare och jägare, och man var nomader av nödvändighet och flyttade på sig när bytesdjuren och växtligheten i ett område började minska i tillgång. Troligtvis så var de olika klanerna så pass utspridda så att man inte inkräktade på andra gruppers jaktmarker.

Men när de upptäckte att de kunde odla säd, och andra grödor, som kunde beredas till mat, så behövde man inte längre flytta. Människorna blev i allt högre utsträckning bofasta. De första områdena där detta skedde var i det bördiga flodlandet längs med floderna Eufrat och Tigris i vad som kom att få namnet Mesopotamien eller ”den bördiga halvmånen”. Den här processen kallas för den neolitiska revolutionen.

Den skedde på flera platser utan kontakt sinsemellan. Övergången till jordbrukssamhällen skedde vid olika tidpunkter på olika platser jorden runt. Med början ungefär 10 000 BCE i ”bördiga halvmånen” – alltså för 12 000 år sedan; i Kina längs med Gula Floden i norr och Yangtzefloden i söder ca 7 000 BCE respektive 6 000 BCE; på Papua Nya Guineas inre högländer ca 7 000 – 6 000 BCE; längs med Andernas kust och högländer ca 5 000 – 3 000 BCE; Centralamerika runt 7 000 – 6 000 BCE; Ohiodalen i nuvarande USA ca 4 000 – 3 000 BCE. En viktig faktor i denna förändring var naturligtvis den klimatförändring som skedde vid denna tid, och som bl a fick den utbredda inlandsisen att smälta undan.

Att märka här är att de tidigt uppodlade bördiga områdena som Indusdalen och Nildeltat har koloniserats av människor med kunskap av jordbruk utifrån – alltså en form av kolonisering – och inte var något som uppfanns på plats.

Bördig och odlingsbar jord fanns dock inte överallt, så underlaget för konflikt blev allt större. I och med att jorden blev uppodlad så spred sig kunskapen om detta med befolkningen som sökte efter lämplig marker att odla upp. Det sökandet tog dom allt längre ifrån de ursprungliga områdena. I den euroasiatiska geografiska kontexten så spreds jordbruket alltmer åt väster. Man brukar säga att det blev en kolonisering av Europa med hjälp av jordbruket.

Europa var glest befolkat med ”jägare och samlare”, alltså folk som var nomader. Men med tiden kom den växande jordbrukande befolkningen i konflikt med dessa jägare då jordbruket gav ett överskott av födoämnen och kunde föda fler människor. Det gav upphov till samhällen och trängde så småningom bort jägarna, eller så blev de assimilerade i jordbrukarsamhället.

De nya produktionsförhållandena möjliggjorde att fler barn kunde avlas och överleva. Befolkningen ökade i antal och i de ursprungliga jordbruksområdena växte samhällen från byar till städer genom ökad jordbruksproduktion och nya tekniker som t ex konstbevattning. Överskottet frigjorde många från jordbruket och nya yrkesgrupper bildades. Nya klasser uppstod med präster, vetenskapsmän, köpmän, soldater, aristokrater och kungar. Krig, erövringar och imperiebyggandet blev allt vanligare. De härskande ville ha mer makt och rikedomar. Men allt var inte baserat på krig och plundring – köpmän bedrev handel mellan olika kulturer, vilket gav ett visst välstånd. Olika riken hade olika kulturer i det avseendet, men en krigsmakt var något alla behövde för att skydda sitt styre.

Uppskattad befolkningstillväxt senaste 12 000 åren

Historiker brukar ibland skilja mellan:

Bosättningskolonisation – människor flyttar ut och grundar nya samhällen (typiska grekiska exempel nedan).
Handelskolonisation – handelsstationer och hamnar etableras för ekonomisk kontroll (typiska feniciska exempel nedan i texten).
Imperial kolonisation – en stat erövrar och administrerar områden utifrån (typiskt för Rom och senare europeiska kolonialimperier).

Med tiden skapades också en del handelsimperier. Det minoiska riket på Kreta var ett sådant, med närmast dominans när det gäller sjöhandeln från Italien till Levanten (östra Medelhavskusten). Från ca 2600 – 1450 BCE var man en kulturell och ekonomisk stormakt i östra Medelhavsområdet, med handelsstationer som noder i ett vitt utbrett handelsnätverk i området. Men dessa stationer var små enklaver i lokalsamhället som inte var avsedda att ersätta eller assimilera den infödda lokalbefolkningen. Det minoiska riket på Kreta var inte krigiska och hade inte försvarsbefästningar. Mykenska styrkor från grekiska fastlandet satte punkt för den minoiska storhetsperioden.

Den kraft som kom att ersätta den minoiska handeln runt Medelhavet var den feniciska. Men det tog några århundraden och fram till dess var det de ockuperande mykenerna från grekiska fastlandet som försökte upprätthålla systemet. Allt bröt dock samman i ”bronsålderskollapsen” runt 1200 – 1150 BCE. Alla stora riken i östra Medelhavsområdet försvann pga de invaderande ”sjöfolkens” angrepp. Man tror att det berodde på klimatförändringar med långa perioder av torka, kanske orsakade av vulkanutbrott, som orsakade interna revolter och ekonomisk kollaps, möjligen också teknologisk övergång från brons till järn, vilket underminerade överklassernas makt. Alltså en slags apokalyps som frambringade plundringståg för att få mat och hitta nya platser utan torka där det gick att bruka jorden.

Nästan alla stora civilisationer i området kring östra Medelhavet och Levanten kollapsade eller försvagades kraftigt. De mykenska kungadömena, det hettitiska imperiet och den kassitiska dynastin i Babylon föll. Egypten överlevde men blev kraftigt försvagat. Handelsvägar avbröts, städer brändes ned, och skrivkunnigheten minskade drastiskt. I Greklands historia betecknad som den mörka perioden då det inte finns någon historia nedtecknad förrän på 800-talet BCE.

Grekisk och fenicisk kolonisering

Fenicierna kom dock att ersätta den minoiska/mykenska sjöhandeln ganska tidigt. De feniciska städerna låg strategiskt vid kusten och blev ett nav för handeln till sjöss, och till lands mot det inre av Levanten, som Mesopotamien och Persien m fl områden. Städerna Tyros, Sidon, Byblos, Arvad och Berytus i nuvarande Libanon dominerade handeln, och kom att upprätta handelsstationer som blev till kolonier med tiden. De här moderstäderna längs den levantiska kusten var fristående stadsstater och hade ingen större militärmakt, så deras inflytande var baserat på handeln. Man har även jämfört DNA i arkeologiska lämningar från deras kolonier som visar en stor uppblandning av befolkningen från både det kanaaneiska moderområdet med grekiska, etruskiska, romerska och lokala befolkningar. Alltså ingen stor befolkningsutvandring från moderstäderna.

Fenicierna koloniserade stora delar av Medelhavets kuster med handelsstäder längs med Nordafrikas kust, Iberiska halvöns södra kuststräckor, Balearerna (med bl a Mallorca), västra Sardinien och Sicilien och sydöstra Cypern. Men sedan kom trycket från först det Nyassysriska riket och sedan det Nybabyloniska mot det feniciska basområdet, vid den levantiska kusten, under perioden efter 800 BCE att innebära att man gradvis förlorade kontrollen över kolonierna. Istället kom Karthago – en av kolonierna – att ta över och upprätta mer av ett handelsimperium över dessa, med militärmakt och senat som liknade den romerska republiken.

Vid den här tiden då de feniciska städerna tappade kontrollen över Medelhavet, så framträder Grekland igen ur historiens mörker. Man kopierade feniciernas alfabet och modifierade det, och på det viset kom deras historia åter att nedtecknas.

Om Grekland före bronsålderskollapsen bestod av ett tiotal kungadömen, så bestod det nya arkaiska Grekland av kanske ett tusental stadsstater. Många av dom skulle vi kanske kalla för byar med dagens måttstock. Dessa stadsstater kom också att kontrollera jordområden av skiftande storlekar kring själva staden,

När en grekisk stad i sin tillväxt inte klarade av att försörja sina innevånare så beslöt man sig för att skapa en koloni – en ny stad att befolka, ofta långt borta från moderstaden. Man valde ut de som skulle flytta och kolonisera den nya staden med hjälp av lottning när inte frivilliga fanns i tillräcklig utsträckning. Interna maktkamper eller klasskonflikter kunde leda till att vissa grupper valde eller tvingades att emigrera. På det viset avleddes också spänningar i moderstaden.

Om överbefolkning och jordbrist i moderstaden var en orsak så uppnådde man andra fördelar genom att kolonierna fungerade som handelstationer så att man säkrade tillgången till spannmål, metaller och trä. En annan var möjligheten att kunna kontrollera handelsvägar till havs.

Den här koloniseringsvågen var som intensivast under tiden 700-500 BCE. Dvs samtidigt med att Karthago tog över de feniciska kolonierna. De grekiska kolonierna kom att hamna på Medelhavets nordliga kuster, Sicilien, Syditalien och längs Svarta Havets kuster i huvudsak. Många städer som vi känner idag är grundade av grekiska kolonister som t ex Istanbul som grundades av den grekiska stadsstaten Megara; Neapel (Kyme); Marseille (Fokaia); Syrakusa (Korint); Taranto (Sparta).

Innan en kolonisering påbörjades så rådfrågade man oraklet i Delfi om företaget för att få gudomligt godkännande, råd om plats och utse grundare. Kolonin var oberoende från dag ett, men banden (religiösa, kulturella, handelsmässiga) med metropolen var starka. En koloni kunde senare i sin tillväxt själv skapa egna kolonier, vilket inte var ovanligt.

Sätten att etablera en koloni var i huvudsak tre:

1. Förhandling och avtal med lokalbefolkningen.

Det var det vanligaste och mest önskvärda.

Ett avtal innebar ömsesidig nytta:Grekerna erbjöd värdefulla handelsvaror (keramik, vin, olivolja, lyxartiklar), teknologisk kunskap (metallurgi, skeppsbyggnad), och skydd (bättre organiserade soldater).

Landavsättning: Lokalbefolkningen avsatte ett specifikt, ofta kustnära eller obebott/underutnyttjat område åt kolonisterna.
Fredlig samexistens och handel: Relationen var symbiotisk (fördelaktig för båda parter) – kolonin blev en knutpunkt för utbyte.

Varför lokalbefolkningen accepterade:

Ekonomisk vinning: Tillgång till exotiska varor och marknader.
Allians mot rivaler: Grekiska krigare kunde vara värdefulla bundsförvanter.
Prestige: Förknippat med avancerade utlänningar.

Exempel på denna metod är Massalia (Marsellie), Naxos på Sicilien (metropol Chalkis) och Kyrene (Thera) i Libyen.

2. Etablering på obebyggd eller marginellt bebyggd mark

Grekerna sökte specifika platser med:

Utmärkta naturliga hamnar.
Lättförsvarad position (t.ex. höjder, öar nära kusten).
Tillgång till vatten och jordbruksmark.
Närhet till handelsvägar eller resurser.
”Obebott” betyder inte nödvändigtvis tomt: Platsen kunde vara övergiven eller användas säsongsbetonat (t.ex. som betesmark) av en nomadisk eller semi-nomadisk befolkning. Att bosätta sig där minimerade konfliktrisken.

Exempel på detta är Pithekoussai (Eretria och Chalkis)på ön Ischia vid Neapel – den första grekiska kolonin i väst (ca. 770 BCE) – som etablerades på en ö med bra hamn, troligen med minimal lokalbefolkning. Sybaris (Achaia) i södra Italien grundades på en slätt vid flodmynningen. Megara Hyblaia (Megara) på Siciliens östkust likaså.

3. Våld och Fördrivning

Var den minst vanliga, men inte ovanlig metoden, när förhandling misslyckades eller platsen var extra attraktiv och befolkad. Då kunde grekiska kolonister ta marken med våld. Detta var dock riskabelt och kunde leda till långvariga konflikter som hotade kolonins överlevnad.

Exempel på våldsamma koloniseringar är Kyme (Chalkis & Kyme i Anatolien) i Kampanien (Syditalien) som mötte kraftigt motstånd från lokala stammar och etableringen var våldsam. Även i Svarta Havet kunde det vara hårt motstånd. Vissa kolonier (t.ex. i Thrakien eller vid Krimhalvön) måste kämpa hårt för att etablera sig mot fientliga lokalbefolkningar.

De faktorer som avgjorde hur koloniseringen gick till var

Lokal befolkningsdensitet och makt: I tätt befolkade områden med starka kungadömen/stammar var avtal nödvändiga. I glesare områden var direkt etablering på ”ledig” mark möjlig. Starkt motstånd kunde leda till våld.
Kolonins syfte: Var kolonin främst en handelsstation så behövde man lokalbefolkningens samarbete, eller var det en jordbrukskoloni som krävde stora landområden (då ökade konfliktrisken)?
Resurser och geografi: Att ta kontroll över en viktig hamn eller metallfyndighet kunde motivera våld.
Styrkan hos kolonistgruppen: Stora, välutrustade grupper kunde vara mer benägna att använda våld.

Kartan ovan visar i rött för de grekiska kolonierna och i gult fö de khartagiska.

Alexander den store

Så fram till ca 330 BCE så var kolonisering och kolonier huvudsakligen ett sätt att garantera en förbättrad handel och tillgång till marknader för kolonisatörerna, samt att hantera överbefolkningen. Det rörde sig inte om att bygga imperier – på sin höjd handelsimperier i en del fall.

Med Alexander den Store och hans erövringskrig ändrades detta till imperiebyggande och anläggande av nya städer på erövrade territorier för att sprida den hellenistiska kulturen och för att administrera de erövrade områden under Alexanders direkta kontroll. Han hade dock inte oändligt med greker att förfoga över så de nya städerna – och även de äldre som t ex Babylon – befolkades av en blandning av det erövrade områdets befolkning och greker. Hans politik gick ut på att smälta samman det grekiska med den lokala kulturen. Ett tydligt exempel är massbröllopet i Susa 324 f.Kr., där Alexander lät hundratals av sina officerare gifta sig med persiska kvinnor – ett försök att kulturellt och politiskt förena folken.

Precis som de klassiska grekiska kolonierna spred grekisk kultur, språk och samhällsstruktur, fungerade Alexanders städer som centra för hellenistisk kultur. Alexander placerade ofta grekiska och makedonska soldater, administratörer och hantverkare i dessa städer. Många av städerna han grundade – som Alexandria i Egypten – byggdes enligt grekisk stadsplanering med agora, gymnasium och teater.

Alexander hade visserligen med sig många greker och makedonier, men inte i sådana mängder att han kunde befolka varje ny stad med dem. Hans armé var stor, men inte oändlig — och många behövdes i fält. I vissa fall lät han krigsveteraner slå sig ner i nygrundade städer som en slags belöning. Men det räckte inte för att skapa helgrekiska samhällen överallt. Han behöll ofta lokala makthavare och administratörer, särskilt i äldre städer som Babylon. Efter att ha erövrat Persien tog han över delar av den persiska administrationen. Han lät till och med perser utbildas i grekiska traditioner och tog in dem i sin armé och förvaltning.

Så vad han gjorde var ett försök till att skapa ett hybridimperium där den grekiska kulturen var dominerande men inte exklusiv. Något som lämnade spår i århundraden framåt.

Romarriket

Romarna var dock lite före Alexanders grekisk-makedonska utveckling på detta område. När Rom övergick från kungamakt till republik hamnade de snart i konflikt med sina grannar. Rom var då endast en stadsstat, men efter väpnade konflikter med etrusker, kelter och sina latinska grannar började republiken att expandera geografiskt. Här utvecklades en praxis med kolonier som ett sätt att expandera riket. En av de första städerna att bli en koloni var Ostia – hamnstaden vid Tiberns utlopp i Tyrrenska havet. Det skedde ca 350 BCE och det var en helt romersk befolkning, så de fick fulla rättigheter. Men den första att genomgå denna process var Tusculum – en grannstad i det Latinska Förbundet – som Rom intog 381 BCE, och alla dess medborgare blev romerska medborgare. På det viset skaffade man sig lojala medborgare i republiken, som kunde få samma rättigheter som romarna som att ha rösträtt, samtidigt som de hade skyldigheten att försörja Rom med soldater från sina led.

Koloniernas tillkomst kom att variera lite med tiden. Under republiken så handlade det om städer i områden på den italienska halvön. Med tiden så utvecklades ett system där man byggde nya städer med romerska innevånare, som då blev kolonier med fulla rättigheter. Men även städer med blandad romerska och latinska innevånare förekom.

Mellan 343 BCE och 264 BCE så tilldelades 60 000 romare kolonilotter i 40 kolonier från Cremona i norr till Brindisi i söder.

Allteftersom republiken växte så drog man gränsen för hur snabbt kolonier skapades i de erövrade områdena. De romerska medborgarna ville ju inte hamna i minoritet! En uppdelning kom att ske mellan de med fulla medborgerliga rättigheter och de utan, även om de senare erövrade områdena fick en hög grad av självstyre, förutom att de blev av med rätten till en egen utrikespolitik samt att de nu fick skyldigheten att mobilisera legioner till Rom när så var påkallat.

