.

Håkan Blomqvist – ”Socialismen kom aldrig ensam”

Innehåll
Socialismen kom aldrig ensam……………………………………………………………………………………… 1
En reflektion om ”banal socialism” och beroenden …………………………………………….. 1
En väg, eller flera ……………………………………………………………………………………………………. 3
Kalla krigets alternativblock – exemplet judiska Bund ………………………………………………… 6
Judiska socialister i Östblocket ……………………………………………………………………………… 6
Judiska socialister i Västblocket ……………………………………………………………………………. 8
Exkluderande ö-socialismer……………………………………………………………………………………… 9
Reaktionär ”socialism” – och imperialistisk ……………………………………………………………… 11
Den ojämna och sammansatta socialismen ……………………………………………………………….. 14

En reflektion om ”banal socialism” och beroende

Namnlistorna på Pension Wermé i Neglinge, Saltsjöbaden utanför Stockholm i januari 1946
gällde ett flyktingkollektiv för ”bundister” som anlänt från läger i Polen och Tyskland. De var
alla övertygade socialister och tillhörde en judisk, socialistisk rörelse med rötter tillbaka till
tsarrysslands 1890-tal. Nu var deras parti, Bund, som haft hundratusentals följeslagare i
Polen, krossat under Förintelsen. Men de skulle försöka återsamla spillrorna i flyktingläger
och exiler runt om i världen, för den verkliga socialismens skull. Som motståndare till
sionismen, även dess vänstervariant, och den stalinistiska kommunismen anslöt de sig som
en vänsterflygel till socialdemokratin. Under kalla kriget kom deras organisationsrest att
splittras mellan dem som i Polen uppgick i det styrande kommunistpartiet, och dem som
följde exilorganisationen till trogen västallierad. Ja, i vissa fall till att höra till västsidans
”hökar” i det kalla kriget.

Just i Neglinge levde också Herman Johansson, eller ”Planka” som han kallats efter den
kommunistiska partisprängningen 1929. Han hade den gången följt de så kallade kilbomarna
ut från Komintern och tjänstgjort som partisekreterare i Nils Flygs alltmer Hitlerorienterade
och antisemitiska socialistparti till slutet. Sommaren 1945 dömdes han till arton månaders
fängelse för mottagande av tyska subsidier och förberedelse för spionage. Kanske mötte
han några av de judiska bundisterna på Kaptensbacken eller Wallenbergvägen något år före
50-talet. Övertygade socialister som stått på motsatta sidor i världskrig och folkmord – men
ändå personligen lika hängivna idén om arbetarklassens befrielse i en socialistisk framtid.

Visst, deras historier saknar i viss mening originalitet. Socialistiska rörelser, idéer och
övertygelser återfanns under 1900-talet i kanske de flesta politiska läger som sökte folklig
massförankring. Inom den internationella socialdemokratin, förstås, liksom i såväl den unga
bolsjevismen som den staliniserade kommunismen, hos de antikoloniala och nationella
rörelserna, ”tredje världen”-regimer och även i delar av fascismen.

”Socialistiska”? Men det handlade väl bara om retorik och fasader? Här kan möjligen
Michael Billigs teori om ”banal nationalism” – vardagsuppfattningarna om nationell
tillhörighet och värde – inspirera.
Breda folklager för att inte tala om intellektuella eliter i
1900-talets Europa och den koloniserade världen förhöll sig allmänt till en slags ”banal
socialism” med olika idéer om rättvisa mot kapitalism och överhet. Termen ”socialism”
kunde stå för såväl konservativa som revolutionärt framtidsinriktade budskap – och bara
vardagliga föreställningar om rättvisa.

Olika uttryck för ”banal socialism” kom då att knytas till maktordningar av klass- och
politisk karaktär som gjorde dem till (eller fann dem som) en flygel eller nyans av en starkare
ordning vilken i sin tur kom att göra avtryck på och prägla deras idémässiga orientering.

I föreliggande essä söker jag reflektera kring socialistiska idé- och rörelseriktningars
beroenden och integration – ideologiskt och politiskt – i de samhällsstrukturer, maktblock
och hegemonier de verkade inom. Jag gör det utifrån min forskning om kommunisterna som
övergick till nazismen, om nationalism, rasidéer och civilisationstankar i svensk
arbetarrörelse, folklig antisemitism och judisk socialism. Kan dessa olika studier i något
avseende bidra till en bredare diskussion om socialismens villkor och möjligheter?

En väg, eller flera

”Vilken är skillnaden mellan oss och Socialdemokraterna?”, frågade Jonas Sjöstedt på
Socialistiskt forum 2018 och svarade: ”Vi är socialister, det är inte dom.” Socialism handlar
inte bara, underströk han, om värderingar, utan om att ”bryta kapitalets makt”. Och
Socialdemokraterna motsätter sig varje litet försök att bryta den makten. Socialismen
”kräver demokratisk kontroll över samhällets viktigaste produktionsmedel.”

Kanske kunde man med den ”definitionen” utan större svårighet stryka det mesta i listan
över 1900-talets ”socialismer”; demokratisk kontroll var ju inte så aktuellt i Sovjet,
Östeuropa, Kina, Vietnam, Kambodja, Laos eller ens Kuba. För att inte tala om Angola,
Mocambique, Etiopien, Eritrea och Afghanistan… Eller hos Baathpartierna i Mellanöstern.
Och fascismerna har då förstås ingenting med saken att göra (…kanske bortsett från
argentinska peronisterna, hur nu de bör bedömas). Och ”bryta kapitalets makt” utesluter väl
huvuddelen av den internationella socialdemokratin. Det blir inte mycket kvar av ”vi är
socialister, det är inte dom”. Åtminstone inte när vi talar om socialismer vid
samhällsmakten.