För att tydliggöra

Kolonier

Kolonier var officiella romerska grundade städer med särskild status.

Grundade av staten: Ofta av senaten eller senare kejsaren, som en del av expansion eller belöning.
Befolkade av romerska medborgare: Vanligtvis veteraner från armén som fick mark som belöning.
Fulla medborgerliga rättigheter: Invånarna hade romerskt medborgarskap.
Romersk stadsstruktur: Med forum, tempel, badhus och gator enligt romersk modell.
Politisk betydelse: Kolonier fungerade som utposter för romersk kontroll och kultur.

Det fanns andra äldre samhällen som hade erövrats av Rom och som hade infogats i den romerska republikens konfederation av självstyrande städer, men där invånarna inte hade fulla medborgerliga rättigheter. Dessa kallades för bosättningar.

Bosättningar

Bosättningar (t.ex. Municipia, Vici, Oppida)

Dessa var mer lokala samhällen som kunde ha olika grad av integration i imperiet.

Ursprungligen inhemska städer: Många fanns före romarnas ankomst.
Varierande rättigheter: Invånarna kunde ha begränsat medborgarskap (civitas sine suffragio) eller senare få fullt medborgarskap.
Självstyre: Vissa hade egna råd och magistrater, men under romersk överhöghet.
Mindre romersk prägel: Inte alltid byggda enligt romersk stadsplan.
Ekonomisk funktion: Kunde vara handelsplatser, jordbrukscentra eller militära stödjepunkter.

Vissa blev municipia – städer med viss självstyre och ibland begränsat medborgarskap.

Andra var vici (byar) eller oppida (befästa städer).
De kunde utvecklas över tid och få högre status, särskilt om de visade lojalitet mot Rom.

Uppgraderingar av bosättningar till koloni kunde ske efter politiska beslut om de visat lojalitet i krig, var av strategisk betydelse, eller pga ekonomisk utveckling. Rom kunde även skicka veteraner eller medborgare för att grunda en ny koloni i ett redan existerande municipium.

Ett exempel på en sådan uppgradering var Pompeji. Staden hade deltagit i upproret mot Rom i det sociala kriget (se nedan) och efter det uppgraderats till municipium. Augustus ville knyta den tidigare upproriska staden närmare och lät skicka dit pensionerade veteraner.

Efter många krig blev till slut missnöjet med att inte ha fulla medborgerliga rättigheter så stort så att ett uppror utbröt och ett blodigt inbördeskrig utkämpades mellan 91 och 88 BCE. De upproriska allierade organiserade sig i en egen stat, med huvudstad i Corfinium (som de döpte om till Italia). De skapade senat, egna magistrater och präglade mynt. Kriget kostade tiotusentals liv, men ledde till att hela Italien politiskt integrerades i den romerska staten.

Caesar

Efter att Julius Caesar tagit makten 49 BCE så började han aktivt grunda kolonier i provinserna. Vad var då provinserna?

Den italienska halvön var inte en provins. Under republiken och även under större delen av kejsartiden var den italienska halvön inte indelad i provinser. De fria invånarna där hade romerskt medborgarskap (särskilt efter Sociala kriget 91–88 BCE). Områdena på halvön ansågs som romerskt kärnområde och styrdes bara av lokala magistrater och senaten, inte av guvernörer som provinserna. Magistrater var de valda ämbetsmän som styrde den romerska republiken – både i Rom och i lokala samhällen som municipia och coloniae. De hade olika roller beroende på nivå och tid, men gemensamt var att de utövade offentlig makt.

En provins var ett område utanför Italien som Rom hade erövrat. Dessa styrdes av guvernörer. Provinser betalade skatt till Rom, vilket Italien inte gjorde. Exempel på tidiga provinser är Sicilien(första provinsen, 241 BCE): Gallia Narbonensis (södra Frankrike); Hispania (Spanien); Africa Proconsularis (Khartago/Tunisien); Asia (västra Turkiet) .

Caesar bröt alltså den tidigare praktiken att bara upprätta kolonier på den italienska halvön. Han påbörjade sin plan för att ge 80 000 romare mark i kolonier i provinserna, men hann inte helt fullfölja den förrän han blev mördad.

Tanken var att lindra överbefolkning och fattigdom i Rom; belöna veteraner från sina militära kampanjer; romanisera provinserna genom att bosätta romerska medborgare där.

Kolonier som startades av Caesar inkluderade i provinsen Hispania Tarraconensis nuvarande staden Cartagena (Carthago Nova) och Tarragona (Colonia Julia Urbs Triumphalis Tarraco); i provinsen Gallia Narbonensis nuvarande staden Frejus (Colonia Julia Augusta Fororum Julii), Arles ( Colonia Julia Paterna Arelate Sextanorum) och Genève (Colonia Julia Equestris).

Detta kom att lägga grunden för Augustus’ imperiebyggande, där kolonier blev nyckeln till stabilitet och romanisering.

Efter närmare 20 år av inbördeskrig och 14 år efter mordet på Caesar kom Augustus att fortsätta Caesars planer på kolonisering av provinserna. Octavianus var Caesars adoptivson och Augustus var en titel som gavs honom som Roms första kejsare. Han beslöt att demobilisera armén till 150 000 man, och det gjorde att 300 000 soldater gavs mark i kolonier runt i provinserna.

Augustus grundade 75 bosättningar varav 25 i Italien. I Gallia Cisalpina (söder om Alperna) anlades kolonierna Torino (Augusta Taurinorum) och Aosta (Augusta Praetoria); i Lusitania (blev en provins under Augustus tid) anlades Merida (Emerita Augusta) och i provinsen Hispania Tarraconensis anlades Zaragoza (Caesar Augusta), för att visa några exempel på städer som har bestått.

Det visade sig vara ett framgångsrikt sätt att bygga imperiet på. När de anlades bestod de vanligen av några tusen veteraner och andra romerska medborgare, men med tiden växte de till 10 – 15 000 innevånare. En del betydligt större – Tarragona påstod sig ha 400 000 innevånare under andra århundradet CE.

Romarrikets framgångar byggde, som för imperier i allmänhet, på militära framgångar där de besegrade trupperna oftast förslavades och därmed kom att berika de romerska befälhavarna. Så motståndet krossades ofta i samband med erövringar, men om därefter någon bosättning gjorde uppror mot det romerska styret så slogs det ned med oerhörd brutalitet och gjordes ofta till ett avskräckande exempel.

Men den kulturella och ekonomiska utvecklingen drev på urbaniseringen och kom med tiden att utöva stor dragningskraft på omgivande folkstammar. Många som till en början bekämpat romarna kom att – om inte själva så deras avkomma – utveckla en stolthet i att vara romare. Det här gällde inte så mycket i östra delarna där den grekiska kulturen fortfarande var dominerande, men gentemot de keltiska och germanska folken blev dragningskraften stor.

När det delade romerska rikets västra delar kom att falla under 400- och 500-talen, genom en mängd invasioner av germanska stammar som var under tryck från hunnernas framstormning från Asien och Östeuropa, så kom vissa delar av imperiet att fortbestå under styre av olika germanska stammar. I Britannien så gick förfallet längst. Romarna övergav de brittiska öarna för kontinenten, och städerna tömdes. De forna romerska kolonierna där stod tomma i flera hundra år. De ursprungliga öborna – keltiska stammar – och de nya germanska stammarna – angler, saxare och jutar – som invandrade från kontinenten höll sig borta från de tomma städerna.

Vi ska inte här gå in på vad som förorsakade dessa händelser, utan går framåt i tiden då de skandinaviska germanerna gav sig iväg på ”upptäcksfärder”.

Vikingar och kolonier

De germanska folkstammarna som under romarrikets tid hållit sig norr om alperna och floden Rhen kom att sprida sig över och ta över hela det romerska rikets västra halva. Visigother i Spanien, Vandaler i Nordafrika, Franker i nuvarande Frankrike, Nederländerna och centraleuropa. Angler, saxare och jutar i Brittanien, och ostrogother och langobarder i Italien. Efter Kalifatets erövring av den iberiska halvön på 700-talet (CE) så var kontinenten efter ”folkvandringarna” relativ stabil igen.

Men så i slutet av 700-talet så börjar Europa hemsökas av nya väpnade angrepp. De skandinaviska folken tillhörde också den germanska folkstammen, och de kom nu att benämnas vikingar. Området strax söder om nuvarande Oslo kallades ”Viken”.

Vad var då orsaken till alla dessa vikingatåg?

Det finns likheter med tidigare expansiva riken här, även med varför de grekiska stadsstaterna skapade kolonier. Framförallt de norska vikingarna drevs av brist på odlingsbar mark i samband med en befolkningsökning. Så vikingatågen föregicks av jordbrukets utveckling med nyodling, vilket skedde i hela Skandinavien, särskilt i inlandet och längs kusterna. Det ökade tillgången på mat och möjliggjorde större samhällen. En annan faktor som ökade jordbruksproduktionen var förbättrade redskap. Järnverktyg som plogar och yxor gjorde det lättare att odla och röja skog, vilket i sin tur stödde en växande befolkning.

Kombinerat med detta fanns så arvseden där äldste sonen ärvde gården. Yngre söner behövde hitta andra sätt att försörja sig på och skaffa rikedomar och status så vikingatåg blev en lösning. Där fanns alltså invävt en strävan efter ekonomisk vinning genom plundring av det som vid denna tid hade hunnit utvecklas till rika kloster, kyrkor och städer i Europa (särskilt England, Frankrike, Irland) som blev lukrativa mål för plundring (silver, guld, klenoder, textilier).

Om vi delar upp vikingarna geografiskt så fanns det skillnad på orsakerna till att de gav sig av på dessa färder. Även i hur de skapade sina kolonier i erövrade områden.

Även om Danmark inte hade samma brist på bördig jord som Norge så hade dom liknande sociala och kulturella normer. Där fanns en gemensam äventyrsanda och krigarkultur. Vikingatidens samhälle värderade styrka, mod och äventyr. Att resa ut och utmana ödet ansågs ärofullt. De hade gemensamma religiösa föreställningar: Den förkristna asatron med sin betoning på strid, ära och öde, särskilt valhallalöftet för fallna krigare, kunde uppmuntra ett risktagande liv.

Utvecklingsmässigt så spelade flera faktorer in i att detta kom att hända vid just den här tidpunkten. Dels de teknologiska framstegen genom vikingaskeppet. Utvecklandet av det snabba, lätta, men ändå sjödugliga och grundgående långskeppet var absolut avgörande. Det gjorde det möjligt att korsa öppet hav (som Nordsjön och Atlanten), segla uppför floder djupt in i landet, göra snabba överraskningsanfall och retirera snabbt. Detta tillsammans med god navigationskunskap möjliggjorde deras framgångar.

De politiska och sociala faktorer som också spelade en roll i utvecklingen var en pågående maktkoncentration. Perioden före och under vikingatiden såg en ökande centralisering av makt i större kungadömen, särskilt i Danmark. Hövdingar och småkungar som förlorade maktstriden eller ville undvika att underkasta sig kunde välja att söka lyckan utomlands med sina anhängare. Ovanpå det heder och status: Att visa mod, ledarskap och framgång i vikingatåg var en direkt väg till högt socialt anseende och makt i hemlandet. Att dela ut byte vid hemkomsten stärkte en ledares position.

För den skandinaviska Östersjökusten och Mälardalen var orsakerna snarlika de på Skandinaviens västra sida. Markbrist var mindre relevant men inte obefintlig. Mälardalen hade bördig jord och var relativt rik på odlingsbar mark, vilket minskade trycket att söka nya jordbruksområden jämfört med Norge. Även här ökade folkmängden, men snarare än att driva bort folk mot nya områden så skapade det ett behov av att stärka ekonomin genom handel och politiska allianser.

Så sammanfattningsvis: medan norska och danska vikingar ofta drevs av markbrist och behovet av nya bosättningar, var vikingarna från Mälardalen och Östersjökusten mer inriktade på handel, diplomati och strategisk plundring. Regionen var rik, central och internationell – vilket gav andra möjligheter än att bara söka ny jord.

Vikingatågens olika destinationer

De norska vikingarna kom att erövra och kolonisera öarna runt och norr om Skottland ända ned till Isle of Man – dvs Hebriderna, Orkney, Shetland, Färöarna, Island och Grönland – och norra Wales samt Irland.. De danska gick västerut mot den brittiska östkusten, och söderut mot kusterna längs Friisland, Frankrike och Brittaniens södra kust. Det här var både plundringståg och erövringståg. När man erövrat områden kom handelsnätverk att utvecklas, och slavar var värdefulla varor.

Detta var inget ovanligt. Slavar hade tagits i krig sedan de första rikena i världshistorien skapats. Att fånga och sälja människor som slavar blev också en extremt lönsam del av vikingatågen. Slavhandeln var omfattande. Och här kommer då även handeln in, för många vikingar blev också handelsmän. Kanske inte i början, men i och med att kolonier upprättades och områden erövrades – framförallt i England och på Irland – så kom handeln att få större betydelse.

De svenska vikingarna kom huvudsakligen från Östersjökusten och Mälardalen. Det var svear och götar – och de kom att kallas väringar eller varjager på utrikiska – men de färdades istället åt öster över Östersjön och in i den bakomliggande kontinenten på flodsystemen där. De kom att bygga upp handelsstationer längs vägen, som utvecklades till små kolonier, men avståndet till hemlandet fick till följd att det blev en viss uppblandning med lokalbefolkningen och med tiden assimilering. För dessa väringars resor kom att bli som handelsmän till skillnad mot de norska och danska sjöfararna. Men när så krävdes eller tillfälle gavs så kunde de även bli krigsmän. Då blev det även plundring och förslavning av motståndarna. De for ner för de stora floderna till Kiyv vid Dniepr, där en del blev kvar i tjänst i den växande stormakten Kiyv Rus. Färden gick även vidare ner till Konstantinopel där en del stannade som krigare i kejsarens Varjagergarde. En annan färdväg man tog var nedför Volga till Kaspiska Havet och vidare till Persien, som då låg under det Abbasidiska Kalifatet. De kunde därifrån bedriva handel ända bort till Bagdad.

Koloniseringens framgång

Så dessa väringar kunde förutom de handelskolonier de upprättat även spela viktiga roller i framväxande slaviska stormakter i områdena i öster, framförallt i Holmgård (Novgorod) och Kiev Rus. Men någon kontroll eller styrning från Mälardalen (Sigtuna) av ruserna (möjligen från Roslagen) var aldrig någon möjlighet. Avstånden var för långa för att upprätthålla någon sådan kontakt, och svearna och götarna hade ingen stark centralmakt ännu på närmare 500 år, för att lyckas med något sådant.

Dock upprätthölls kontakter och dynastiska giftermål genomfördes mellan de kungliga familjerna i Kiev Rus och Svithjod (Svearnas rike).

Hur gick det då med den norska koloniseringen av de brittiska öarna?

Många områden i den brittiska övärlden genomgick en omfattande norsk bosättning, och fornnordiskan blev det dominerande språket (utvecklades senare till norm på Orkney/Shetland). Samhället byggde på norska lagar och sedvänjor. Samtidigt uppstod en tydlig norsk-gälisk blandkultur, särskilt på Hebriderna och Isle of Man där det fanns en keltisk befolkning. Lokala gäliska hövdingar gifte in sig i de norska härskarfamiljerna och vice versa. Tribut och rikedomar flöt till Norge vid vissa tillfällen – särskilt när en stark kung krävde det – men de norska områdena i väster var också viktiga handelspartners och källor till rikedom för Norge.

De norska områdena i väster var inte direkta kolonier, med stark central kontroll från Norge. Hebriderna, Isle of Man och de norska städerna på Irland var mer flyktiga och självständiga, med svagare direkt koppling till Norge.

Den danska versionen och Danelagen

De områden som danska vikingar erövrade – särskilt i England och Frisland – utvecklades på ett annorlunda sätt jämfört med de norska områdena i väster. Danmark strävade efter mer direkt kontroll, men verkligheten var komplex och skiftade över tid.

För de danska vikingarna kom det att bli storskalig erövring och bosättning. Under 800- och 900-talen erövrade danska vikingar stora delar av östra och norra England (Northumbria, East Anglia, delar av Mercia). Denna region blev känd som Danelagen. Det blev en omfattande dansk bosättning som förändrade befolkningssammansättningen och kulturen (språk, platsnamn, lagar). Danska hövdingar och krigare tog över mark och blev den nya eliten. De införde en egen administration med danska lagar och institutioner (t.ex. tingindelningen).

Sven Tveskägg och Knut den store var danska kungar som lyckades erövra hela England (1013-1016 respektive 1016-1035). Knut den store skapade ett Nordiskt sjövälde som inkluderade Danmark, Norge och England. Under denna period var England en integrerad del av Knuts rike, och styrdes av honom själv och hans utsedda jarlar från England. Så här var det Danmark och Norge som Knut fick styra med fjärrkontroll.

Skillnaden mot norska områden: Danska kungar var mer ambitiösa i att skapa ett imperium med direkt kontroll (särskilt i England), medan de norska områdena i väster var mer autonoma jarldömen med svag koppling till Norge. Danmark hade också större resurser och en starkare central kungamakt under perioder. Slutsatsen är att vikingarna – vid sidan av plundringarna – inte var tillräckligt utvecklade vad gäller statsmakt och resurser för att hålla fast vid erövrade och koloniserade områden på så långa avstånd från sina egna kärnområden.

Nästa steg i utvecklingen – kolonialväldena

Ja, det var en liten exposé över begreppet koloni och kolonisering. Som framgått kan det ha en stor variation på vad det betyder. Med historiens gång har koloniseringen kommit att förflytta sig geografiskt från de ursprungliga civilisationernas områden i Asien mot västra och norra Europa. Ett område som länge låg bortom eller i utkanterna av civilisationen.

Det blir ett stort hopp framåt i tiden till 1400-talet för nästa koloniseringsvåg, och då i global skala. De framtida kolonialmakterna på den iberiska halvön liksom de andra rikena i Västeuropa ansågs då fortfarande utgöra civilisationens bakgård. Här kan det vara bra att ha den historiska kunskapen om iberiernas långa kamp för att återerövra halvön från ”morerna”.

Nästan direkt efter det att det Visigotiska kungadömet (som bestod av hela den iberiska halvön) erövrades av Kalifatet 711 CE, påbörjades kampen för ”la reconquista” (återerövringen) med utgångspunkt från det lilla området Asturien i nordväst. Över fyra hundra år av krig – som ett förlängt korståg – gjorde att detta sedan fortsatte på andra kontinenter när de portugiska och spanska styrkorna väl tagit tillbaka halvön.

Det här var en något ”torr” beskrivning av erövringar och koloniseringar utan beskrivningar av vad det inneburit för de inblandade människorna i form av våldsamheter och övergrepp. Betänk att sedan klassamhällets uppkomst över tio tusen år tidigare så var tagandet av slavar allmänt förekommande i samband med krig och erövringar. Den förlorande sidan kom ofta att bli förslavade. Dessa blev sedan en god handelsvara i det som varit grunden för utvecklingen av civilisationen nämligen handeln. Kolonier blev oftast handelsstationer eller handelsstäder, när detta tilläts, och i modernare tider så småningom en del av utvecklingen mot kapitalismen. Om detta kan du läsa i Håkan Blomqvist och Alex Fuentes ”Imperialism och imperialismer” på denna sida.

/Janne H

Den Marxistiska teorin om Imperialismen och dess kritiker

Av Ernest Mandel

Inledning

Sedan våren 1916, då Lenin skrev sin pamflett Imperialismen, har verket varit i fokus för diskussioner bland både marxister och icke-marxistiska politiska ekonomer. Många kritiker har försökt bevisa att Lenins analys av den samtida kapitalismen i grunden är felaktig; andra att den är delvis felaktig, men inte föråldrad. Lenins ”officiella” försvarare i Moskva har försökt bevisa att varje ord som skrevs 1916 fortfarande är fullt giltigt idag, medan marxister har tagit hänsyn till de senaste 50 årens utveckling och förändringar och modifierat och kompletterat Lenins teori i ljuset av dessa förändringar. För dem som studerar Lenins Imperialismen kommer de två essäerna i detta nummer att fungera som en introduktion till den samtida debatten, genom att peka på de frågor som diskuteras och hur de besvaras av både kritiker och försvarare av det marxistiska imperialismbegreppet. Författaren till den första artikeln, E. Germain, är en av de ledande teoretikerna inom Fjärde internationalen och författare till ett stort antal essäer om marxistisk ekonomi. ”Imperialismens teori och dess kritiker” var en föreläsning som ursprungligen hölls för mer än tio år sedan inför en grupp marxistiska studenter som redan var bekanta med Lenins Imperialismen. Efter att ha diskuterat teorins historiska utveckling går Germain vidare till att kort behandla de viktigaste samtida kritikerna.

Ernest Mandel, redaktör för den belgiska socialistiska veckotidningen La Gauche och ledare för den belgiska Socialistiska Arbetarkonfederationen, är en av världens främsta marxistiska ekonomer. Hans tvåbandsverk Traité d’Economie Marxiste kommer snart att ges ut på engelska av Monthly Review Press. Artikeln som återges här är en recension av Michael Barratt Browns verk After Imperialism och publicerades först i juni 1964 i den brittiska tidskriften New Left Review.

Mary-Alice Styron Juli 1966

[E.Germain var Mandels pseudonym. Den andra artikeln publicerar vi inte här]

Ernest Mandels tal i ljud- och nedanför textformat.

För marxister är ”imperialism” inte bara en ”tendens till expansion” eller ”erövring av främmande länder”, såsom det definieras av de flesta statsvetare och sociologer. Ordet används i en mycket mer precis bemärkelse för att beskriva de allmänna förändringar som skedde i storbourgeoisins politiska, ekonomiska och sociala verksamhet i de avancerade kapitalistiska länderna, med början under den sista fjärdedelen av 1800-talet. Dessa förändringar var nära kopplade till förändringar i denna bourgeoisis grundläggande struktur.

Marx dog för tidigt för att kunna analysera dessa förändringar. Han såg inte mer än de första tecknen. Ändå lämnade han några djupsinniga kommentarer i sina sista skrifter, som senare marxister använde som utgångspunkter för att utveckla teorin om imperialism.

I sin studie av den snabba utvecklingen av aktiebolag (LLC – företag med begränsat ansvar; ö.kom.) betonade Marx i den tredje volymen av Kapitalet (kap. 23) att dessa företag representerar en ny form av expropriering av en massa kapitalister av en liten handfull kapitalister. I denna expropriering förlorar den juridiska ägaren av kapitalet sin funktion som entreprenör och överger sin roll i produktionsprocessen och sin ledande ställning över produktivkrafterna och arbetskraften.

Karl Marx (1818 – 1883) – German philosopher, economist, historian, sociologist, political theorist, journalist, critic of political economy, and socialist revolutionary. Marx’s political and philosophical thought had enormous influence on subsequent intellectual, economic, and political history. Wood engraving after a photograph, published in 1893.

I själva verket verkar privatägandet undertryckas, säger Marx på annat håll, men det undertrycks inte till förmån för kollektivt ägande utan till förmån för det privata ägandet av ett mycket litet antal.

Kapitalkoncentrationen

Marx såg kapitalismens moderna struktur som kapitalismens slutfas, ett resultat av den extrema kapitalkoncentrationen. Detta var också den utgångspunkt som de flesta marxister utgick ifrån, särskilt Hilferding och Lenin.

I ett avsnitt ägnat åt motkrafterna till trenden mot en sjunkande profitkvot (Kapitalet, band III, kap. 14) underströk Marx också vikten av kapitalexport till underutvecklade länder. Lite längre fram generaliserade han denna idé genom att insistera på att ett kapitalistiskt samhälle kontinuerligt måste utvidga sin bas, sitt exploateringsområde.

Engels tillförde en mer detaljerad förklaring till Marx kommentarer. I sina sista skrifter, särskilt i sin berömda inledning till Arbetarklassens tillstånd i England, från 1892, underströk han andra strukturella fenomen som imperialismens teoretiker fäste stor vikt vid. Engels skrev att från den industriella revolutionens början fram till 1870-talet utövade England praktiskt taget ett industriellt monopol över världsmarknaden. Tack vare detta monopol kunde den engelska kapitalismen under andra hälften av 1800-talet, vid tiden för yrkesfackföreningarnas uppkomst, bevilja viktiga eftergifter till en del av arbetarklassen. Men mot slutet av 1800-talet gjorde den tyska, franska och amerikanska konkurrensen inbrytningar i detta engelska monopol och inledde en period av hård klasskamp i Storbritannien.

Riktigheten i Engels analys bekräftades redan under 1900-talets första år. Fackföreningsrörelsen växte inte bara bland arbetarna och de okvalificerade massorna, utan bröt också sin femtio år långa allians med den småborgerliga radikalismen (Liberala partiet) och grundade Arbetarpartiet, arbetarnas massparti.

I två kommentarer till den tredje volymen av Kapitalet, redigerad av Engels 1894 (kommentarer till kapitel 31 och 32), betonade Engels hur svårt det skulle bli för kapitalismen att hitta en ny grund för expansion efter den slutliga erövringen av världsmarknaden. (På annat håll säger han ”efter erövringen av den kinesiska marknaden”.) Konkurrensen begränsas internt av karteller och truster, och externt av protektionism. Allt detta ansåg han utgjorde ”förberedelserna för ett allmänt industriellt krig om herraväldet över världsmarknaden”.

Lenin utgick från dessa kommentarer av Engels när han utvecklade sin teori om den imperialistiska kampen för uppdelningen och omfördelningen av världsmarknaden, liksom sin teori om arbetar-aristokratin.

Karl Kautskys och Rosa Luxemburgs imperialismteori

Det mest ”uppenbara” fenomenet under den nya perioden i kapitalismens historia, som inleddes under den sista fjärdedelen av 1800-talet, var utan tvekan den rad av krig och expeditioner som ledde till upprättandet eller utvidgningen av koloniala imperier: de franska expeditionerna till Tonkin (nuvarande Vietnam), Tunisien och Marocko; Leopold II:s erövring av Kongo; den brittiska expansionen till Indiens yttre gränser, Egypten och Sudan, Öst- och Sydafrika; den tyska och italienska expansionen i Afrika, etc.

Denna koloniala expansion stimulerade marxisternas första försök att tolka kapitalismens utveckling under denna period. Karl Kautsky betonade de kommersiella skälen till den imperialistiska expansionen. Enligt honom kan det industriella kapitalet inte sälja hela sin produktion inom ett industrialiserat land. För att realisera mervärdet måste det skaffa sig marknader bestående av icke-industrialiserade länder, i huvudsak jordbruksländer. Detta var syftet med de koloniala expansionskrigen och anledningen till skapandet av koloniala imperier.

Parvus betonade i början av 1900-talet detta fenomen och lyfte fram den tunga industrins (framför allt järnindustrins) roll i den omvandling som stod för dörren inom den internationella kapitalistklassens politik. Han påpekade hur järn spelade en allt mer dominerande roll i den kapitalistiska industrin och visade att statliga beställningar, direkta (kapprustning) och indirekta (konkurrens inom skeppsbyggnad, byggande av järnvägar och hamnanläggningar i koloniländer etc.), utgjorde den huvudsakliga avsättningen för denna industri.

Det var Rosa Luxemburg som sammanförde alla dessa begrepp om en imperialism som expanderade för att kompensera för otillräckliga marknader för produkterna från de största kapitalistiska industrierna till en fullständig teori. Hennes teori är huvudsakligen en kristeori, eller för att uttrycka det mer korrekt, en teori om villkoren för realisering av mervärde och kapitalackumulation. Den stämmer överens med de teorier om underkonsumtion som under ett sekels lopp utarbetats av talrika motståndare till det kapitalistiska systemet för att visa på de ekonomiska krisernas oundviklighet.

Enligt Rosa Luxemburg är en kontinuerlig expansion av det kapitalistiska produktionssättet omöjlig inom ramen för ett rent kapitalistiskt samhälle. En utvidgning av produktionen av produktionsmedel inom det kapitalistiska samhället är endast möjlig om den går hand i hand med en ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror. Utan denna ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror kommer kapitalisterna inte att köpa några nya maskiner etc. Det är inte ökningen av arbetarklassens köpkraft som möjliggör en tillräcklig ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror. Tvärtom, ju mer det kapitalistiska systemet utvecklas, desto mindre andel av nationalinkomsten utgör arbetarnas köpkraft.

För att den kapitalistiska expansionen ska kunna fortsätta krävs det icke-kapitalistiska klasser som, med en inkomst utanför det kapitalistiska systemet, kan besitta den extra köpkraften att köpa industriella konsumtionsvaror. Dessa icke-kapitalistiska klasser är ursprungligen markägare och bönder. I de länder där den industriella revolutionen först ägde rum utvecklades och segrade den kapitalistiska produktionsformen i en icke-kapitalistisk miljö och erövrade marknaden, som framför allt bestod av massan av bönder.

Rosa Luxemburg drog slutsatsen att kapitalet, efter erövringen av de nationella icke-kapitalistiska marknaderna och de ännu inte industrialiserade marknaderna på de europeiska och nordamerikanska kontinenterna, var tvunget att kasta sig in i erövringen av en ny icke-kapitalistisk sfär, nämligen jordbruksländerna i Asien och Afrika.

Hon kopplade denna imperialismteori till vikten av ”kompenserande avsättningsmarknader” för det kapitalistiska systemet, avsättningsmarknader som framför allt utgjordes av statliga inköp av krigsmateriel. Hon förutspådde den mekanism som inte visade sin fulla funktion förrän strax före andra världskriget. Idag, utan denna ”kompenserande avsättningsmarknad”, som skapas av vapenindustrin och krigsekonomin, skulle det kapitalistiska systemet riskera att periodvis hamna i ekonomiska kriser av samma tyngd som den under 1929–1933.

Bristerna i Luxemburgs synsätt

Det råder inget tvivel om att den kapitalistiska industrins utveckling historiskt i praktiken ägde rum i en icke-kapitalistisk miljö och att förekomsten av de stora jordbruksmarknaderna, nationella och internationella, utgjorde den kapitalistiska ordningens väsentliga säkerhetsventil under hela 1800-talet och början av 1900-talet.

Ur ekonomisk-teoretisk synvinkel har dock Luxemburgs imperialismteori vissa brister. Det är viktigt att understryka dessa, eftersom de döljer vissa långsiktiga trender i kapitalismens utveckling som helhet.

Luxemburg hävdade till exempel att kapitalistklassen inte kunde berika sig genom att flytta sina egna pengar från en ficka till en annan. Detta bortser dock från det faktum, som Marx belyser, att kapitalistklassen som helhet utgör en användbar abstraktion för att avslöja kapitalets rörelselagar, men att fenomenet med återkommande kriser endast kan förstås inom ramen för konkurrensen mellan motstridiga kapital och den koncentration som blir följden av denna konkurrens.

Inom en sådan ram är det helt logiskt att ”kapitalistklassen” berikar sig ”av sig själv”, det vill säga att vissa skikt inom kapitalistklassen berikar sig genom att andra kapitalistiska skikt utarmas. Detta är vad som har skett under de senaste fyrtio åren i USA, först i förhållande till de amerikanska kapitalisterna, sedan särskilt i förhållande till de internationella kapitalistklasserna (främst de europeiska). Detta kommer att ske i allt större utsträckning i takt med att de rent jordbruksbaserade marknaderna försvinner.

I dagens kapitalistiska värld riktas exporten i stor utsträckning mot andra industrialiserade länder, och endast i liten utsträckning mot marknaderna i ”icke-kapitalistiska” länder.

Den grundläggande svagheten i Rosa Luxemburgs teori är att den helt enkelt bygger på kapitalistklassens behov av marknader för att realisera mervärde, och bortser från de grundläggande förändringar som har skett inom kapitalistisk äganderätt och produktion. Detta var de strukturella problem som Rudolf Hilferding och Lenin tog itu med.

Hilferdings och Lenins imperialismteori

Med utgångspunkt i de iakttagelser som Marx och Engels gjorde i sina senare verk studerade Hilferding kapitalismens strukturella förändringar under den sista fjärdedelen av 1800-talet. Han började med den kapitalistiska koncentrationen, bankkoncentrationen och den dominerande roll som bankerna spelade vid bildandet av aktiebolag och företagsfusioner.

Utifrån detta definierade Hilferding det han kallade finanskapital, det vill säga bankkapital som investerats i industrin och som kontrollerar den antingen direkt (genom köp av aktier, närvaro av bankrepresentanter i styrelserna etc.) eller indirekt (genom bildandet av holdingbolag, koncerner och ”inflytelsegrupper”).

Hilferding upptäckte den dominerande roll som bankerna spelade i utvecklingen av tung industri, särskilt i Tyskland, Frankrike, USA, Belgien, Italien och det tsaristiska Ryssland. Han visade att dessa banker utgjorde den mest ”aggressiva” kraften i politiska frågor, delvis på grund av de risker som var förknippade med investeringar på miljarder dollar.

I en briljant slutsats av sitt verk om finanskapitalet förutspådde Hilferding fascismens uppkomst, det vill säga en skoningslös och absolut politisk diktatur som utövas till förmån för storfinansen, och som motsvarar kapitalismens nya stadium på samma sätt som den politiska liberalismen motsvarade den tidiga konkurrenskapitalismen. Ställt inför hotet om en sådan diktatur, avslutade Hilferding, måste proletariatet ta upp kampen för sin egen diktatur.

Lenin stödde sig i hög grad på Hilferdings verk liksom på verk av vissa liberala ekonomer, som Hobson, för att skapa sitt verk om imperialismen i början av första världskriget. Liksom Hilferding utgick han från kapitalistisk koncentration – upprättandet av truster, karteller, holdingbolag etc. – bankkoncentration och finanskapitalets framväxt för att karakterisera det som är strukturellt nytt i detta stadium av kapitalismen.

Lenin utvidgade och generaliserade denna strukturella analys och kallade den monopolkapitalism, i motsats till 1800-talets konkurrenskapitalism. Han analyserade monopol och monopolvinster och utvecklade en rad tankar som redan hade påbörjats i Hilferdings idé om att monopolkapitalismens expansionism främst sker genom export av kapital.