Men Sjöstedt menade samtidigt i sitt anförande ovan, att det inte finns ”en väg till
socialismen”. Det finns flera: ”Öar” i samhället som befriats från kapitalismen (alltså offentlig
sektor), arbetarstyrda företag som kan växa genom goda skatteregler, pensionskapital som
används för klimatansvar, ökat löntagarinflytande och trygga jobb som förskjuter
maktförhållandena, omfördelning av rikedomarna, arbetstidsförkortning. ”Det är
socialistiska åtgärder på väg mot den moderna socialismen.” Och plötsligt tycks 1900-talets
socialister bli ganska många igen. Att åtminstone inkräkta på kapitalets makt, skapa politiskt
styrda ”öar”, genomföra sociala reformer osv har ju åstadkommits av socialister av de mest
skilda ”kulörer” och under de mest skiftande politiska förhållanden, även ockupation eller
diktatur. De jugoslaviska arbetarråden hade stort inflytande på företagen. Jobben var ganska
tryggade i Sovjet liksom ett flertal sociala rättigheter. Till och med Quislingsocialisterna i
Norge – kommunister och vänstersocialister som anslöt sig till Nasjonal Samling i tro att
kunna rädda något av norsk fackföreningsrörelse – genomförde ett antal arbetarvänliga
välfärdsreformer under nazitysk ockupation… osv.

Är det inte så att de flesta socialistiska rörelser (alltså ”socialister i egen rätt”, som det
gärna kallas nuförtiden) och försök, har varit allierade med eller beroende av överordnade
maktförhållanden de inte själva dominerar – och som de själva, med eller mot sin vilja,
integrerat sig i för att åtminstone komma fram en liten bit längs någon av vägarna?
Eller ges bara ”en väg till socialismen”, som utgör en oupplöslig kombination av ett antal
förändringar (demokratisering, socialisering, löntagarmakt osv), utan vilka vi inte kan tala om
socialism eller ens socialister? Och att vägen, för att tala med Koestler i Natt klockan tolv på
dagen, är ”likt en smal bergsstig. Minsta felsteg åt höger eller vänster störtar dig ner i
avgrunden. Luften är tunn, den som grips av svindel, är förlorad.”

Donald Sassoon framhåller i sin Hundra år av socialism att ”arbetarklassintresset” i någon
snävare mening inte här kan ses som utslagsgivande. Medan Sassoon pekar på att en stor
del (ja, rentav huvuddelen) av världens socialistiska/kommunistiska rörelser inte alls har
varit baserade på den moderna (industri)arbetarklassen, hävdar Werner Schmidt att
arbetarklassfixeringen hos socialister/kommunister i själva verket bidragit till att integrera
socialismen i maktblock som kommit att stå i vägen för ”mänsklighetens frigörelse”, alltså
socialismens målsättning som den gärna formulerades av pionjärerna. Och, på ett annat
plan; om ”socialismens” nödvändighet betingas av produktionens församhälleligande kontra
den privata tillägnelsen – något som inför dagens klimatkris och överlevnadsfrågor
stundligen blixt- eller snarare brandbelyses – då bör väl denna nödvändighet tränga fram
längs myriader av vägar och stigar genom både ljus och mörker – och skaffa sig bärare av de
mest skilda kvaliteter och medvetenheter i människans komplexa livs- och samhällsvärld.
Ungefär så som redaktören och debattören Johan Ehrenberg uttrycker det i Socialismen min
vän, att vi redan lever i en värld där socialistiska lösningar av nödtvång tränger sig fram på
område efter område, från fiskekvoter till klimatsmart bostadsplanering.

Hela kartan av ”socialismer” och ”socialister” skulle då i viss mening kunna ses som
uttryck för det förändringsbehovet… så att såväl bundisternas övertygelse som Herman
Plankas en gång i Neglinge kunde ses som uttryck för det behovet, mitt i personliga

självbedrägerier eller överlevares trauman. Olika uttryck för ”banal socialism” kom då att
knytas till maktordningar av klass- och politisk karaktär som gjorde dem till (eller fann dem
som) en flygel eller nyans av en starkare ordning vilken i sin tur kom att göra avtryck på och
prägla deras idémässiga orientering.

Att så var fallet under det senaste världskriget och kalla krigets isärglidning är uppenbart.
Inför och under själva kriget kom Europas socialistiska rörelser, organisationer och
idéströmningar att ställa sig på de olika stormaktsblockens sida, av både ideologiska,
ekonomiska och säkerhetsskäl. För de kommunistiska partierna gällde det Sovjetunionens,
för de flesta socialdemokratiska partier västmakternas medan åtskilliga strömningar, ledare
och falanger ur förkrigstidens socialdemokrati (och även kommunism) sökte stöd hos Tredje
Riket, som Herman Planka. Några gjorde det av ideologisk omorientering i riktning mot
fascismen, som Oswald Mosley i Storbritannien, Jacques Doriot och Marcel Déat i Frankrike
och, i viss mening, den belgiske socialistledaren och kollaboratören Hendrik de Mand.
Andra, likt Haakon Meyers norska vänstersocialister, hoppades kunna rädda något av sina
socialistiska ambitioner genom manövrering och ideologiska kompromisser under den tyska
ockupationen – för att efterhand integreras i Quislings Nasjonal Samling. Det gällde – utan
jämförelser i övrigt – för en tid även judiska socialister och kommunister i Polen som fram till
sommaren 1941 sökte manövrera inom de Judenräte som inrättades av den nazityska
ockupationsmakten – innan de mördades. Nils Flygs svenska kommunistparti där Herman
Planka tillhörde partiledningen hade gått en liknande väg, men inte för att manövrera under
militär ockupation utan ytterst för att erhålla tyskt ekonomiskt stöd gentemot rivalerna i
arbetarrörelsen och politiken.

Oavsett av nödtvång eller opportunism kan väl här Sokrates ord till realpolitikens fader
Kallikles som med retorik söker folkets stöd vara minnesvärda. ”Det räcker inte med att ytligt
efterhärma dem, du måste dela deras natur.” Det kom att gälla för de flesta av de
strömningar som sökte verka på övermakternas sida.

Kalla krigets alternativblock – exemplet judiska Bund

Med Tredje Rikets och den europeiska fascismens nederlag följt av kalla krigets framväxt
reducerades de socialistiska riktningarnas stormaktsalternativ till två, västmakterna och
sovjetblocket.