Till skillnad från den konkurrensinriktade kapitalismen, som fokuserade på varuexport och inte brydde sig om sina kunder, kan den monopolistiska kapitalismen – som exporterar kapital – inte undgå att intressera sig för sina gäldenärer. Den måste säkerställa ”normal” solvens [att det lånande företaget är ekonomiskt stabilt och att de finansiella villkoren i landet är stabila och garanterar bankens intressen], utan vilka dess lån skulle förvandlas till förluster: därav tendensen till någon form av politisk-ekonomisk kontroll över de länder där detta kapital investeras.

Lenins analys av imperialismen kompletteras med en mycket djupgående essä om den kapitalistiska monopolets motsägelsefulla, dialektiska natur, som undertrycker konkurrensen i ett skede för att återuppväcka den på en högre nivå. Genom att tillämpa lagen om ojämn utveckling även på relationerna mellan de imperialistiska makterna visade Lenin att uppdelningen av världen mellan de imperialistiska makterna endast kan vara tillfällig och oundvikligen följs av strider – imperialistiska krig – för att uppnå en ny uppdelning när maktförhållandena mellan dessa makter förändras.

Lenin integrerade också Engels begrepp om arbetararistokrati i sin imperialismteori. De koloniala supervinsterna, som genereras av det kapital som exporterats till underutvecklade länder, möjliggör korruptionen av en del av arbetarklassen, framför allt en reformistisk byråkrati som samarbetar med den borgerligt demokratiska regimen och drar stora fördelar av det.

Teorin om Imperialismen anpassad till nutiden

I kombination med Trotskijs teori om den permanenta revolutionen – särskilt hans analys av den kombinerade ekonomiska och sociala utvecklingen i de koloniala och halvkoloniala länderna under påverkan av kapitalexport och imperialistisk dominans – har Lenins teori på ett lysande sätt stått sig genom tiderna.

Ingen social och ekonomisk analys av borgerligt eller reformistiskt ursprung från tiden före första världskriget har idag behållit någon som helst giltighet, medan Lenins begrepp om monopolkapitalismen, i kombination med teorin om den permanenta revolutionen, förblir den väsentliga nyckeln till att förstå dagens verklighet – raden av världskrig, inledningen av en epok av revolutioner och kontrarevolutioner, fascismens framväxt, den proletära revolutionens triumf i Ryssland, Jugoslavien och Kina, den växande rollen för rustnings- och krigsindustrin i den kapitalistiska världen, och betydelsen av koloniala revolutioner, för att nämna de mest uppenbara.

Detta betyder inte att varje del av Lenins teori behåller 100 procent giltighet och att marxistiska teoretiker och revolutionära ledare, på stalinistiskt manér, idag bör nöja sig med att parafrasera eller tolka Lenins Imperialism för att förklara den samtida verkligheten.

De senaste femtio årens historiska erfarenheter har visat att:

Efter den fria konkurrensens kapitalism har en epok av monopolkapitalism följt. Monopolkapitalismen är ett resultat av tekniska revolutioner (förbränningsmotorn och elektriciteten som ersatt ångkraften som den viktigaste drivkraften) och av strukturella förändringar inom kapitalismen (kapitalkoncentration som lett till att jättelika företag dominerar inom tung industri, bildandet av karteller, truster, holdingbolag etc.).

Monopolkapitalismen övervinner inte kapitalismens grundläggande motsättningar. Den övervinner inte konkurrensen utan höjer den bara till en högre nivå som omfattar nya och större konkurrenter. Den övervinner inte kriserna utan ger dem en mer omskakande karaktär. Två vinstnivåer ersätter den genomsnittliga vinstnivån från den föregående perioden: den genomsnittliga vinstnivån för monopolisterna och den genomsnittliga vinstnivån för de icke-monopoliserade sektorerna.

Undertryckandet av den fria konkurrensen inom vissa gränser är i huvudsak en reaktion mot hoten mot monopolistiska vinstnivåer. Av denna anledning är det inte bara kopplat till den artificiella begränsningen av produktionen i vissa sektorer, utan också till den desperata jakten på nya områden för kapitalinvesteringar (nya industrier och nya länder). Därav imperialistiska krig.

I detta avseende bör Lenins iakttagelser om monopolkapitalismens tendens att hämma den tekniska utvecklingen modifieras något. Det är sant att monopolen strävar efter att lägga beslag på forskningen och undertrycka eller fördröja tillämpningen av många tekniska upptäckter; men det är lika sant att monopolkapitalismen också ger upphov till en ökning av dessa tekniska upptäckter. En orsak till detta är att monopolen själva behöver öppna upp nya exploateringsområden för att få en avsättningsmarknad för sitt överskottskapital.

Erfarenheten har visat, särskilt inom kemikalie-, järn-, elektronik- och kärnkraftssektorerna, att de senaste femtio åren har varit minst lika fruktbara när det gäller tekniska framsteg som de föregående femtio åren. Förutom dessa grundläggande egenskaper, som fortfarande gäller, bör vissa sekundära egenskaper modifieras:

a. Finanskapitalet: Finanskapitalets kontroll och dominans över industrikapitalet har visat sig vara ett övergående fenomen i många länder (USA, Storbritannien, Japan, Belgien, Nederländerna etc.). Tack vare ackumuleringen av enorma supervinster expanderar trusterna alltmer genom självfinansiering och frigör sig från bankernas förmyndarskap. Endast i de svagare eller mer underutvecklade kapitalistiska länderna förblir finanskapitalet dominerande.

b. Kapitalexport: Kapitalexporten fungerar fortfarande som en säkerhetsventil för de överkapitaliserade monopolistiska trusterna, men den är inte längre den viktigaste säkerhetsventilen, åtminstone inte i USA (med undantag för oljeindustrin). Statliga beställningar är den viktigaste säkerhetsventilen. Statens växande roll som garant för monopolisternas vinst och den ökande sammansmältningen mellan monopolisterna och staten är idag de viktigaste kännetecknen för en kapitalism på nedåtgående. De har lika mycket sociala och politiska som ekonomiska orsaker (kolonial revolution, industrialisering av underutvecklade länder, minskande verksamhetsfält för kapitalet i världen, etc.).

c. Det skikt av kupongklippare som är unikt för den parasitära imperialismen har minskat snarare än utvidgats till följd av de ovan nämnda strukturella omvandlingarna. De stora trusterna finansierar sina investeringar mer genom självfinansiering än genom utgivning av omsättningsbara aktier. Det sker en byråkratisering av monopolkapitalet, och strukturen vilar alltmer på en hierarki av stora administratörer (chefer), som oftast själva är stora eller medelstora aktieägare. Den parasitära karaktären hos en kapitalism på nedgång framträder framför allt i den enorma omfattningen av improduktiva utgifter (i första hand rustningar, men också underhållet av statsapparaten) och i de enorma distributionskostnaderna (värderade till mer än 30 procent av nationalinkomsten i USA).

I dag samverkar politiska faktorer – såsom den växande koloniala revolutionen – i allt högre grad med grundläggande ekonomiska särdrag för att ge kapitalismen dess särskilda konturer och beteende.

Kritikerna

Borgerliga (och reformistiska) teoretiker har i allmänhet varit mycket långsamma med att ifrågasätta den marxistiska uppfattningen om de nya fenomen som uppträdde i 1900-talets kapitalistiska värld. De har faktiskt knappt verkat medvetna om att dessa fenomen existerade.

För att övertyga sig om detta räcker det att gå igenom de huvudsakliga ämnen som de sysselsatte sig med och som de diskuterade under åren före första världskriget. Medan Kautsky, Hilferding, Luxemburg, Lenin, Trotskij, Parvus, de nederländska marxisterna samlade kring De Nieuwe Tijd och de österrikiska marxisterna kring den unge Otto Bauer ägnade sin ekonomiska forskning åt fenomenen kopplade till den monopolistiska imperialismen, diskuterade de borgerliga ekonomerna, bortsett från några enstaka undantag, monetära fenomen, förlängde marginalnyttoskolans polemik mot arbetsvärdeteorins skola och koncentrerade sig på utvecklingen av teorin om marknadsjämvikt under förhållanden av perfekt konkurrens.

Tjugo år senare blev den borgerliga politiska ekonomin medveten om ”faktumet” med monopol och började på allvar utveckla en teori om ekonomiska kriser och konjunkturcykler.

Denna eftersläpning kvarstår: fram till omkring 1935 livnärde sig de kapitalistiska teorierna om ekonomiska kriser på smulor som föll från marxisternas bord; de kapitalistiska teorierna om den sovjetiska ekonomin är än i dag uteslutande inspirerade av gamla marxister eller pseudomarxister. Allt detta bekräftar än en gång riktigheten i den kommentar som Marx gjorde för omkring 80 år sedan: efter Ricardo blev det borgerliga tänkandet i ekonomiska frågor i grunden ofruktbart eftersom det blev apologetiskt.

De flesta, om inte alla, borgerliga uppfattningarna om imperialism och monopolkapitalism har denna utpräglade apologetiska karaktär. De utgör en ideologi i marxistisk bemärkelse: de är inte teorier som utarbetats för att förklara verkligheten. De är uppfattningar som formulerats för att rättfärdiga (och delvis dölja) den rådande verkligheten.

Teorin om ”super”-imperialism

Denna apologetiska karaktär framträdde tydligast i de reformistiska uppfattningarna om monopolkapitalismen, såsom de utvecklades under de sista åren före första världskriget (särskilt av Kautsky) och framfördes under 1920-talet (särskilt av Kautsky, Hilferding och Vandervelde). Dessa uppfattningars ofruktbarhet är det mest slående uttrycket för Kautskys och Hilferdings beklagliga teoretiska sammanbrott, ett sammanbrott som följde på deras politiska svek.

Zum Regierungswechsel in Deutschland. Der neue Reichsfinanzminister Helferding, sozialdemokratische Partei.

Med utgångspunkt i att en extrem kapitalkoncentration är oundviklig, godkänner de reformistiska teoretikerna denna utveckling och ser i den överraskande fördelar i form av ekonomisk och social harmoni. Precis som karteller och truster i mycket stor utsträckning hämmar konkurrensen, kan även produktionskaoset och de kriser som det framkallar avskaffas genom monopol. De senare är intresserade av att helt omorganisera det ekonomiska och sociala livet för att undvika onödiga kostnader som kostsamma konflikter medför (krascher, strejker etc.).

Precis som de stora industriledarna lär sig att nå en överenskommelse sinsemellan, så lär de sig också att nå en överenskommelse med fackföreningarna. Arbetarrörelsen bör varken motsätta sig kartelliseringen av industrin eller försvara småindustrin mot storindustrin. Tvärtom, säger de, bör arbetarrörelsen stödja alla tendenser mot en maximal koncentration av industrin, mot trusternas ledarskap, mot den organiserade ekonomin. Således kan monopolkapitalismens stadium utgöra ett övergångsstadium mellan kapitalism och socialism, under vilket motsättningarna och konflikterna gradvis kan minskas.

Utvecklingen under de senaste fyrtio åren har fullständigt motbevisat denna analys och dessa prognoser. Imperialismen och Kautskys ”superimperialism” (en imperialistisk makts totala dominans till följd av en extrem kapitalkoncentration) har, långt ifrån att garantera allmän fred, orsakat utbrottet av två blodiga världskrig och förbereder nu ett tredje. Långt ifrån att kunna undvika kriser, utlöste monopolen den våldsammaste kris som kapitalismen någonsin upplevt, den från 1929–1933. Långt ifrån att minska de sociala konflikterna har trusterna inlett en nästan oavbruten period av revolutioner och kontrarevolutioner på global skala.

Det grundläggande metodologiska felet i dessa reformistiska uppfattningar är deras blindhet inför den kapitalistiska utvecklingens motsägelsefulla, dialektiska karaktär, inför kapitalkoncentrationen. De drar helt mekaniska slutsatser.

Det är sant att den moderna kapitalismens tendens att bilda truster, karteller och monopol inte kan vändas. Det vore helt utopiskt att vilja återgå till 1800-talets fria konkurrens. Men det finns två metoder att bekämpa trusterna: att ersätta dem med den lilla, spridda industrin från det förflutna; eller att ersätta dem med framtidens socialiserade industri.

Under förevändningen att den första formen av kamp är omöjlig glömmer reformisterna bekvämt bort att den andra existerar, och de drar slutsatsen att det är nödvändigt att försvara monopolen. När den europeiska stålkartellen bildades publicerade Vandervelde en artikel där han hyllade händelsen som en garanti för fred i Europa! Under förevändningen att de inte vill vända om accepterar reformisterna den befintliga verkligheten och döljer de djupa motsättningarna som periodvis sliter sönder denna verklighet, motsättningar som ålägger marxisterna plikten att stödja de enda krafter som kan förbereda framtiden.

Reformisternas oförmåga att förstå monopolkapitalismens motsägelsefulla karaktär är framför allt en okunnighet om ojämn utveckling. Den förenklade formeln: ”Ju fler monopol det finns, desto mindre konkurrens finns det, och desto mindre konflikt finns det”, håller inte vid en granskning av fakta. I verkligheten gäller att ju fler monopol det finns, desto mer ersätter en ny form av konkurrens – konkurrens mellan monopol, imperialistiska krig – den gamla formen av konkurrens.

Med början i den stora krisen 1929–1933 övergav majoriteten av de reformistiska partierna tyst dessa teser från den mekaniska, reformistiska marxismen. Men denna ”utveckling” åtföljdes av en ännu mer uttalad teoretisk reträtt: ett – i allmänhet lika tyst – avståndstagande från marxismen som helhet och ett anammande av de keynesianska ekonomiska teorierna. Idag möter man inte längre tendenser inom de reformistiska leden som öppet försvarar monopol. Istället försvarar reformisterna nu den kapitalistiska statens styrande roll.

Monopol, ”duopol” och ”oligopol”

Den apologetiska karaktären hos de borgerliga uppfattningarna om den samtida kapitalismen är lika tydlig. Majoriteten av ekonomer och sociologer ifrågasätter, när de beskriver kapitalismens struktur, själva existensen av monopol. Men endast de mest partiska (eller de mest okunniga) stöder sig på sekundära drag som den periodiska ökningen av antalet detaljhandelsbutiker, bensinstationer och verkstäder för att försvara tesen att det inte finns någon betydande kapitalkoncentration.

De mer insiktsfulla borgerliga ideologerna förnekar inte längre den dominerande roll som truster, karteller, holdingbolag m.m. spelar i dagens kapitalism. Men de förnekar att det här handlar om monopol, eftersom det, enligt dem, i de flesta stora industrisektorerna (stål, kemikalier, bilar, elektrisk utrustning, flygplan, aluminium och icke-järnmetaller är de viktigaste) inte finns ett enda dominerande företag i varje land, utan flera (”duopol”: två företags dominans; ”oligopol”: ett litet antal företags dominans).

För det första är detta begränsande påstående bara delvis sant. Det finns viktiga sektorer i de stora kapitalistiska länderna där två tredjedelar av produktionen, och till och med mer, sköts av ett företag som har en monopolställning i ordets bokstavliga mening: kemikalier i Storbritannien; petroleum i Storbritannien; aluminium i USA; bilar i Italien; före 1945, kemikalier och stål i Tyskland; koppar i Kongo; elektrisk utrustning i Holland, etc.

Dessutom är detta inskränkande påstående endast ett terminologiskt knep. När marxisterna betecknar den samtida kapitalismens struktur som monopolistisk har de aldrig påstått att det endast finns ett enda företag som tillverkar alla (eller nästan alla) produkter inom varje bransch. De har helt enkelt konstaterat att maktförhållandet mellan de små företagen och ett, två eller tre jättelika företag är sådant att de senare dikterar villkoren inom branschen, det vill säga eliminerar priskonkurrensen.

Denna analys stämmer noggrant överens med verkligheten, och det är komiskt att se marxismens stora motståndare, de mest entusiastiska förespråkarna för ”fri konkurrens”, högtidligt förklara att konkurrensen råder i dagens kapitalistiska ekonomi – trots avsaknaden av priskonkurrens. Faktum är att officiell statistik publicerad av statliga myndigheter (särskilt den amerikanska Federal Trade Commission) bekräftar inte bara avsaknaden av priskonkurrens, utan också att majoriteten av industrisektorerna i alla kapitalistiska länder domineras av ett, två eller tre företag, som koncentrerar 66–90 procent av produktionen i sina händer.

”Demokratisering av kapitalet”

Ett favoritargument bland försvararna av monopolkapitalismen är att kapitalkoncentrationen i de gigantiska företagen (”ett naturligt resultat av den tekniska utvecklingen”, som de säger) mer än väl uppvägs av spridningen av ägandet till följd av det ökande aktieägandet.

De anför exempel på stora koncerner som har emitterat (gett ut) hundratusentals aktier (General Motors, världens mäktigaste koncern, har emitterat över en miljon), varav endast ett litet antal ägs av en enda familj. Följaktligen måste det finnas hundratusentals, eller åtminstone tusentals, ”ägare” till dessa koncerner, och ”alla är på väg att bli kapitalister”.