Judiska socialister i Östblocket
För de judiska socialisterna i Polen ställdes frågan efter ett par år om att antingen ansluta sig
till det styrande polska Förenade Arbetarpartiet (kommunistpartiet) eller upphöra med
politisk verksamhet, ofta genom emigration. Vid Bunds kongress 1947 beslutade majoriteten
att ansluta sig medan ungdomsförbundet Tsukunft vägrade. För ungdomarna var frågan om
demokrati och diktatur avgörande liksom Bunds självständiga förmåga att kämpa för sina
ideal. Kommunistpartiet och sovjetsystemet stod för diktatur med den sovjetiska
förkrigshistorien av terror och krigsåren med avrättningar av ledande bundister.
Kongressmajoriteten insåg däremot att realpolitiskt befann sig Polen under sovjetisk
ockupation varför rörelsen tvingades agera inom de nya maktförhållandena. Bunds
ekonomiska program skilde sig inte heller på viktiga punkter från kommunistpartiets. En
förutsättning för att återuppbygga Polen ”i landets och folkets intresse” när nazisterna
drivits ut, underströk Bunds ledning i exil under kriget, var att ”alla industrier, handel och
finansinstitutioner” förvandlades till statsegendom och att en jordreform omedelbart
genomfördes.

Polska Bunds majoritet var inte alls okunnig om det sovjetiska systemets despotiska
karaktär men i huvudsak tre faktorer avgjorde ställningstagandet. 1. Realpolitiskt tvång
under Röda Arméns ockupation, vad skulle ha varit alternativet? 2. Judisk sammanhållning
och självförsvar. Trots krigsslutet drabbades överlevande polska judar av fortsatt förföljelse.
Tillsammans med judiska kommunister – Bunds fiender under mellankrigstiden – kunde den
nya statsmakten ge visst skydd mot antisemitism. 3. Politisk förhoppning. Genom att göra
den socioekonomiska omvandlingen av Polen utslagsgivande kunde förhoppningen om en
mer frigörande demokratisk framtid hållas vid liv. Ja, hade inte den marxistiska

historiematerialismen lärt att produktivkrafternas utveckling förändrade produktionssätt och
produktionsförhållanden med följder för hela den politiska och kulturella överbyggnaden?
Socialister och kommunister världen över behövde inte, som Bund i Polen, hävda ett sådant
synsätt under galgen. Bortsett från dem som entusiastiskt och kritiklöst hyllade exemplet
fanns dem som i visst avseende delade polska Bunds motiveringar.

Den polskjudiske marxisten Isaac Deutscher som levde långt ifrån händelsernas centrum
var övertygad om att sovjetsystemet efterhand genom den socialiserade ekonomin skulle
demokratiseras. Leo Trotskij varnade visserligen för att byråkratin lika gärna kunde
fascistiseras men lät ändå den statsägda sovjetiska planekonomin utgöra beviset för att
Sovjet ytterst var en arbetarstat, om än ”degenererad” och därmed hade förutsättningar för
att genom politisk revolution övergå till ett frigörande socialistiskt skede. Ja, för en stor del
av den internationella vänsteropinion som utanför den kommunistiska rörelsen tog ställning
för Sovjetblocket var det just den ”socialistiska” ekonomins brott med kapitalismen som var
utslagsgivande, inte ”arbetarklassens frigörelse”, denna skulle förhoppningsvis följa längre
fram.

Socialister av Bunds typ, som kom att bidra till uppbygget av den ”kommunistiska” polska
staten, sökte samtidigt, utifrån sin realpolitiska lojalitet med de nya makthavarna, utveckla
kulturella och sociala aspekter av den polska återuppbyggnaden i vad de såg som socialistisk
riktning. De verkade för arbetarkooperativ, folkbildning, jämlikhetssträvan med mera, men
kom förstås ändå att bli systemets fångar – tills de i olika omgångar utrensades. Likheten
med bundisternas tidigare öde i Sovjetryssland var förstås slående. När dessa 1921, även det
efter ultimatum från det nya bolsjevikstyret, anslöt sig till sovjetiska kommunistpartiet var
det dock i kölvattnet av ett revolutionärt inbördeskrig där bundisterna, trots att de i
allmänhet slutit upp bakom mensjevismen i den ryska socialdemokratins splittring, stridit på
den röda sidan. Ännu i revolutionär entusiasm kunde de – trots sitt tidigare motstånd mot
bolsjevismen och ”proletärdiktaturen” – bygga upp det styrande partiets judiska sektioner,
utveckla en livaktig socialistiskt präglad jiddischkultur med tidningspress, skolor och
kulturklubbar, arbets- och jordbrukskooperativ med mera. Den socialiserade ekonomin
utgjorde en självklar utgångspunkt men framför allt sökte de i utrymmet som gavs utveckla

en socialistisk, sekulär jämlikhetskultur där den tsaristiska tidens klassförtryck, vidskeplighet
och rasism bekämpades. Bunds legendariska ryska förgrundsgestalt Ester Frumkin kom
under 1920- och början av 30-talet att spela en central roll i det sovjetiska samhällsbyggets
utbildnings- och bildningsverksamhet, fram till Stalinterrorns blodiga punkt för de forna
bundisternas förhoppningar.

De judiska socialister som vände sig mot Bunds beslut 1921 och gick i exil såg de forna
kamraterna som kappvändare och överlöpare. Och visst, möjligheten att delta i och kanske
leda det nya samhällsbygget kunde utgöra en personlig väg till försörjning och inflytande
efter den ryska samhällskollapsen. Men här fanns även det vardagliga ”göra det bästa av
situationen”, det vill säga under givna, överordnade omständigheter.

Vad som på det personliga planet kan diskuteras i termer av moral, principfasthet,
anpasslighet, karriärism med mera får som politiskt fenomen en annan innebörd. Den
handlar i vårt fall om den socialistiska idéns och rörelseriktningens samhälleliga beroenden.

Judiska socialister i Västblocket
För de bundister i Polen som anslöt sig till kommunistpartiet var det tvärtom de forna
kamraterna i exilen och i den internationella socialdemokratin som vände kappan efter
vinden genom att ansluta sig till det västimperialistiska blocket. Flera av Bunds ledare som
under kriget tvingats i exil organiserade från New York en internationell
koordinationskommitté för de tusentals medlemmar av Bund som var spridda över världen.
Efter polska Bunds splittring kom koordinationskommittén att bli nav för exil-Bunds
omvandling till världsparti, här kallat Bund i väst.

Likt i Polen höll Bund i väst länge fast vid sitt ekonomiska program för socialiseringar och
kapitalismens avskaffande. Brittiska Labours reformer med fri, statlig hälsovård,
nationaliseringar av järnvägsnät, kolgruvor, stålindustri och Bank of England de första åren
efter kriget – men utan att inskränka den parlamentariska demokratin – sågs som
socialistiskt föredöme. När de konservativa återtog regeringsmakten i början av 1950-talet
och under kalla kriget började rulla tillbaka socialiseringar, kom den politiska demokratin i
västblocket att, som för socialdemokratin generellt, lyftas fram som avgörande för Bunds
position. Demokratin i väst kontra diktaturen i öst betraktades som överlevnadsfråga för

arbetarrörelsen. Medborgerliga fri- och rättigheter hade stått överst på de socialistiska
programmen inom Andra Internationalen sedan 1800-talet. Det var genom att tillkämpa sig
sådana rättigheter som arbetarrörelsen hade chansen att genomdriva sociala och
ekonomiska förändringar i socialistisk riktning. Så även när socialistiska program inom
västblocket allmänt reducerades till välfärdsreformer kom lojaliteten med västsidan att bli
obrottslig, både som realpolitik och med ideologisk motivering om demokrati kontra
diktatur.

För de bundister i väst som tillhört den ryska mensjevismens exilmiljöer kom deras
ideologiska motivering att även hänvisa till vad de såg som socialdemokratins klassiska
ortodoxa marxism. Bolsjevikrevolutionen hade, enligt denna, inte haft någonting att göra
med arbetarklassens maktövertagande utan endast utgjort en voluntaristisk kupp med
bondemassornas stöd som försökt dra historien vid näsan. I stället för att låta den ryska
kapitalismens produktivkrafter och en borgerlig demokrati utvecklas tills en socialistisk
utvecklingsfas blivit möjlig, kunde bolsjevikernas diktatur endast sluta på ett sätt, i
despotiskt självhärskardöme av tsaristisk typ, men armerat av den moderna staten till
totalitarism. Där huvuddelen av socialdemokratin slöt sig till väst för demokratins skull men
inte allmänt, åtminstone i retoriken, tillhörde västsidans hökar, kom mensjevikiska bundister
på flera håll att höra till antikommunismens mest aktivistiska flygel. Så blev fallet med de
svenska bundisternas portalgestalt Paul Olberg vars förkunnelse ändå var en västanfläkt
jämfört med kamraten Rafael Abramovitch, chefredaktör för mensjevikernas exilorgan
Sotsialistichnestik Vestnik – den Socialistiska budbäraren – i New York. Samtidigt som
exilmensjevikerna i New York långt in i 1950-talet kunde hålla första majmöten under sina
gamla socialistiska fanor och paroller propagerade deras företrädare Abramovitch för
amerikanskt preventivt kärnvapenangrepp mot Sovjetunionen. Bunds världsparti intog inte
samma extrema ståndpunkt men understödde oreserverat den amerikanska FN-sidan i
Koreakriget och samhällsmobilisering i väst mot kommunismen.

Exkluderande ö-socialismer
För såväl Herman Johanssons forna kommunister och som för de judiska socialisterna i Bund
efter kriget kom Sovjetunionen och dess kommunism att utgöra socialismens antites – och
en långt värre ordning än kapitalismen. Medan Johanssons gamla vision om en socialistisk

revolution som bröt kapitalets makt och omgestaltade samhället i socialistisk riktning under
arbetarklassens ledning begravts i nazismen blev bundisterna ”ö-socialister”, för att tala med
Sjöstedt. Den stora socialistiska samhällsomvandlingen retirerade till välfärdsreformer inom
det kapitalistiska västblockets förutsättningar.

Wilhelm Bracke hade i den tyska socialdemokratins barndom exemplifierat socialism med
allmänna vägar och trottoarer. För efterkrigstidens socialdemokrater spände det allmänna
över långt större områden i en slags fantomförnimmelse av forna socialistiska målsättningar.
Men projektet att genom politisk handling bryta kapitalets samhällsmakt – eller snarare
samhällsekonomins grundförutsättning – hörde till historien. Lars Ekdahls studie i denna
volym, ”En revolutionär samhällsomdaning på reformistisk väg”, påminner om hur
socialdemokratin i Sverige i kölvattnet av den ryska revolutionen och breda arbetargruppers
förväntningar liksom i linje med sitt eget partiprogram, under 1920-talet aktualiserade
frågor om socialistisk omdaning för att emellertid snart skrinlägga sådana planer. Att
socialistiskt idématerial dock levde kvar på olika nivåer inom rörelsen skulle dock
manifestera sig på olika sätt under årens lopp – men utan att ställa uppgiften att bryta
kapitalets makt över samhället. Kjell Östberg visar hur sådana socialistiska idéer, marxistiska
eller ej, dock kunde återuppväckas under trycket av 1960- och 70-talets sociala
radikalisering.

Den socialistiska tankevärlden har alltid varit långt bredare än marxismen eller den
”vetenskapliga socialismen” som den gärna kallats i de organiserade arbetarrörelser som tog
avstamp i den andra, socialdemokratiska, eller tredje, kommunistiska, internationalen. Inte
bara i form av de äldre så kallat utopiska eller konservativa riktningar som kritiserades i
Kommunistiska manifestet för över hundrafemtio år sedan. Marxismen eller marxismerna
kom att teoretisera och systematisera – och i sin tur bidra till – omfångsrika föreställningar
om socialistisk samhällsförändring långt utöver den ”moderna arbetarrörelsens” eller
”banala socialismens” räckvidd.