Nyligen har detta argument återupptagits med kraft i USA, Schweiz, Belgien, Tyskland och på andra håll, där bourgeoisin har drivit en kampanj för att aktier ska fördelas bland arbetarna i de stora företagen.

Låt oss börja med att sätta saker och ting på rätt plats. Många truster domineras i praktiken av en enda familj: Standard Oil-trusten av familjen Rockefeller; General Motors-trusten av familjen DuPont de Nemours; ståltrusten i Lorraine av familjen Wendel, osv. Det är sant att dessa familjer i de flesta fall inte äger 50 procent av aktierna i de aktuella företagen. Men detta bevisar bara att utgivningen av ett stort antal aktier gör det möjligt för minoritetsaktieägare att kontrollera dessa jätteföretag. Deras spridning hindrar i praktiken massan av småaktieägare från att hävda sina rättigheter vid bolagsstämmorna och i den dagliga förvaltningen av företaget.

Det är dessutom felaktigt att påstå att ägandet av industriaktier är spritt över stora delar av befolkningen. En undersökning som genomfördes i USA 1951 av Brookings Institute visade att 0,1 procent av befolkningen ägde 55 procent av samtliga aktier. I takt med att monopolistiska truster blir allt mäktigare och undviker risken att kontrolleras av en enda familj, är det karakteristiskt att de gradvis övergår till att ägas kollektivt av de stora kapitalisterna.

Ömsesidiga intressen mellan några dussintals eller hundratals stora kapitalistfamiljer är sådana att det blir omöjligt att säga att en viss familj ”kontrollerar” ett visst företag. Men alla dessa familjer tillsammans kontrollerar hela storindustrin, som leds av ett slags ”administrativt råd för kapitalistklassen”, där representanter för alla dessa familjer innehar nyckelpositioner och periodvis avlöser varandra i ledande befattningar.

Teorin om ”motverkande kraft” och staten som utjämnare

De mer insiktsfulla borgerliga ekonomerna kan inte förneka dessa fakta. För att rättfärdiga kapitalismen söker de dock skydd bakom staten, den ”deus ex machina” [en oväntad, osannolik lösning på en hopplös situation, ö.a.] som kan neutralisera de negativa effekterna av denna extraordinära koncentration av ekonomisk makt. Bland de främsta företrädarna för denna teori finns de amerikanska professorerna John Kenneth Galbraith och Adolphe A. Berle, samt den ”keynesianska” gruppen vid London School of Economics. Det finns många varianter av denna teori; det räcker att räkna upp och motbevisa några av dem.

Galbraith och anhängarna vid London School of Economics framhåller teorin att dagens demokratiska stat inte är ett instrument för en klass dominans utan en mer eller mindre oberoende apparat, underkastad det ömsesidigt neutraliserande inflytandet från olika ”påtryckningsgrupper”. Dessa författare använder för övrigt aldrig ordet ”klass” utan föredrar alltid att använda ”påtryckningsgrupp”, ”opinionsgrupper”, ”organiserat inflytande” osv.

Det är sant, säger de, att de ”oligopolistiska” trusterna utövar ett mycket starkt inflytande på det ekonomiska livet. Men detta inflytande ”neutraliseras” (hålls i schack) av den inte mindre formidabla makten hos de stora fackföreningarna, jordbruksföreningarna, de små och medelstora kapitalisterna organiserade i handelskammare etc. Samspelet mellan dessa krafter skapar en ekonomisk jämvikt som gynnar samhället som helhet, en mer eller mindre proportionell fördelning av den ”ekonomiska kakan” mellan de olika ”påtryckningsgrupperna”.

Dessa författare kanske bara spekulerar kring den ”lobbyverksamhet” som är vanlig i Washington, men deras slutsatser är fullständigt orealistiska. Redan en ytlig granskning av utvecklingen av USA:s ekonomiska och sociala politik visar tydligt att de ”sextio familjerna” utövar ett inflytande (även utan specifika ”lobbygrupper”) som skiljer sig väsentligt från det inflytande som de stora fackföreningarna med sina 16 miljoner medlemmar utövar.

I nästan tjugo år har den amerikanska kapitalismen genomgått en period av ökade vinster och välstånd. Från tid till annan kan de styrande skikten inom bourgeoisin unna sig lyxen att dela upp en avsevärt minskad del av kakan mellan olika sociala klasser och olika sociala skikt inom kapitalistklassen själv. I syfte att upprätthålla ekonomisk stabilitet och ”social fred” har de stora kapitalisterna lärt sig att det är effektivare att undvika att förstöra vissa skikt som är särskilt utsatta för konkurrens och de negativa effekterna av konjunktursvängningarna i de ekonomiska cyklerna (jordbrukare och köpmän, till exempel).

Regeringen, som fungerar som ”den kapitalistiska klassens administrativa råd” i sin helhet, har till sitt förfogande kraftfulla medel för att vid varje givet tillfälle tillfredsställa det ena eller andra särskilt missnöjda samhällsskiktet. Men allt detta sker inom ramen för en alltmer absolut och öppen dominans av monopolistiska truster inom ekonomin och staten själv.

En granskning av siffrorna över kapitalkoncentrationen, som fortskrider snabbare än någonsin, över skillnaden mellan profitkvoten inom monopolsektorn och den inom de icke-monopoliserade sektorerna, samt över den allt större andel av den totala nationalinkomsten som dessa vinster utgör, visar på ett slående sätt att Marx och Lenins analys av monopolkapitalismen är giltig.

Den ”blandade ekonomin”

En ”reformistisk” variant av teorierna om ”motkraft” är teorin om den så kallade ”blandekonomin”, som företräds av de socialdemokratiska anhängarna av Keynes-skolan, såsom Lerner. Enligt dem förlorade dagens ekonomi sin strikt kapitalistiska karaktär när staten, genom enorma skatter, koncentrerade en betydande del av nationalinkomsten (mellan 25 och 30 procent i Storbritannien och USA) i sina händer genom sitt ägande av den offentliga sektorn av ekonomin. De betraktar detta som den ”objektiva” ekonomiska grunden för en viss grad av oberoende och autonomi för statsapparaten i förhållande till de monopolistiska trusterna. De amerikanska professorerna Sumner Slichter och Paul Samuelson försvarar en liknande tes, som de kallar en ”laboristisk” ekonomi (jfr ”den svenska modellen”.ö.a.).

Dessa reformister glömmer att besvara frågan: Vem styr, vem kontrollerar staten? Vem leder denna ”offentliga” sektor av ekonomin? En konkret analys av frågan kommer i varje enskilt fall att bekräfta att de nationaliseringar av delar av industrin som genomförts i länder som Storbritannien och Frankrike var nationaliseringar av basindustrier som gick med förlust, vilket har inneburit stora vinster för de ledande tillverkarna, trots att många av dessa tillfälligt hade motsatt sig nationaliseringen av politiska skäl.

Detsamma gäller för offentliga företag i USA, till exempel elindustrin och motorvägsbyggandet. Omfördelningen av nationalinkomsten genom verkligt progressiva direkta skattesatser i Västeuropa och Nordamerika neutraliseras i stor utsträckning av en inte mindre orimlig indirekt beskattning, som framför allt bärs av arbetarna. Som redan angivits är den stat som styr den ”offentliga sektorn” i ekonomin en stat som helt och hållet är i monopolisternas händer, och vars personal vanligtvis består direkt av monopolisterna själva.

Under dessa förhållanden bevisar inte uppkomsten av en mäktig ”offentlig sektor” i ekonomin att ekonomin har förlorat sin kapitalistiska karaktär. Det bekräftar bara det faktum att monopolkapitalismen, under en period av accelererad nedgång, inte kan överleva på grundval av laissez faire (extrem fri marknadsekonomi utan statlig inblandning ö.a.), utan behöver växande statlig intervention för att garantera sina monopolvinster.

Slutligen återstår den mer genomtänkta versionen av denna teori, som framförs av A.A. Berle i The American Revolution (ett anmärkningsvärt verk om aktiefördelningen i de stora amerikanska företagen) och av utgivarna av tidskriften Fortune under den överraskande titeln The Permanent Revolution.

Dessa författare erkänner att hundra monopolistiska truster direkt kontrollerar nästan hälften av den industriella produktionen i Förenta staterna och indirekt bestämmer villkoren för en stor del av den andra hälften. Men, säger de, dessa truster är som de stora feodalherrarna under medeltiden. Deras makt är så stor, och kan avgöra ödet för så många tusentals människor, att trusterna inte kan tillåta sig att i sina beslut uteslutande låta sig styras av ekonomiska imperativ, av strävan efter vinst.

Om de beslutar att stänga sina fabriker i en stad och döma ett lokalt samhälle med 300 000 invånare till massarbetslöshet, kommer detta att få såväl sociala och politiska som ekonomiska konsekvenser. Själva makten hos trusterna påtvingar därmed en gräns för deras makt och utgör källan till en ”motvikt” som skapas i form av ett ”samhällsansvar”, en ”samhällsrätt”, en ”rätt att ta hänsyn till allmänheten”, ett ”ökande ingripande från de offentliga myndigheterna” osv. För att undvika en direkt attack mot sig själva har trusterna förvandlat sig till en sorts ”välvilliga herrar”, till ”upplysta despoter”. Berle använder själv denna formulering!

Deras stora upptäckt är utvecklingen av en högre levnadsstandard för den ”nya amerikanska medelklassen” – bestående av tiotals miljoner tekniker, köpmän, kontorister och yrkesarbetare – vars öde är intimt förknippat med de storföretag de arbetar för.

Samma teori är för närvarande på modet i Storbritannien, där Labour-högern till exempel förklarar att kravet på nationalisering av kemikoncernen ICI har stött på motstånd från arbetarna vid denna fabrik. I Västtyskland har trusterna skapat privilegierade arbetsvillkor för sina fastanställda, jämfört med arbetsvillkoren i de små och medelstora företagen.

Men det är inget förvånande i detta. Det är inget annat än en upprepning av fenomenet med en arbetararistokrati, möjliggjord av tillfälliga supervinster. Att se detta som en strukturell omvandling av det kapitalistiska systemet är att förväxla skuggan med substansen.

Kapitalismens åldrande och stagnerande

Det är bland Keynes anhängare och hans efterföljare som man finner några av de mer seriösa icke-marxistiska uppfattningarna om den samtida kapitalismens natur. Så har den främste amerikanske lärjungen till Keynes, professor Alvin Hansen, utvecklat begreppet ”åldrande kapitalism”, vars mognad kännetecknas av att det redan förvärvade beståndet av fast kapital antar så enorma proportioner att det mer och mer blir ett hinder för nya produktiva investeringar.

Detta är helt enkelt den marxistiska uppfattningen om tendensen till fallande profitkvot, som orsakas av att kapitalets organiska sammansättning ökar. I Storbritannien har Joan Robinson, som pendlar mellan Keynes och Marx, belyst samma fenomen och samtidigt genomfört gedigna studier av det hon kallar ”monopolistisk konkurrens” (konkurrens mellan monopol).

Men dessa borgerliga författare som följer även denna väg kommer fram till reformistiska och urskuldande slutsatser: den ”åldrande” kapitalismen är en kapitalism som blir ”klokare”, som i allt högre grad tar sin tillflykt till (och behöver!) en mer jämlik omfördelning av nationalinkomsten för att säkerställa att ekonomin fungerar tillfredsställande, vilket möjliggör en allt effektivare statlig styrning av ekonomin, etc.

Några av dessa lärjungar till Keynes hävdar att det tack vare dessa tendenser är möjligt att eliminera (eller i högsta grad begränsa) de kapitalistiska kriserna genom användning av statliga utgifter som kan vara lika produktiva som improduktiva. I sista hand representerar allt detta ingenting annat än en rationalisering av den amerikanska kapitalistklassens beteende under Roosevelt-eran, en rationalisering av försvars- och krigsindustrins roll i dagens kapitalistiska ekonomi.

Eftersom det på lång sikt endast är statliga utgifter inom försvarsindustrin som kan absorbera den överskottsproduktion som hotar ekonomin. ”Produktiva” utgifter tar oundvikligen upp köpkraft som annars skulle ha använts för att köpa produkter från andra produktiva sektorer och utgör inte någon kompenserande avsättningsmarknad.

Den brittiske ekonomen Colin Clark har utvecklat begreppet ”åldrande” samhälle i en särskild bemärkelse. Enligt honom gäller att ju mer det kapitalistiska samhället mognar, desto mer arbetskraft och ekonomiska resurser överförs från de produktiva industrierna, i ordets rätta bemärkelse, till ”tjänsteindustrierna” (i huvudsak distributionssektorn).

Det finns en gnutta sanning i denna idé. Den enorma ökningen av distributionskostnaderna är i själva verket ett kännetecken för kapitalismens nedgång. Detta ändrar inte det faktum att Colin Clarks ”lag” inte alls har det absoluta värde som han vill tillskriva den. Tillväxten inom de så kallade ”tertiära” branscherna speglar till stor del den historiska förseningen i mekaniseringen och automatiseringen av distributions-, bank- och försäkringsbranscherna, en försening som snabbt skulle kunna övervinnas, med slående konsekvenser för den arbetande befolkningens struktur.

Industrialisering av underutvecklade länder

Det återstår en sista aspekt av Marx och Lenins teori om imperialismen, som ofta kritiseras av kapitalistiska och särskilt reformistiska ekonomer: nämligen vår uppfattning om att en verklig industrialisering av de koloniala och halvkoloniala länderna är omöjlig under imperialismens och den ”nationella” kapitalistklassens beskydd.

När det gäller det förflutna vågar ingen seriös författare ifrågasätta giltigheten av denna tes, eftersom fakta talar alltför tydligt. Men, säger man, efter 1945, och särskilt efter den kinesiska revolutionens seger, har kapitalismen, i synnerhet den amerikanska, ”tänkt om”. Den har insett att eländet i de underutvecklade länderna gynnar ”kommunismens tillväxt”.

Den är beredd att ge dem mycket stor hjälp för att bygga en ”barriär mot de röda”. Imperialismen har ett annat intresse, eftersom kapitalexporten och de nya avsättningsmarknader som därmed skapas förser den med de berömda ”kompenserande avsättningsmarknaderna” som den saknar. Vissa går så långt som att tala om möjligheten till ”årtionden” av fredlig utveckling baserad på industrialiseringen av underutvecklade länder tack vare utländska investeringar.

Tyvärr för dem visar fakta en annan bild. Sedan andra världskrigets slut är den privata exporten till de flesta av dessa länder lägre än den var under perioden efter första världskriget. Särskilda undantag (framför allt när det gäller den amerikanska oljeindustrin) visar omedelbart på fenomenets begränsningar.

Ansvarsfulla kapitalistiska organisationer – framför allt ICC (International Chamber of Commerce) – har upprepade gånger helt öppet förklarat orsaken till detta tillstånd: den osäkerhet som råder i de koloniala och halvkoloniala länderna, och hotet om revolutioner, konfiskeringar, nationaliseringar utan ersättning osv. För att de lockande utsikterna ska kunna förverkligas skulle det krävas en fullständig förändring av det politiska och sociala klimatet i de underutvecklade länderna, och en sådan omvandling är inte alls att vänta.

Även där det råder mycket gynnsamma politiska förhållanden för imperialismen koncentreras kapitalinvesteringarna till utvinning av råvaror, handel, transport och banker, och inte till uppbyggnaden av en inhemsk sekundärindustri. I samband med detta ämne bör den ekonomiska utvecklingen i länder som Filippinerna, Sydkorea, Formosa (numera Taiwan ö.a.), Thailand, Turkiet och de centralamerikanska republikerna i Washingtons grepp studeras särskilt noggrant.

För att visa på bristen på realism hos anhängarna av dessa ”harmoniska” uppfattningar, låt oss citera två siffror. Mitt under andra världskriget skrev Colin Clark en bok med titeln The Economy of 1960, i vilken han förutspådde att industrialiseringen av Indien skulle absorbera 60 miljarder dollar i brittiskt och amerikanskt kapital mellan krigsslutet och 1960.

Detta är i praktiken de behov som detta enorma land har om det ska kunna utvecklas till ett industrialiserat samhälle. Sedan krigsslutet, det vill säga under tioårsperioden 1945–1954, har Indien sammanlagt endast erhållit 1,5 miljarder dollar i ”västerländskt” kapital. Även om allt skulle fortskrida ”normalt” för kapitalismen, kommer detta land inte att ha mottagit 10 procent av det kapital som den optimistiske ekonomen förutspådde till 1960.

Detta understryker det borgerliga ekonomiska och sociologiska tänkandets oförmåga att ställa något annat än myter, illusioner eller lögner mot marxismen.

Ernest Mandel

Vad är imperialism ?

Ryssland invaderar Ukraina och deklarerar att flera regioner annekterats. Israel lägger Gaza i ruiner, genomför etniska rensningar och folkmord mot den palestinska befolkningen. Trump deltar i Israels anfallskrig mot Iran, NATO och EU rustar…

Anklagelser om ”imperialism” riktas mot nya och gamla aktörer. Men hur kan imperialism förstås, i samtida och historiskt perspektiv? Internationalen publicerar under sommaren ett antal bidrag om imperialism, tänkta som input i studie- och diskussionsgrupper tillsammans med aktuell nyhetsrapportering och fördjupande litteratur.