Termen socialism och dess syskonskaror frihet, jämlikhet, broderskap, solidaritet,
hushållning, kooperation, rättvis fördelning, kollektivism, ickekapitalism, folkets makt osv
togs i bruk av de mest skilda politiska och sociala strömningar. I de näraliggande anarkistiska
och andra frihetliga arbetarriktningarna förstås, där just öar av socialistisk kooperation och
arbetarbefolkningars gräsrotsmakt tänktes undergräva kapitalism och borgerligt

klassherravälde för att till sista störta det. Eller hos fridsammare reformsocialisters i eller
utanför den organiserade arbetarrörelsen med projekt om bostadskooperativ,
arbetarbanker och arbetarägda företag.

Reaktionär ”socialism” – och imperialistisk
Men även hos arbetarrörelsernas fientliga motkrafter lyftes socialistisk retorik och åtgärder
fram, som bland völkisch-nationalister i Tyskland under sent 1800-tal med sina
nationalsocialistiska arvtagare, fascistiska ”sociala” korporativister eller rentav upproriska
asiatiska bonderörelser som gjorde rent hus med arbetarorganisationer i Kina, Vietnam och
Kambodja.

I alla dessa projekt – även de reaktionära – skulle det vara möjligt att tala om
”socialistiska öar” i bemärkelsen kollektiva icke-kapitalistiska lösningar – men långt ifrån på
marxistisk grund eller ens på den franska revolutionens och upplysningens universalistiska
och demokratiska idéer. Vad Kommunistiska Manifestet kallade ”feodal socialism”, den
franska och engelska aristokratins försök att med ”tiggarpåsen i handen” försöka samla
folket mot det moderna borgerliga samhället, sände sina influenser in i försöken att
organisera arbetarrörelser under hela 1800-talet och långt in i 1900-talet.

I svenskt sammanhang kan splittringen av Stockholms arbetarförening 1850 ses som ett
uttryck för rivaliteten mellan en ”vit” antimodern socialism av Vendéetyp – alltså den folkliga
franska motrevolutionen efter 1789 – och en socialism i marxistiskt vardande. Medan Franz
Sjöbergs Folkets Röst, ofta beskriven som Sveriges första socialistiska arbetartidning, vände
sig mot religionsfrihet, judiska medborgerliga rättigheter, kvinnans likställdhet och
järnvägsbyggen kom Pär Götreks med fleras Reform och Demokratien utgöra en vänsterflank
av liberalismen, som i sin tur slets mellan antikapitalistisk utopisk kommunism och liberal
socialism – med båda riktningarna knutna till 1789.

När svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse organiserade sig under 1880-talet
gjordes ett nytt – misslyckat – försök att skapa en rivaliserande arbetarrörelse på vad vi i
internationell jämförelse kunde kalla völkish grund. August Skarins förhoppning om en
antisemitisk arbetarorganisering bland textilarbetare i Norrköping syftade till att bryta

socialismens anknytning till liberalismen. Likt senare tiders nationalsocialister var Skarins
förkunnelse retoriskt antiborgerlig men utan någon som helst målsättning att ”bryta
kapitalets makt”, bara det judiska kapitalets.

Att dessa strömningar med deras socialistiska retorik var infettade i förkapitalistiska
maktförhållanden och föreställningar – ibland med radikal agitation om att konfiskera
borgerlig egendom – hindrade inte att även den marxistiskt präglade socialdemokratins kring
förra sekelskiftet i flera avseenden kunde stå för motsatsen till ”frihet, jämlikhet,
broderskap” för hela mänskligheten, men som företrädare för en marxistiskt ramställd
utvecklingstanke som knöts till moderniteten. Det kunde gälla förhållandet till samhällets
fattigaste och utslagna, till ”trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa
lagren i det gamla samhället,” som Kommunistiska manifestet uttryckt det. När Rickard
Sandler i den svenska socialdemokratins tidskrift Tiden kritiserade överklassens
välgörenhetsprojekt var det med ord om att denna bekymrade sig mer om ”idioter och
imbecilla än om sina arbetares villkor”. Hållningen kunde illustrera inte bara allmänna
attityder gentemot samhällets svagaste utan även den eugeniska – rashygieniska – rörelse
som skulle ha så stark ställning bland progressiva liberaler, kvinnorörelser och
socialdemokratiska akademiker under 1900-talets första årtionden.

Rasbiologin med sitt socialpolitiska uttryck genom eugeniken utgjorde en sidoprodukt av
imperialismen med dess omvärldsförståelse, förklarad genom dåtidens rasvetenskap.
Placeringen av människoraserna i utvecklingstrappan av lägre och högre med den vite
europeiske mannen som skapelsens krona, präglade inte bara staterna, borgerligheten och
förhärskande ideologier i imperialismens centra. Även de olika socialistiska riktningarna
kunde bära med sig stora delar av imperialismens och rasvetenskapens idégods.

När den tyske socialdemokraten Eduard David på Andra Internationalens kongress i
Stuttgart 1907 pläderade för en positiv grundinställning till kolonialismen var det med
hänvisningar till den marxistiska historiematerialism som lärts ut i Andra Internationalen.

Vad skulle hända om kolonierna återlämnades ”till de infödda”, frågade David.
”Humaniteten skulle inte råda i dem, utan de skulle falla tillbaka i barbariet. (…) Också
kolonierna måste gå igenom kapitalismen. Inte heller där hoppar man direkt från vildheten
till socialismen. Kapitalismens smärtsamma väg undgår mänskligheten ingenstädes och just
enligt Marx’ vetenskapliga åskådning är denna väg en förutsättning för ett socialistiskt
ordnat näringsliv.”

Inte oväntat befann sig svensk socialdemokrati genom den nära kontakten med sina tyska
kollegor kring första världskriget i detta socialimperialistiska läger
. Tidningen SocialDemokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt kunde i
Tiden 1918 polemisera mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden med orden:
”Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp
och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och
efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta
överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” Företagsamma folk som bar
den högre kulturen, menade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade
rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. Och om några
mer primitiva folk gå under på kuppen var inget att bekymra sig över: ”Den vita rasen är nog
livskraftig för att kunna föröka sig och uppfylla jorden, och den har tillräckligt stora
variationer för att några framtida värden skulle gå förlorade genom exempelvis
australnegrernas eller patagoniernas utrotning.”

Den eurocentrerade, socialimperialistiskt och rasorienterade hållningen kom från
socialdemokratiskt håll även till uttryck gentemot bolsjevikrevolutionen 1917. Det var
samhällets lägsta skikt, den primitiva asiatiska massmänniskan som med ett band av
fanatiska judar i spetsen tagit makten och störtade civilisationen i fördärvet, kunde ledande

socialdemokrater uttrycka saken. I extremaste form uttrycktes avskyn mot den nya
bolsjevikmakten i öppet antisemitiska termer som inte stod August Skarins långt efter.
Socialdemokratins socialistiska ambitioner, i detta fall den svenskas med det tidiga 1920-talets
diskussioner om industriell demokrati och socialisering, med satsningar på kooperativa
bostadsprojekt och utveckling av gemensam kommunal service som ”socialistiska öar”, ägde
alltså rum inom den imperialistiska världens rasideologiska hegemonier. Idéer om
socialiserade produktionsmedel och jämlikhet kunde sammanleva med eugeniska projekt som
rasbiologiska institutet.

Den ojämna och sammansatta socialismen
På motsvarande sätt kan vi på område efter område genom 18- och 1900-talet diskutera hur
socialismens frihets-, jämlikhets- och solidaritetsidéer genomträngdes av samhällets klassoch könshierarkier liksom hur horisonterna avgränsades av globala maktordningar.
Socialistiska försök ägde rum inom och inte utanför de existerande samhällena och tog sig
fram i ojämn takt och inte sällan i ”fel” ordning. Nationaliseringen av den polska industrin som
understöddes av judiska Bund skedde inte genom demokratiska beslut och arbetarförvaltning,
utan av en diktatorisk ockupationsregim. Socialistiska ”öar” av kooperation och
välfärdsreformer genomdrevs inte i väst som del av universell förändring utan inom en
imperialistisk världsordning. Förbättrade arbets- och levnadsförhållanden för arbetarklassen i
väst ägde under de första efterkrigsdecennierna rum samtidigt med förstärkt eller
vidmakthållen könsmaktsordning. Och tvärtom. Under långt senare tid skärptes lagstiftningar
mot köns- och sexuell diskriminering i många stater samtidigt med motsocialistiska
marknadsreformer och växande sociala klyftor som försvagade lönearbetares rättigheter och
ställning.

Leo Trotskijs ”lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen” som en gång
formulerades gentemot den mekaniska historiematerialismens utvecklingstrappa hade långt
vidare implikationer än vad dåtidens Trotskij föreställde sig. Jo, det mänskliga samhället kunde
ackumulera kunskap, resurser och förmåga och därigenom utvecklas från det lägre till det

högre i den mänskliga kulturens och samhällslivets mening, såsom det värderades av olika
tiders generationer och sociala grupper. Men utvecklingen var varken given, rätlinjig eller
möjlig att förutbestämma, men inte heller själva innebörden av idéer om socialistisk
utveckling. Att socialismen aldrig kom ensam, aldrig förekom i någon förutbestämd ”ren”
form, ovanför samhällskultur och sociala hierarkier, är förstås ett trivialt konstaterande.
Självklart präglades socialistiska strävanden av sina omvärldsförutsättningar, hegemonier,
maktförhållanden, traditioner, bärarnas intressen och händelsehistoriens förlopp.

Men i förlängningen ligger också slutsatsen att socialismen och socialismerna i sig var – och
är – samhälleliga kulturprodukter konstruerade utifrån olika tiders förutsättningar och
specifika sociala behov. I den bredare mening socialism kom att anammas som ”banal
socialism” hos befolkningar långt utanför den organiserade arbetarrörelsen har vi att göra
med brokiga lapptäcken av vilja till ökad frihet, jämlikhet, samarbete, hushållning och
inflytande. I de smalare ideologiskt formulerade programmen från arbetarrörelsernas olika
riktningar formulerades, under politisk och ideologisk – och vetenskaplig – kamp, specifika
variationer av hur detta skulle uppnås.

Hur kunde de många vägarna förenas till gemensamt förändringstryck och hur kunde
socialistiska öar i stället för att dränkas eller bli till avgränsade reservat utgöra stödjepunkter
för en vidare samhällsomdaning? Och hur kunde social, politisk och kulturell förändring i
riktning ut ur klassamhället med alla dess rang- och maktordningar bäras upp genom
ekonomisk omvandling från profitdrift för de få till gemensam hushållning för de många?

Direkt eller indirekt har de flesta socialister, självutnämnda eller rörelseförankrade,
korrupta eller självuppoffrande, brottats med eller sökt hantera den typen av frågor som
trängt sig fram genom det sena 1800-talet och 1900-talet till vår egen tids existentiella
klimatutmaning.

Den franske marxistiske filosofen Daniel Bensaïd formulerade ett antal ”strategiska
hypoteser”, som i denna volym presenteras av Kjell Östbergs bidrag. Till dessa hör att alla
garanteras rätt till arbete genom fördelning av samhällets totala arbetstid, att kapitalismens
ständiga krav på tillväxt ersätts av samhälleliga behov, att marknaden underordnas den
politiska och sociala ekonomin, investeringar socialiseras genom offentliga finanssystem samt
att demokratin fördjupas underifrån. Kommunistiska manifestets ord om ett samhälle där
”vars och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” förutsätter ett

samhälle byggt på solidaritet, en omvandling som inte kan stanna ”på halva vägen”. Men en
sådan utveckling i socialistisk riktning sker inte, tillägger Östberg, av sig själv eller genom
någon dogmatiserad marxistisk utvecklingstrappa, utan kräver aktiv social rörelse som
förändrande kraft i sådan riktning – och som själva förutsättning.

Hur sådan social rörelse underifrån kan sammanflätas inför vår epoks klimatkris, artdöd,
krig och försörjningskollapser – är den reellt existerande socialismens centrala fråga och svar,
inför de verkligheter, maktförhållanden och samhällsvillkor som invaderar oss alla.