Av Alex Fuentes, Håkan Blomqvist

(Publicerat i nättidningen Internationalen sommaren 2025)

============================================================

Texten finns här i först ljudformat och därefter, nedan i textformat.

Kolonialismen

Under lång tid har begreppet imperialism associerats till stormakt och förtryck. Ett exempel från 1970-talet är Vietnamkriget då miljontals människor protesterade mot USA:s skoningslösa aggressionspolitik. Att vänstern pekat och pekar på USA som något av världens värsta imperialistiska makthavare är i sig inte konstigt, USA har en nästan oändlig historisk meritlista av militära interventioner runt om i världen. Det rör sig om cirka fyrahundra attacker, räder, invasioner och ockupationer på främmande mark sedan USA:s tillkomst 1776. Hälften av dessa genomfördes efter andra världskriget och 250 efter Sovjetunionens och östblockets upplösning 1991. (Allt enligt USA:s Congressional Research Service data, som inte inräknat hemliga CIA-operationer).

Även borgerlig media har nu börjat tala om ”imperialism”, inte bara vad gäller Putinregimens krig mot Ukraina utan även för att beskriva Donald Trumps tullkrig och utspel om amerikansk kontroll över Grönland, Mexiko, Panama och ukrainska naturtillgångar.

Själva ordet imperium härrör från latinets ”befallning”, ”makt”, ”herravälde”. När de styrande i en stat använder tvång för att utöka sin politiska och ekonomiska makt över andra länders befolkningar och tillgångar används gärna i vardagligt tal termen ”imperialism”. Denna typ av dominans har funnits långt före den moderna världens uppkomst i form av forntida riken som lade under sig främmande territorier och befolkningar. Men med det sena 1400-talet talar vi från europeisk horisont om framväxten av den tidiga kolonialismen då europeiska stormakter på jakt efter handelsvägar, guld, silver och kryddor genom militära expeditioner tilltvingade sig skatter, råvaror och privilegier från underkuvade befolkningar. Avsikterna var till en början snarare plundring genom väpnade expeditioner än att befolka nya territorier med stora grupper människor från moderländerna.

Medan kungamakterna Spanien och Portugal under 1500-talet erövrade stödjepunkter för kolonisering i Syd- och Mellanamerika, innebar 1600-talet den franska och engelska koloniseringen av Nordamerika, de holländska, portugisiska och engelska handelskompaniernas kontroll över afrikanska, indiska och indonesiska kuststäder fram till den regelrätta erövringen av växande områden i Nordamerika och Australien på 1700-talet, i Sydasien (indiska subkontinenten), Sydostasien och Afrika på 1800-talet.

För svensk del handlade perioden främst om en ”inre kolonialism” inom det svenska rikets gränser samt deltagande i den transatlantiska slavhandeln. ”I Norrland hava vi ett Indien”, förklarade drottning Christinas förmyndare Axel Oxenstierna på 1600-talet som inledning till en accelererande kolonisering av Sàpmi, först på jakt efter ädelmetaller genom silvergruvan i Nasafjäll för att efterhand handla om hela Norrlands naturtillgångar, från skog och vattenkraft till järnmalm. Samer, kväner, tornedalningar och andra påtvingades den svenska statens lagar, regler, språk – och statsreligion, för att, likt kolonialismens följder på andra håll i världen, se sina traditionella samhällen och näringar raseras och trängas undan av storindustrins krav och råvaruutvinning.

Vad gäller den transatlantiska kolonialismen utgjorde svenska besittningar i Nordamerika en mycket kort parentes. Den svenska kolonin Saint Barthélemy i Karibien (1784 – 1878) utgjorde dock ett viktigt centrum för slavhandeln och svenska slavskepp mellan Afrika och Västindien transporterade tusentals kidnappade slavar till slavmarknader och plantager. Först 1847 avskaffades den svenska slavhandeln, fyrtio år efter den brittiska, och kolonin övergick tjugo år senare till Frankrike.

De koloniala expeditionerna mötte efterhand på många håll hårt motstånd från koloniserade folk och samhällen men oddsen var extremt ojämna. Européerna hade, som en författare uttrycker det, blivit mästare på att ”döda på håll”. Skeppskanonen och musköten som utvecklats under de många europeiska krigen kunde ofta krossa allt motstånd, Europas bakterieflora muterad genom århundraden av folkvandringar gjorde resten. Det handlade om sjukdomar som urinvånarna saknade motståndskraft mot, medan européerna vunnit viss resistens. Exempel utgörs av mässling och förkylningsinfluensa som orsakade höga dödstal bland Amerikas invånare.

När Columbus anlände till ”västindien” 1492 räknar man med att Europa och Amerika (både syd och nord) omfattade ungefär lika stora befolkningar, 70 miljoner. Under kolonialismens följande trehundra år ökade Europas befolkning med bortåt 500 procent medan den amerikanska ursprungsbefolkningen minskade med mellan 90- och 95 procent. Ön Hispaniola (nuvarande Haiti och Dominikanska republiken) beräknas ha rymt omkring 1 miljon ursprungsinvånare när Columbus anlände, fyrtio år senare återstod 11 000. I området som utgör USA idag levde mer än fem miljoner människor när den första spanska kolonisationen inleddes på 1500-talet för att följas av den engelska och franska under det följande århundradet. Vid 1891 års folkräkning räknades USA:s ursprungsbefolkning till 250 000, fem procent av det ursprungliga antalet…

Orsaken till ursprungsbefolkningarnas dödlighet och demografiska undergång var dock inte bara sjukdomar utan även regelrätta avsiktliga folkutrotningar. I Tasmanien genomförde britterna på 1800-talet regelrätta skallgångar för att utrota urinvånarna för fårskötselns skull. Holländarna inledde utrotning av San-folket i Sydafrika från slutet av 1600-talet, general Rosas blodiga rensningar av argentinska pampas finansierades av sk ”indianobligationer” som gav rätt till mark för boskapsskötsel där urinvånarn mördats. Under guldruschen i norra Kalifornien från 1849 gällde skottpengar som belöning för skalper från urfolket ”diggers”. Detta och den tyska militärens utrotning av Herero- och Namafolken i sydvästafrika (nuvarande Namibia) 1904 har i vår tid lyfts fram som skräckexempel.

Sådana regelrätta ”etniska rensningar” kunde kosta tiotusentals, ja hundratusentals människor livet men miljoner gick under genom de traditionella samhällenas upplösning och levnadsvillkorens drastiska försämring. Klassiska exempel är här präriefolkens, sioux, cheyennes och dakotas tillbakagång genom utrotningen av Nordamerikas bufflar eller cherokeefolkets öde när militära straffexpeditioner utplånade de majs- och fruktodlingar som utgjort grunden för deras kultur. Folkomflyttningar till reservat i andra klimat med få förutsättningar för folkens tidigare liv höjde dödstal och sänkte födelsetal.

Ofta handlade folkminskningen om en kombination av alla dessa faktorer: avsiktligt dödande för att bestraffa eller etniskt rensa, sjukdomar och samhällsupplösning. Ett av de mest skrämmande exemplen utgörs av Kongo som övertogs av Belgiens kung Leopold 1879 och drevs som dennes privata företag, ”Internationella Kongoassociationen”, för att bl a utvinna gummi. Genom britten John Dunlops uppfinning av det luftfyllda gummihjulet blev utvinningen av gummiträdets sav en mycket lukrativ affär och påtvingades den infödda befolkningen med mycket brutala påtryckningar. Mellan 1885 och 1908, då Leopold tvingades överlämna Kongo till den belgiska staten, halverades Kongos befolkning från tjugo till tio miljoner invånare. Än idag kan kolonialmuseet med stulna föremål från Kongo i ett av Leopolds slott besökas av turister.

De europeiska s k ”upptäckarna”, kolonisterna och exploatörerna var inte i första hand ute efter att utplåna ursprungsbefolkningar utan att sätta dem i arbete inom de nya ekonomiska och politiska ramarna. Ett exempel utgörs av silvergruvorna i Potosi, nuvarande Bolivia. Från år 1545 då de spanska erövrarna inledde exploatering av silverfyndigheter som skulle berika det spanska kungadömet mer än något annat, växte en stad fram till 160 000 invånare, större än många europeiska storstäder. Arbetskraften utgjordes av ursprungsbefolkning som förbrukades under stora umbäranden i snabb takt. Under tvåhundra års gruvbrytning beräknas bortåt fyra miljoner ha omkommit i gruvbrytningen, fyrtio per dag.

Med förstörelsen av de ursprungliga befolkningarnas livsförutsättningar och den europeiska industriella revolutionens krav från slutet av 1600-talet utvecklades den transatlantiska slavhandeln mellan Afrika och Amerika. Den beräknas under sina nära trehundra år ha omfattat 15 miljoner människor som rövades från Afrika för att sättas in som arbetskraft inom den nya plantageekonomin i Västindien och södra Nordamerika. Miljontals andra drogs in i råvaruproduktion, gruvbrytning och annat kroppsarbete för att förse de koloniala stormakterna med ädelmetaller, bomull, socker och annat som krävdes för Europas industrialisering och modernisering.

Den moderna imperialismen

Som en följd av kolonialismen, den industriella revolutionen och slavhandelns rikedomar var kolonialmakter från 1700-talet på väg att omvandlas till den moderna imperialismen. Denna präglades inte främst av slav- och militärexpeditioner för att genom handelsstationer, koloniala utposter och regelrätt plundring erövra rikedomar, utan av ett system för global arbetsdelning i en världsekonomi av dominerande och dominerade. Och av växande befolkningar som från sina imperialistiska moderländer strömmade till kolonierna.

I Nord- och Sydamerika liksom i Australien och det ryska tsardömets besittningar i Kaukasus och Sibirien kom imperiemaktens invånarna att tränga undan de inhemska folken eller bli till en bosatt överklass. Under de år som det brittiska imperiet på 1800-talet erövrade den indiska subkontinenten och Berlinkonferensen 1885 inledde ”the Scramble for Africa”, jakten på uppdelningen av Afrika mellan de europeiska stormakterna, var det vita Europa på väg mot sin höjdpunkt av världsherravälde.

1830 omfattade de brittiska besittningarna 126 miljoner människor. På tröskeln till 1900-talet var de nära fyrahundra miljoner och inneslöt en fjärdedel av jordens invånare. Att solen aldrig gick ner över ”Her Majesty’s Empire” var ingen överdrift. Tillsammans med franska, belgiska, holländska, portugisiska, spanska och senare italienska och tyska besittningar plus de ryska i öster och Kaukasus, styrde de europeiska kolonialmakterna imperier med huvuddelen av jordens befolkning.

På den ideologiska nivån utvecklades från 1700-talet rasistiska idéer med vetenskapliga anspråk i Europa och det unga USA. Hur kunde underkuvandet av ursprungsfolk världen över, slaveri och erövringar, förstås och motiveras. Med naturvetenskapernas genombrott och moderna teorier om evolutionen och antropologin, läran om människan, rangordnade den vita vetenskapen mänskligheten i lägre och högre där vita européer (inklusive vetenskapsmännen själva) tronade i evolutionens topp medan de ”lägre raserna” antingen skulle komma att sorteras bort eller genom ”the white man’s burden” fostras till mer civiliserade nivåer.

Föreställningen om den ”västerländska civilisationens” mission skulle tillsammans med rasbiologin bli normerande för den världsordning som tog form med 1800-talets imperialistiska tidsålder på väg in i 1900-talet.

Världskartan hade från den europeiska kolonialismens födelse ritats om.

I slutet av 1800-talet inleddes också Japans imperialistiska era när det gamla kejsardömet kopierade teknologi, organisation, ekonomiska och militära metoder från de europeiska imperialistmakterna. Genom segern i kriget mot Tsarryssland (1904) vann Japan överhöghet över Korea och i samband med första världskriget befäste Japan sin roll som växande stormakt i kampen mot bl a tyska ekonomiska intressen i Asien (Nya Guinea, Oceanien, Kina).

Imperialistisk rivalitet skulle komma att prägla det tidiga 1900-talet, från dragkamper mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland om intressen i Afrika, över försök att erövra fördelar och tillgångar i Kina, till kampen om världshaven där USA sedan länge genom den s k Monroedoktrinen (1823) förklarat den ”nya världen” – Nord- och Sydamerika – som sitt eget intresseområde och Storbritannien i övrigt ”ruled the waves”.

Marxistiska förklaringar

Betydelsen av den gamla kolonialismens övergång till 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialism diskuterades av både dåtida samhällsforskare och politiska ideologer. Genom den industriella omvandlingen och kapitalismens snabba utveckling mot slutet av 1800-talet började marxistiska tänkare använda begreppet ”imperialism” inte bara för erövringar utan för att känneteckna den samtida expansionen av koloniala imperier samt erövringspolitikens drivkrafter.

Dessa handlade inte i grunden om politik och ideologi eller den blotta viljan att erövra nya territorier utan om kapitalismens sk ”rörelselagar”, menade Rosa Luxemburg. Det handlade om den kapitalistiska ekonomiska logikens strävan efter profit och ”kapitalackumulation”, alltså förmerandet av kapitalet, som med tvingande nödvändighet krävde växande marknader. Det kunde ske genom att slå ut eller erövra existerande marknader, som när britterna krossade världens största textilproducent, den indiska, för den egna textilindustrins avsättningsmöjligheter. Eller skapa nya marknader, som genom opiumkrigen på 1800-talet då britterna och fransmännen genom s k ”kanonbåtsdiplomati” påtvingade Kina obegränsad opiumhandel. Att driva bönder från jorden och slå sönder traditionella samhällen och levnadssätt för att tvinga dem till lönearbete tillhörde, menade Luxemburg, den växande kapitalismens hårda logik. De proletariserades löner skulle i sin tur användas till att köpa varor industriellt tillverkade i imperialismens hemländer. Därför, menade hon, företräddes imperialism inte bara av autokratiska regimer utan även av mer demokratiska former av kapitalism.

Den ryska revolutionären Vladimir Lenin sammanfattade 1916, mitt under första världskriget, sin syn på imperialism som ”kapitalismens högsta stadium” eller ”sista etapp”. Lenin menade att världskriget helt enkelt var en följd av att de olika imperialismerna i sin strävan efter ekonomisk dominans på internationella marknader drev staterna i krig. Imperialismen handlade, menade Lenin, om framväxten av vad han benämnde monopolkapitalismen där finans- och industrikapitalet flätats samman till en dominerande kraft som förvandlade staterna till sina agenturer och där den gamla laissez-fair – låt gå – kapitalismen övergått i en långt mer organiserad och centraliserad fas. 1900-talets imperialism handlade inte längre om koloniala raider och väpnade utposter utan om striden om världsmarknader där olika allianser eller block av stater sökte hävda sina intressen, inklusive med väpnad makt, mot de övriga.

För Lenin innebar kapitalismens imperialistiska stadium dess sista akt. I hans ord fanns ”ingenting mer reaktionärt” eller mer destruktivt än hos denna etapp som förslavade hela världsbefolkningar och drevs in i närmast ändlösa krig inte bara mot de underkuvade folken utan även mellan olika imperialistiska intressen. Proletariatet i de imperialistiska centra och de underkuvade folken hade gemensamma intressen av att bryta imperialismens makt för att öppna vägar i riktning mot mänsklighetens frigörelse. Att bekämpa alla uttryck för imperialismen – världsdominans, krig och rasism – hörde till Lenins, Rosa Luxemburgs och den unga kommunismens budskap.

Annorlunda kunde det förhålla sig inom delar av dåtidens socialdemokrati, som exempelvis den tyska och holländska, som företrädde vad de själva kallade en ”socialistisk kolonialpolitik”. De såg också imperialismen som ett slags ”högre stadium” av kapitalismen men drog den motsatta slutsatsen. Förankrade i sina egna kolonialimperier där också betydande delar av väljarkårerna sympatiserade med kolonialintressen och chauvinism (aggressiv nationalism) understödde de inte koloniernas frigörelse. Istället skulle en socialistisk utveckling inom de imperialistiska stormakterna ”hjälpa” de koloniserade folken att utvecklas. Inte sällan motiverat av öppet rasistiska tongångar.

Så här kunde den holländske delegaten Henri van Kol argumentera på den socialistiska världskongressen i Stuttgart 1907 mot Karl Kautskys ord om att avveckla kolonialimperierna:

”Om vi gav en maskin till Centralafrikas vildar, vad skulle de göra med den? Kanske skulle de börja dansa runt den eller lägga ännu en gud till det stora antal de redan har. Kanske ska vi också skicka européer som kan driva maskinerna. Vad de infödda skulle göra med dem, det vet jag inte…Kanske kommer de infödda att slå sönder våra maskiner, kanske kommer de också att slå ihjäl oss eller till och med äta upp oss… Om vi européer kom dit med verktyg och maskiner skulle vi vara vildarnas försvarslösa offer. Därför måste vi komma dit med vapen i hand, även om Kautsky kallar det imperialism.”

Splittringen mellan den antiimperialistiska vänstern och de mer högerinriktade och ”socialimperialistiska” krafterna inom dåtidens arbetarrörelser skulle komma att bestå in i våra dagar.