---

Fascismen som massrörelse

Håkan Blomqvist, ”Förord” till Arthur Rosenberg, Fascismen som massrörelse¹

”Om man skingrar de konstgjorda dimmor som fascismen sprider i alla länder, så upptäcker man där bakom en gammal bekant. Han är alls inte underbar och alls inte hemlighetsfull, han kommer inte med någon ny religion eller någon gyllene tidsålder. Han kommer varken från ungdomen eller från småborgerskapet, även om han ofta nog förstår att dra bådadera vid näsan: det är den kontrarevolutionära kapitalismen, det klassmedvetna proletariatets arvfiende. Fascismen är ingenting annat än en modern, i folklig klädnad maskerad form av den borgerligt-kapitalistiska kontrarevolutionen.”

Så skriver den tyske marxistiske historikern Arthur Rosenberg i föreliggande skrift som första gången utgavs i Tjeckoslovakien 1934. Författaren, som var av judisk familj, hade lämnat Tyskland efter Hitlers maktövertagande för att slutligen hamna i New York, men levde ännu i Europa när artikeln gavs ut.

Biografi

Arthur Rosenberg var född 1889 i en assimilerad judisk medelklassfamilj, året då den socialdemokratiska så kallade Andra Internationalen grundades. Han studerade historia och arkeologi i Berlin, blev expert på antikens historia och gick som frivillig patriotisk nationalist ut i första världskriget. Med det tyska krigsnederlaget och Novemberrevolutionen 1918 som störtade kejsardömet övergick Rosenberg till socialismen och anslöt sig till det radikala Oavhängiga Socialistpartiet, USPD, som brutit med högersocialdemokraternas SPD. När USPDs vänster 1920 gick samman med det nybildade tyska kommunistpartiet hörde Rosenberg till de entusiastiska förespråkare som menade att världsrevolutionen stod för dörren. Trots nederlaget för det kommunistledda marsupproret 1921 levde förhoppningen vidare några år, innan Weimarrepubliken för en kort tid stabiliserades efter det nya misslyckade upproret i Hamburg 1923.

Som ledande i kommunistpartiets vänsterfalang valdes Rosenberg 1924 in i partiledningen och den tyska riksdagen för att tre år senare lämna rörelsen. Det hade då en längre tid stått klart att den revolutionära vågen efter 1917 bedarrat. I Sovjetunionen förkunnade Stalin ”socialism i ett enda land” – medan visionerna om världsrevolution falnade.² Arthur Rosenberg hade blivit alltmer kritisk mot den kommunistiska ”romantik” han själv bidragit till. Den hade, ansåg han, förhindrat partiet från att anpassa sig till förändrade realiteter och tröttat ut arbetarrörelsen i ändlösa inre strider. Utan att överge en marxistisk grundsyn kom han att närma sig socialdemokratin men samtidigt återgå till sitt värv som historiker, nu med inriktning på samtiden istället för antiken. Hans banbrytande historik över det tyska kejsardömets undergång och Weimarrepublikens öde – där han pekade på arbetar- och soldatrådens försuttna möjlighet att efter kriget öppna en annan väg för Tyskland – gav honom både vänner och fiender.³

Som landsflyktig tyskjudisk historiker i New York brottades han – i ljuset av den europeiska socialismens nederlag och det stalinistiska terrorväldets framväxt i Ryssland – livet ut med frågorna kring socialismen och demokratin. Han avled i cancer 1943.

---

¹ Verbal förlag, Stockholm 2016 (1935 Clarté förlag)

^2 1924 lanserade Josef Stalin doktrinen om ”Socialism i ett land” med innebörden att bolsjevikmakten skulle prioritera det inre socialistiska uppbygget istället för den internationella kampen. För Lenin, Trotskij med flera kunde socialism bara utvecklas i det ålderdomliga Ryssland med stöd av arbetarklassen i de utvecklade industriländerna, framförallt Tyskland-

³ Rosenbergs Die Entstehung der deutschen Republik, 1871-1918 från 1928 och Geschichte der Weimarer Republik från 1935 finns båda översatta till engelska liksom hans historik över bolsjevismen från 1933. För många etablerade historiker med borgerliga eller socialdemokratiska sympatier var denna höga värdering av rådsrevolutionens möjligheter 1918 grundfalsk, medan radikala vänsterkritiker såg den som en bekräftelse på kritiken mot socialdemokratiskt svek.

---

Fascism – en ideologi ”i egen rätt”?

Rosenbergs lilla skrift författades under landsflykten i Schweiz kort tid efter Hitlers maktövertagande i Tyskland. Den ger en ännu idag rimligt sammanfattande historik över den italienska fascismens och tyska nazismens uppkomst, framväxt och maktövertagande – även om förstås historikernas kvarnar malt vidare under de åttio år som förflutit. Föreställningar om den italienska fascismens brist på rasistisk ideologi har omprövats. Rosenbergs spådomar om den tyska nazismens sönderfall efter utrensningen av de folkliga stormtrupperna i SA 1934, kom snabbt på skam. Föreställningen om att fascismen i någon mening var ”naturlig” i stora länder med imperialistiska intressen, men ”konstlad” i småstater, som Schweiz, Bulgarien och Rumänien med flera, tycks numera mest egenartad.

Men den stora skillnaden mellan Rosenbergs syn på fascismen och dagens teoribildningar handlar om hur fenomenet ytterst bör förstås. Efter 1980- och 90-talets så kallade ”kulturella vändning” inom samhällsvetenskaperna har språk, uttryck och idéer kommit i förgrunden. Fascism definieras gärna utifrån ideologiska program och uttryck. Medan marxistiska analyser av Rosenbergs typ hellre uppfattade fascistisk ideologi som ett hopkok av de mest skilda och ofta motsatta ingredienser, har fascismen kommit att betraktas som en ”ideologi i sin egen rätt”. Det hänger samman med den mer poststrukturalistiska hållningen att ideologier inte i någon påtaglig mening kan sägas uttrycka olika klassintressen utan konstrueras självständigt av samhällets ideologiproducenter. Konservatism, liberalism, socialism, kommunism, nazism, fascism eller någon annan –ism, ses som ideologiska konstruktioner utan någon specifik relation till sociala intressen och strävanden. Vi återkommer till den diskussionen.