Imperialistiska världskrig

Under det första världskriget inledde den nordamerikanska imperialismen sin väg från uppstickare till att omspänna hela världen och bli betraktad som ”världens härskare”. Genom det första världskriget hade dåtidens världsmakter, Storbritannien och Frankrike, drastiskt försvagats medan det ryska imperiet störtade samman i revolutionerna. Den unga amerikanska imperialismens rivalitet med de äldre imperierna uttrycktes genom kampen för global frihandel där avsättningen för och profiterna från den amerikanska industrins överlägsna massproduktion inte skulle kunna hindras. Tillsammans med USA:s växande militära förmåga, som säkrat segern åt västmakterna i världskriget, kom en omfördelning av makt och inflytande mellan stormakterna att äga rum, där USA började inta de ledande forna imperiernas plats.

1940 ingick Japan en militär allians med Tyskland och Italien som sökte återerövra de imperialistiska positioner som gått förlorade genom första världskriget. Det tyska storkapitalet slöt en allians med Hitlers nazister för att erövra ”lebensraum” – livsrum – i öster och ta upp kampen inte bara med de forna fienderna Storbritannien och Frankrike utan också det kommunistledda Sovjetunionen och i förlängningen USA om världsherravälde. Mussolinis Italien försökte i sin tur återupprätta sitt kolonialvälde i Abessinien/Etiopien och på Afrikas horn.

Japan förde ett aggressivt och framgångsrikt expansionskrig i Kina och Manchuriet med stora landvinster till priset av flera miljoner döda. USA hamnade, pga denna expansiva strategi på kollisionskurs med Japan om herraväldet över Ostasien. När Japan året därpå anföll den amerikanska flottbasen Pearl Harbor för att erövra dominans i Stilla havet gick USA med i det krig vi kallar Andra Världskriget som inletts i september 1939 med Hitlertysklands angrepp mot Polen. Att det var samma Hitlertyskland som efter Pearl Harbor förklarade det mäktiga USA krig och inte tvärtom kan förefalla som ren dårskap. Men lika gärna just som uttryck för motsättningarna mellan imperialistiska maktblock. USA hade understött Englands försvar och efter sommaren 1941 även Sovjetunionens som invaderats av Nazityskland. I världskampen om politisk, militär och ekonomisk hegemoni spelade ideologiska skillnader en närmast betydelselös roll.

Med USA:s atombomber över Hiroshima och Nagasaki 1945 föregångna av Hitlertysklands kapitulation inför Röda Armén i öst och de västallierade i väst, trädde USA-imperialismen fram som segrare i de två imperialistiska världskonflikterna och som helt dominerande militärmakt beväpnad med kärnvapen beredda att användas. Men även det icke-kapitalistiska Sovjetunionen utgjorde världskrigets segrarmakt. Huvudparten av striderna i Europa hade ägt rum på östfronten liksom de mänskliga och samhälleliga förlusterna. Bara Sovjetunionen hade förlorat bortåt tjugofem miljoner invånare i strider, avrättningar, svält och armod.

Var Sovjet imperialistiskt ?

För många i Östeuropa utgjorde Röda Armén en befriare efter den nazistiska terrorn, men för andra, inte bara dem som stått på fascismens sida, utgjorde de nya efterkrigsregimernas beroende av Moskvas stöd och bajonetter, de s k ”folkdemokratierna”, ett uttryck för ”rysk imperialism”. Och i ordets just konventionella innebörd agerade ockupationsregimerna som ombud för ”sovjetrysk imperialism”, med nedmontering och transport av industri som krigsskadestånd till Sovjetunionen, framtvingandet av politiska styren och samhällssystem som passade Moskva i symbios med den sovjetiska ekonomin, och förstås den yttersta politiska makten hos den sovjetiska stalinistiska parti- och statsledningen.

För motståndarna till efterkrigstidens sovjetdominerade samhällsordning i öst var denna lika mycket, eller mer, ”imperialism” än de forna europeiska kolonialmakternas och USA:s praktik. Men utgjorde för de flesta kommunister en motvikt eller barriär mot västimperialismen och en stödjepunkt för den antikoloniala och antiimperialistiska kampen.
I marxistisk, även mycket kritisk, förståelse utgjorde dock Sovjetsystemet inte imperialism i meningen kapitalexport, kamp om världsmarknader, ”kapitalismens högsta stadium” eller liknande.

Sovjetekonomin var långt ifrån kapitalistisk, istället för marknader för kapital och varor rådde en centraliserad statsekonomi där partistatens olika organ sökte planera och fördela investeringar, utbud och även konsumtion efter politiskt uppsatta planer och bedömningar.

Snarare än att drivas till expansion av jakten på marknader och ”kapitalackumulation”, alltså förmerandet av kapital genom profit så som Rosa Luxemburg tänkte sig imperialismen, var sovjetsystemet en byråkratiserad och snarare konservativ ordning som vidtog imperialistiska åtgärder av politiska, inte främst ekonomiska skäl, för att säkra sin maktställning.
Snarare än att berika centrum i Moskva innebar regimens kamp för geopolitisk kontroll astronomiska kostnader, från upprätthållandet av ett bälte av lydregimer till utrikespolitiska och militära insatser från Afrikas horn till Afghanistan. De sovjetiska interventionernas och förtryckens brutalitet var inte uttryck för styrka, utan för svaghet.

Neoimperialismen

Det kalla kriget, Trumandoktrinen om militärt stöd till ”alla fria folk” mot kommunismen och den amerikanska Marshallplanen från 1947 kan i detta sammanhang ses som en inledande fas i återuppbyggnaden av Västs imperialism. Det handlade från USA:s sida inte främst om att stötta upp Storbritanniens, Frankrikes, Nederländernas, Portugals och Belgiens sönderfallande kolonialimperier även om sådana inslag fanns. USA:s deklarerade antikoloniala inriktning hindrade inte stödet åt regimer som blivit formellt oberoende från sina tidigare kolonialherrar i deras kamp mot inhemska radikalare antiimperialistiska rörelser. Ett skräckexempel är USA:s stöd till general Suhartus folkmord 1965-66 på bortåt en miljon anhängare av det indonesiska kommunistpartiet, världens största utanför Kina. Partiet hade 1945-49 kämpat för självständigheten från Nederländerna under Sukarnos ledning. Ett annat exempel var förstås stödet åt franska marionettregimer i Indokina efter Frankrikes förnedrande militära nederlag vid Dien Bien Phu 1954. Trots antikoloniala deklarationer kom USA att överta Frankrikes roll in i det förödande Vietnamkriget fram till nederlaget för USA 1975. För att inte tala om USA:s stöd till den portugisiska kolonialmaktens mot befrielserörelser i Angola, Mocambique och Guinea Bissau, listan kan göras lång.

USA:s kapplöpning om världsherraväldet har sedan andra världskrigets slut och Berlinmurens fall 1989 visat sig som den helt dominerande imperialismen i hela den kapitalistiska världen.

Med kolonialimperiernas upplösning men kvarståendet av beroendet och utsugningen från världens härskande ekonomier av den tidigare kallade ”tredje världen”, numera ofta benämnd ”det globala syd”, utvecklade marxistiska tänkare som Paul Baran, Paul Sweezy och Ernest Mandel teorier om nyimperialismen och senkapitalismen som de transnationella globala bolagens epok. Modern imperialism definierades inte som erövring eller kolonisering utan som ett globalt förhållande mellan s k industriländers transnationella bolag och råvaruproducentländer med ojämlik ekonomisk fördelning och militär upprustning och dominans som följd.

Det handlar inte om en enda ledande imperialism utan om flera, eller ett sammansatt block. Vid sidan av USA har vi nygamla imperialismer som Storbritannien, men också Norge liksom EU:s Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Danmark, Nederländerna samt även Sverige. USA med ”junior partners” har upprätthållit Pax Americana för sina affärsföretags verksamhet över hela världen, inte bara med hjälp av militär potential utan även med institutioner som IMF, Världsbanken och WTO.Dessa ”junior partners” har i olika grader och format, utmärkt sig som ”hungriga imperialistiska makter”, inte med nödvändighet genom militär expansion utan som profitörer på en imperialistiskt dominerad världsordning.

Ska man tro konventionella lärobokstexter tycks imperialism vara en företeelse som hör till en viss historisk period och inte en aktuell företeelse av betydelse runt om i världen. Skolans läroböcker gör det svårt att förstå hur Sverige efter andra världskriget kunde tjäna på att utvecklas till ett förhållandevis litet imperialistiskt land som del av de större sammanhangen. Något som anses vara ett typiskt kännetecken för det imperialistiska systemet är som nämnts en stor och växande kapitalexport. Ett exempel: Verkstadsindustrikoncernen Saab-Scania AB uppfattas av många som en av Sveriges största industrier fast huvudkontoret ligger i Brasiliens Sao Paulo. Saab-Scania AB var verksamt från slutet av 1960-talet, under 1990-talet löstes bolaget upp då personbilsdelen Saab Automobile bildades och 1995 blev en del av USA:s General Motors. Liknande imperieföretag är SKF, Ericsson, Alfa Laval, AGA, Asea/ABB. En kombination av storkapital och statlig politik som gynnar utvidgning av makt och herravälde för att direkt eller indirekt få ekonomisk kontroll över andra delar av världen. C H Hermansson, partiledare för dåvarande V:s föregångare VPK (1983) talade klarspråk: ”Verkligheten är emellertid att Sverige är en del av det imperialistiska systemet. Det kapitalistiska Sverige deltar på olika vägar i den utplundring av länderna och folken i tredje världen, som är kännetecknande för imperialismens system”.

Multipolär imperialism?

Världen är inte längre delad i förmodade två motsatta läger som under ”kalla kriget” utan splittras mellan olika imperialistiska intressen som under mellankrigstiden. Efter stalinismens kollaps i början av 1990-talet omvandlades Sovjetunionen i rask takt till en försvagad stormakt, planhushållningen såldes ut och avvecklades genom en ”chockterapi” som återinförde kapitalism som fundament för samhällsekonomin. I spetsen för det nya Ryssland stod oligarker som genomfört historiens största plundring av offentlig egendom tillsammans med det forna Sovjets s k ”djupa stat” med säkerhetstjänstens folk i allians med oligarkerna.

Invasionen av Ukraina 2022 är utan tvekan ett expansionistiskt projekt med imperialistiska ambitioner som står i direkt motsats till principen om nationernas rätt till självbestämmande. Men Putins Ryssland, en stormakt med kärnvapen och ambitionen att återupprätta vad ledarna ser som ett förlorat imperium, slåss inte i första hand med USA om världsmarknaderna, utan för att slå vakt om sin stat och sitt närområde. Putin säger sig sträva efter en ”multipolär världsordning”, alltså där de två tidigare supermakterna Sovjet och USA inte reducerats till USA:s hegemoni utan balanseras av många starka poler, bland andra Kina, Iran, Sydafrika, Brasilien och Indien, bland annat uttryckt i det s k Brics-samarbetet.

Trumps USA däremot försöker bevara sin roll som världsledande imperium på jakt efter råvarutillgångar som olja, mineraler osv. Det är bl a därför som Trump, trots en ökande isolationism och handelstullar agerar fientligt mot Panama (om Panamakanalen), Kanada, Danmark (om Grönland) och Ukraina. Och samtidigt låta EU-Europa ta hand om sitt eget försvar och sina egna intressen. Utvecklingen är uttryck för växande inom-imperialistiska motsättningar som efter andra världskriget hölls i schack av den så kallade ”Atlantiska ordningen” under USA:s ledarskap.

Macrons erbjudande om ett kärnvapenparaply som västeuropeiskt skydd mot Ryssland distanserar sig delvis från Trumps Maga-projekt och söker göra EU-Europa till en mer självständig global maktfaktor, inte bara i förhållande till Ryssland utan även internationellt. Därmed kan EU mer komma att efterlikna de forna kolonialmakternas Europa även på världsscenen. Just som Rosa Luxemburg varnade för, ett sekel tidigare: att imperialistiska ekonomiska intressen även kan drivas av demokratisk kapitalism i dess jakt på marknader, råvaror och handelsfördelar.

Trumps krigstullar mot den geopolitiska motståndaren Kina bemöttes (5/3 -25) av Kinas ambassad i USA: ”Om det är krig som USA vill ha, om det är ett tullkrig, handelskrig eller något annat slags krig, är vi redo att kämpa till slutet”. Men handlar dessa motsättningar om imperialistisk rivalitet? Kina är väl inte någon imperialistisk stormakt, invänder somliga inom vänstern. Jätten är förvisso, enligt detta resonemang, en stormakt men samtidigt en samarbetspartner vars handel gagnar det globala syd och motverkar västimperialism eftersom Kina har en fot i tredje världen. Man hänvisar till att Kina inte invaderar andra länder militärt eller etablerar egna militärbaser utomlands för att genomdriva ekonomiska diktat.

Men man blundar här för det faktum att Kinas handel i världsdelar som Afrika och Latinamerika dammsuger dem på råvaror för att stärka sin ställning gentemot USA. Verksamheter utanför Kina, även om man också använder inhemsk arbetskraft, handlar inte om jämbördig affärsverksamhet. Kina har sedan länge öppnat landet för internationellt kapital som lockas dit av låga löner och av att arbetarna hålls på mattan genom repression och avsaknad av rättigheter. Delar av bankväsendet är privatiserat och lån från Kina till ”tredje världen” innebär att kinesiska storbolag, inte inhemska företag, kammar hem kontrakt. Efter Irakkriget ”investerade” Kina i återuppbyggnad på imperialistiska villkor med alltifrån bygget av bostäder och skolor till att bli världens största importör av Iraks olja på villkor att Irak i FN stödjer Kinas behandling av uigurerna och andra muslimska folkgrupper samt Hongkongs nationella säkerhetslag.

Inhemska företag i Afrika knuffas undan av kinesiska osv. Kina som stormakt bygger på kapitalism med statligt stöd och med starka imperialistiska inslag (den kinesiska staten är medlem i IMF med dotterbolag i skatteparadis utomlands osv) och utgör idag en uppväxande imperialism som utmanar USA-imperialism om världsmarknader.

Det sägs ofta att vi befinner oss i en historisk övergång, från en ”unipolär världsordning” dominerad av USA till en ”multipolär värld” som delas av flera aktörer. Det är väl sannare att säga att USA:s ställning som härskande imperialism utmanas av andra imperialismer, främst av Kina. Från USA:s sida är nu relationen gentemot Ryssland förändrad och bland EU-imperialister ökar oron. Trumpregimen vill framstå som en global världsmakt, även om det sker genom en nationalistisk och protektionistisk politik som innebär tullkrig mot ett flertal länder och delvis expansionspolitik.

Västimperialismen å sin sida drabbas som följd av politiskt och militärt kaos. Sveriges nya beroende av Nato gör å ena sidan att dess imperialistiska roll förstärkts men samtidigt är Nato idag inte det Nato Sverige gick med i 2024. I och med att Sverige knutits hårdare till andra imperialismer i Väst behöver kampen mot all imperialism spela en allt viktigare roll varför solidariteten med till exempel folken i Palestina och Ukraina/Ryssland är central för antiimperialister.

Palestina, klimatet och militarisering

Förskjutningen mellan olika system för världsdominans är inte lika med de äldres slut och de nyares avgränsning. De senare formerna bygger på de tidigare och inkorporerar äldre maktförhållanden i nyare uttryck.

Enligt en rapport från norska Fredsforskningsinstitutet i Oslo eller Fredsforskningsinstitutet Prio, låg antalet konflikter i världen under 2024 på den högsta nivån på nästan åttio år: 61 konflikter i 36 länder – Afrika är den kontinent som enligt rapporten drabbats hårdast med 28 pågående konflikter. Därefter följer Asien med 17, Mellanöstern med 10, Europa med 3 och Nord- och Sydamerika med 2.

Medan Putinregimen i Ryssland för sitt imperiekrig mot Ukraina som drar in stormakterna med vapenleveranser och sanktioner kan Palestina ses som en brännpunkt inte bara i världspolitiken utan även vad gäller imperialismens olika uttryckssätt. Som brittiskt NF-mandat efter första världskriget, Osmanska rikets upplösning och Turkiets nederlag underkastades Palestina modernt imperialistiskt styre, politiskt, militärt och ekonomiskt i hjärtat av fossilkapitalismens oljeregion. Det skedde när oljan blivit livsförutsättning för 1900-talets kapitalistiska utveckling i moderländerna och efterhand globalt. Som kolonial bosättarstat för utblottade judiska massor från den europeiska fascismen och Förintelsen kom Palestina under 1930- och 40-talet att uttrycka även den klassiska kolonialismens karaktär av folkfördrivning (Nakban för palestinierna) och folkmord för att bereda plats åt nya invånare och nya samhällen.

Denna typ av imperialistiska bosättarprojekt låg en gång i tiden till grund för en stor del av jordens nuvarande statliga organisering; USA, Kanada, Latinamerika, Australien, Nya Zeeland, ryska Kaukasus, Sibirien och Ukraina för att nämna några, när vi annars gärna hellre minns Sydafrika och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) med dess vita bosättarkolonialism i modern tid. I själva verket utgjorde bosättarkolonialism en huvudfåra i sekler av världshistoria som format den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella värld vi lever i. Den israeliska bosättarkolonialismen utgjorde endast ett av de senaste exemplen.

Brännpunkt Palestina handlar på så sätt om striden kring både klassisk kolonialism och imperialismens senaste uttryck där militär hyperteknologi, kulturell utradering samt ideologisk demonisering av allt motstånd förenas med äldre former av etnisk fördrivning, internering och segregering. Det är som om århundradenas skiftande uttryck för imperiell dominans och förtryck kondenserats till ett nu där seklernas olika metoder löpt samman till ett enda imperialistiskt kluster.

När de gamla kolonialsystemen avvecklades efter andra världskriget under trycket av antikoloniala befrielserörelser bestod alltså koloniala bosättarstater världen över medan Israel tillkom. Historien om motstånd mot imperialismens olika uttryckssätt handlar därmed inte bara om de nationella befrielserörelsernas kamp från 1800-talet, utan även om inhemska folk och ursprungsbefolkningars strävan att återvinna kultur, politisk representation, ekonomisk och social jämlikhet, kort sagt vad vi idag kallar mänskliga rättigheter.

Det är därför det palestinska motståndet inte bara uttrycker den klassiska anti-imperialism som präglat vänsterinriktade nationella befrielserörelser under hundrafemtio år, utan även ursprungsrörelsers kamp mot äldre kolonialt förtryck – från Mapuches i Chile och maoris på Nya Zeeland till samer i Skandinavien. Ja, den ideologiska benämningen ”postkolonial” istället för ”postimperialistisk” handlar om att utmana den värld av imperialistisk över- och underordning som kommit att prägla allt från politiska och ekonomiska globala relationer till kulturella förhållanden och värdesättning av människan själv.

Dagens imperialistiska världs(o)ordning kan, vid sidan av politiska och kulturella yttringar, beskrivas genom siffror över bland annat fördelning av jordens ekonomiska tillgångar, handelsrelationer, militär och politisk makt, folkhälsa, välfärd, ekologiska klimatavtryck och resursförbrukning:

Enligt Oxfams senaste rapporter om global ojämlikhet är fördelningen av jordens ekonomiska tillgångar extremt ojämn. Några uppgifter främst från rapporterna Survival of the Richest från 2023 och uppföljande analyser 2024: De rikaste 1 % äger nästan dubbelt så stora tillgångar som de resterande 99 % av världens befolkning tillsammans. De 5 rikaste männen i världen (som Elon Musk, Jeff Bezos, Bernard Arnault m.fl.) har fördubblat sin förmögenhet sedan 2020, medan nästan fem miljarder människor blivit fattigare. Över 700 miljoner människor lever i extrem fattigdom (på mindre än 2,15 dollar per dag). Oxfam varnar för att fattigdomen inte bara består – utan förvärras – i många delar av världen, särskilt i låginkomstländer som pressas av klimatkris, skuldkris och efterverkningar av pandemin.

De ekonomiska skillnaderna slår igenom på alla områden som folkhälsa och tillgång till vård, livsmedel, utbildning, vatten, sanitet, el, boenden, social välfärd och levnadsmöjligheter generellt. FN-organ som UNICEF, UNESCO, UNRWA, WHO med flera publicerar dagligen översikter och djupstudier som belyser utveckling och ojämlikhet i livsvillkor jorden runt – både när det gäller omedelbara katastrofer som i Gaza och Sudan och strukturellt, som skillnaderna mellan länder i Nord och de beroende i Syd. I en aktuell rapport från UNICEF speglas effekter av dagens imperialistiska världsordning bortom medias nyhetsrapportering. Även om framsteg gjorts för att minska barnadödlighet konstaterar rapporten:

”Varje dag dör ungefär 13 400 barn under fem år runt om i världen. Nästan hälften dör redan under sin första månad i livet. De flesta dör av orsaker som går att förhindra. Undernäring och brist på rent vatten och sanitet försvårar situationen. Idag dör årligen 4,9 miljoner barn innan de hinner fylla fem år, varav 2,3 miljoner av dessa barn dör redan under sin första månad i livet.

I låginkomstländer dör mer än hälften av de små barnen av infektionssjukdomar som går att förebygga, som lunginflammation, diarré, malaria, mässling, stelkramp och aids. Undernäring och brist på rent vatten och sanitet försvårar situationen ytterligare och bidrar till de höga dödstalen. Många barn dör också av komplikationer vid förlossningar på grund av brist på nödvändig utrustning och utbildad personal. Andra dödsorsaker är olycksfall, krig och konflikter.”

De hisnande samhällsklyftorna och skillnaderna mellan rikedom och armod är inte givna av naturen eller ödet. De produceras av ekonomiska och politiska beslut för att upprätthålla och vidareutveckla de globala förhållanden vi kallar imperialism.

Transnationella storbolag med bas i de rika, industriellt utvecklade länderna i det globala Nord (t.ex. USA, EU-länder, Japan) – spelar en central roll i dagens globala maktordning. De är inte bara ekonomiska aktörer, utan även politiska maktcentra som påverkar arbetsvillkor, miljö, lagstiftning och hela nationers utvecklingsvägar.

Bland jordens mäktigaste transnationella bolag återfinns förstås fossilkapitalets jättar som Chevron, ExxonMobil, Shell och BP. Här är också de stora investerings- och finansbolagen som BlackRock (världens största kapitalförvaltare), Berkshire Hathaway, JP Morgan, Chase med flera. Och så naturligtvis techimperierna Apple och Microsoft, e-handelsbolaget Amazon, världens största livsmedelsföretag Nestlé och Unilever, agrobusiness’ Cargill och DuPont med omsättningar som överträffar hela staters ekonomier. Det amerikanska detaljhandelsbolaget Wallmart omsätter mer än Sveriges BNP. BlackRock kontrollerar (2025) tillgångar på 12,5 biljoner (12 500 miljarder) amerikanska dollar – mer än alla afrikanska länder tillsammans. Till världsbolagen inom finans-, handel och industri kommer de svårfattbart mäktiga vapenproducenterna. Enligt SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) inbringade världens hundra största vapenproducenter 632 000 miljarder dollar 2023 i en rasande ökningstakt. De fem största utgörs av de amerikanska stridsflygs- och missiltillverkarna Lockheed Martin, RTX, Northrop Grumman och Boeing samt General Dynamics, tillverkare av bl a kärnvapenbärande u-båtar och stridsvagnar.

Enligt en marxistisk eller världssystemanalytisk tolkning (t.ex Samir Amins, Immanuel Wallersteins eller Oxfam-inspirerad analys) investerar de transnationella jättebolagen i det globala Syd för billig arbetskraft, råvaror och skattefördelar och ”extraherar”, alltså utvinner, värde som flyttas uppåt i värdekedjan till kapitalägare och stater i det globala Nord. De kontrollerar hela globala försörjningskedjor – från gruvor i Afrika till fabriker i Asien och butiker i Europa. Lokala aktörer blir ofta underleverantörer utan inflytande eller vinstmarginaler.

De transnationella företagen påverkar i sin tur handelsavtal (via lobbying i världshandelsorganisationen WTO, EU och USA:s kongress), miljölagstiftning och arbetsrätt till fördel för företagens intressen, skattesystem, genom att pressa på för låg bolagsskatt och möjligheter till skatteflykt via skatteparadis.

Enligt Oxfam, internationella valutafonden IMF och FN:s organ för handel och utveckling UNCTAD, kontrollerar de 500 största transnationella företagen över hälften av världens BNP. Att beskriva de transnationella världsbolagen som moderna kolonialmakter tycks närmast som en underdrift.

De handelsrelationer mellan världens länder som pressas fram och upprätthålls av de transnationella ekonomiska makthavarna präglas av djupa strukturella ojämlikheter som ofta speglar den historiska koloniala fördelningen mellan globala Nord och Syd. Denna uttrycks i handelsöverskott respektive underskott, råvaruexport kontra industrivaror och vinstfördelningen i globala värdekedjor. Länder som Kina, Tyskland och Norge har stora handelsöverskott tack vare stark industriexport eller energiexport. Många länder i Afrika söder om Sahara, delar av Latinamerika, samt vissa länder i Sydasien,har däremot kroniska handelsunderskott. De importerar ofta industrivaror men exporterar lågförädlade råvaror.

Även USA har ett stort och långvarigt handelsunderskott, särskilt mot Kina – något som upprört Donald Trump som, när detta skrivs, planerar växande importtullar. Men en central bakgrund till den stora varuimporten från Kina är samtidigt den amerikanska kapitalexporten dit i form av amerikanska storbolags verksamhet där och i Sydostasien för billig varuproduktion till den amerikanska och andra marknader i Nord.

Från det globala Syd utgörs ännu en stor del av exporten av naturresurser och råvaror med exempel som olja och gas (Nigeria, Angola, Venezuela), mineraler och metaller (Kongo, Zambia, Chile, Peru) och jordbruksprodukter (Etiopien, Elfenbenskusten, Kenya), alltmedan Nord framförallt exporterar förädlade industriprodukter som bilar, maskiner, läkemedel och teknik vilka har betydligt högre vinstmarginaler per exportenhet. Tillverkningshubbar som Kina, Vietnam och Bangladesh har börjat utmana mönstret, men gör det ofta med låga marginaler, där de stora vinsterna samlas hos varumärkesägare i väst. Enligt UNCTAD och Oxfam stannar endast 6-10% av priset på en färdig industriprodukt (t ex en iPhone) i produktionslandet i det globala Syd. Exempel: En bomullströja från Bangladesh som säljs för 300 kronor i Sverige kan ge endast 5–10 kronor i lönekostnad till textilarbetaren i Dhaka.

Många länder i globala Syd sitter fast i rollen som råvaruleverantörer utan möjlighet att klättra i värdekedjan. Tullmurarna i rika länder är ofta låga på råvaror men höga på förädlade produkter – vilket straffar länder som försöker bygga upp egen industri.

Resultaten är handelsunderskott och beroenden av internationell skuldsättning och bistånd.

Militär makt. Denna ojämlika världsordning upprätthålls inte bara ekonomiskt genom handels- och produktionsrelationer utan i sista hand genom militär övermakt, något som dagligen demonstreras av folkmordet i Gaza där världens mest högteknologiska militära resurser används för att massakrera helt oskyddade civila och smula sönder deras hem, infrastruktur, skolor, sjukhus och samhällen.

Enligt SIPRI uppgick världens samlade militära kostnader 2024 till 2,443 triljoner dollar, det vill säga 2 443 miljoner miljoner dollar (eller 2 443 000,000,000,000 + en nolla om dollar omräknas till kronor). Det är den högsta siffran någonsin rapporterad från SIPRI som grundades 1966, mitt under kalla kriget. Och den årliga ökningen är den brantaste sedan 2009. De fem ledande vapenexporterande staterna är USA, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, men skillnaderna är stora. USA stod 2023 för 42 % av den internationella vapenexporten, Frankrike och Ryssland för respektive 11, Kina för 5,8 och Tyskland 5,6 %. USA:s årliga militärutgifter låg 2023 på drygt 900 miljarder US dollars, lika mycket som de nio nästföljande tillsammans och fyra gånger högre än Kinas samt nio gånger Rysslands. Israel har varit och är den överlägset största mottagaren av USA:s militära stöd både kvantitativt och vad gäller militärteknologi. Till de militära rustningarna och tillgångarna hör kärnvapen som offentligt innehas av åtta stater plus Israels icke-deklarerade.

Till ekonomisk och politisk makt kommer alltså den militära – eller tvärtom, utgör den militära makten förutsättningen för den politiska och ekonomiska genom olika internationella organ och arrangemang som Internationella Valutafonden och Världsbanken, världshandelsorganisationen WTO, västmakternas G7 och OECD, för att inte tala om elitnätverk utan formell makt, men med reellt inflytande som World Economic Forum.

Det är dessa samlade globala maktförhållanden som bär upp vad marxister benämner imperialism, alltså inte endast militära attacker och regelrätta ockupationer utan dominans på ett bredare och djupare plan av systemherravälde.

Klimatkrisen.

Detta globala herravälde handlar inte bara om exploatering och social, ekonomisk och politisk ojämlikhet utan i dödligt hög grad om klimatförändringarna. Enligt en rapport av Oxfam och Stockholm Environment Institute 2020 orsakade under kvartsseklet 1990 till 2015 den rikaste 1 % av världsbefolkningen dubbelt så stora utsläpp av koldioxid som de fattigaste 50%. Och en följande rapport (2023) visade på en galopperande ökning av skillnader då de rikaste 1% producerade mer koldioxidutsläpp än de fattigaste 66% medan den 10% rikaste stod för över hälften av utsläppen. Den fattigare hälften av världsbefolkningen står för mindre än 20% av ”fotavtrycken” från energiförbrukning och konsumerar mindre än 5% av energirelaterad till handel. Detta medan 10% av världsbefolkningen konsumerar 56% av fordonsbränsle och står för över 70% av fordonsköp… Och så här kan statistiken fortsätta på område efter område.

Även om också den rikaste procenten av världsbefolkningen drabbas av klimatkrisen – med förödande bränder bland Kaliforniens lyxvillor och stigande havsnivåer och stormar som dränker strandvillorna – slår klimatkrisen mest obönhörligt mot den fattigare majoriteten av världsbefolkningen. En artikel (i The Weather Channel 10 sept 2023) varnar för att en ökning av jordens medeltemperatur med 2 grader till år 2100, i första hand beroende av de rikaste befolkningarnas utsläpp av växthusgaser, kommer att orsaka omkring en miljard fattiga människors död.

Ekonomisk, politisk och militär övermakt som bevakar, driver fram och vidmakthåller en global elits kontroll över jordens resursanvändning och fördelning, kan den överhuvudtaget motverkas, och ytterst ge plats åt jämlikare, demokratiska och mänskligare förhållanden? En värld grundad på alla människors lika värde och rätt till fred, välfärd och levnadsmöjligheter är den ens tänkbar?

Socialism framstod under hundrafemtio år som utvägen ur kapitalismens exploatering och kriser liksom ur imperialistiskt övervälde, utsugning och förtryck. Som vi visat i tidigare avsnitt kom delar av de socialistiska arbetarrörelserna i Europa och Nordamerika att acceptera och till och med understödja kolonialsystem och den modernare imperialismen. Ideologiskt kom arbetande massor i Nord att inte bara fostras i nationella – och ibland rent nationalistiska – tänkesätt utan även i etnocentrism, det vill säga i föreställningar om att den egna etniska eller nationella tillhörigheten stod högre civilisatoriskt än de koloniala folken och vad som kallades raserna. ”Eurocentrism” är termen för både den europeiska och anglo-amerikanska självuppfattningen att representera måttstocken för samhällelig och civilisatorisk utveckling.

Med den koloniala revolutionen efter andra världskriget, medborgarrättsrörelserna och den politiska radikalismens 1960- och 70-tal ifrågasattes både dåtidens imperialistiska förhållanden och eurocentrism. Trots motreaktioner har detta ifrågasättande fortsatt att underminera imperialismens överideologier för att inte tala om materiella förhållanden. Framväxten av Kina, Indien och Brasilien som ekonomiska (teknologiska och militära) stormakter har ännu inte i grunden omkastat de globala maktförhållandena trots att de s k Brics-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade Arabemiraten) vuxit till allt starkare rivaler om globalt inflytande.

Men s k ”polycentrism” i världspolitiken och den globala ekonomin kontra supermaktsvälde utgör i sig inget hot mot imperialistisk dominans. Snarare kan världsscenen komma att domineras av rivaliserande imperialistiska block med tullkrig och även väpnade konflikter som följd. Trumps anspråk på Grönland och Panama, tullutmaningar mot EU och uppladdning mot Kina kring Taiwan, Rysslands imperiekrig mot Ukraina, Irans maktsfär och Israels folkmordskrig är några element i en polycentrisk geopolitik där ”interimperialistiska” motsättningar driver fram konflikter och krig mellan stater och block i likhet med de sena 1800-talets virrvarr och krig och konflikter.

De breda folklagren har ingenting att vinna på att fästa sina förhoppningar till den typen av ”polycentrism” utan bör istället söka samverkan tvärs över gränserna för gemensamma intressen. I vetskap om att planeten jorden är en enda, med ändliga tillgångar, resurser och artrikedom utgör enögd nationalism återvändsgränder. Tvärtemot krävs både gemensam internationell kommunikation, kunskapsutbyte och organisering av både aktioner för entydiga mål och varaktiga samarbeten för långsiktig förändring. Från Fridays For Future till solidaritetsrörelser för Palestina, från urfolkssamarbeten till gränsöverskridande fackliga gemenskaper, från klimatblockader till demokratiaktivism – stundligen nås vi av uttryck för motstånd och motkraft i det stora och lilla där nuets imperialistiska övermakter utmanas. Framgångar och bakslag är del av samma helhets förmåga att undergräva vad som tycks evigt – men liksom alla historiska maktsystem har ett slut när det inte längre kan erbjuda människorna en framtid. Det slutet förbereds i nuet.

Alex Fuentes och Håkan Blomqvist