För Rosenberg och andra marxister skulle ett sådant synsätt ha betraktats som ren idealism, det vill säga tron på att orden kommer före varat. Marxismen lärde tvärtom att ordet – den mänskliga kulturens idéer och tänkesätt – uttryckte högst materiella förhållanden, som sociala relationer och livsbetingelser. ”Människans medvetande bestäms av hennes samhälleliga vara”, uttryckte sig Marx. Inte för att reducera mänskligt tänkande till enkel reflex av sociala förhållanden. Men utan analys av sådana förutsättningar kunde inte tänkandet, idéer och ideologier förstås.

Kontrarevolution

Rosenberg ger i denna skrift uttryck för en allmän uppfattning bland marxister av såväl kommunistisk som socialdemokratisk kulör under mellankrigstiden att betrakta alla ”kontrarevolutionära rörelser” som fascistiska om de uppträder som folkliga massrörelser och förfogar över någon typ av frikårer eller gatukämpar.⁴ Rosenberg har ingen invändning mot det, men vidgar begreppet till att innesluta mängder av försök och strategier att bära fram en borgerlig kontrarevolution – från folkliga massrörelser och ”stöttruppsfascism” till militärregimer och andra typer av diktaturer. Det centrala, för Rosenberg, är just detta, kontrarevolutionen.

När Rosenberg författade sin skrift var han på flykt från Tyskland där nazismen året innan tagit makten. Ytterligare ett decennium tidigare hade den italienska fascismen krossat Italiens radikala och upproriska arbetarrörelse. I Ryssland hade bolsjevikrevolutionen besegrat den tsaristiska motrevolutionens så kallade vita trupper liksom de folkliga antisemitiska ”Svarta hundradena”. Arbetarklassens olika partier och rörelser hade i kölvattnet av första världskriget ryckt fram överallt i spillrorna av det gamla Europa. På en del håll lyckats genomdriva demokratiska krav och bräckliga sociala förbättringar – men överallt också mött en motreaktion från mäktiga kapitalintressen, borgerliga samhällsskikt och den gamla världens eliter.

Ytterst handlade kampen, menade Rosenberg, om kapitalets makt. Skulle denna pressas tillbaka eller rentav brytas – som arbetarrörelsen en gång ställt som målsättning – eller återta initiativet och pressa tillbaka sina utmanare?

---

⁴ Med ”kontrarevolutionär” avsågs av dåtidens radikaler efterföljare till motståndarna mot den stora franska revolutionen 1889, gärna formulerad som ”Vendée”, det vill säga det rojalistiska upproret med stöd av katolska kyrkan och stora delar av bondebefolkningen i den franska regionen Vendée 1793-96.

---

Imperialism och monopolkapitalism

Rosenberg understryker att kapitalägarna aldrig har kunnat styra samhällena själva utan alltid behöver sociala skikt som bär upp deras ordning, från det moderna borgerskapet bland fabrikörer och högre tjänstemän till mer folkliga grupper. Under de engelska, amerikanska och franska revolutionerna på 1600- och 1700-talet mobiliserades breda folkgrupper för uppbrott från auktoritära ordningar med rötter i det förindustriella samhällets eliter. Det framväxande borgerskapet behövde folkliga allierade i sin kamp för utökad folkrepresentation och näringsfrihet. Liberala, borgerligt anförda massrörelser kunde förknippas med republikanism, modernisering och demokratisering.

Men historien ger också prov på, understryker Rosenberg, antiliberala borgerliga massrörelser. Även dessa bejakar kapitalismen som ekonomiskt system men förespråkar tullar, konservativa värden och en stark auktoritär stat som ingriper i ekonomi och samhällsliv. Uppkomsten av denna typ av storborgerliga, konservativa och auktoritära strömningar uppfattade Rosenberg som uttryck för konkurrenskapitalismens övergång till monopolkapitalism och modern imperialism. Det var en vanlig marxistisk tolkning.

Lenin hade betraktat imperialismen som ”kapitalismens sista stadium” där de stora kapitalistiska trusterna under finanskapitalets ledning strävade efter världsherravälde. Trusterna var sammanvuxna med statsapparaterna och deras militärmakt och kampen mellan imperialistiska intressen drev världen mot krig. Och krigen fördes i namn av nationell mobilisering som krävde appeller till massorna – inte för demokratisering och liberalisering utan för fosterland och traditionella värden. I vägen stod arbetarrörelser med internationalism och fred på sina fanor.

Fascistiska massrörelser var, enligt detta sätt att se, uttryck för den traditionella liberalismens undanträngning i imperialismens och monopolkapitalismens epok. Det handlade alltså inte alls, ansåg Rosenberg, om småborgerskapets rörelse och kamp för egna intressen. Sådant var bara dimridåer som spreds av fascistiska demagoger för att vinna masstöd. Tvärtom, det var storkapitalets intressen som stod på spel.

”Stöttruppsfascism”

Det nya med 1920- och 30-talets fascism var, menade Rosenberg, inte kontrarevolutionen i sig – arbetar- och demokratiska rörelser hade mött sådana motangrepp gång på gång under sin existens. Fascistisk ideologi i meningen motrevolutionära och antidemokratiska ideal hade funnits och haft starkt stöd i delar av befolkningarna även före första världskriget. Det var just ”stöttruppsfascismen” som var ny, alltså kårer av mer eller mindre väpnade fascistiska grupper med folklig förankring som stod utanför och inte sällan i motsättning till staten. De var uttryck för ett socialt inbördeskrig som inte ännu blivit rent militärt. Och de togs inte i bruk av staten och bourgeoisiens ledande skikt förrän revolutionära kriser satte myndigheter och rättsordning ur spel.

Men att därför sätta sin lit till den rådande politiska ordningen, stat och polis mot de fascistiska banden var, menade Rosenberg, ödesdigert. Erfarenheten visade att ingripande från repressiva myndigheter i lika eller ännu högre grad riktade sig mot arbetarklassens självförsvar. Det hängde samman med vad som stod på spel. Medan arbetarrörelsen ytterst hotade den borgerliga ordningen utgjorde fascismen dess yttersta värn – om än med utomparlamentariska medel.

Just föreställningen om fascismen som småborgerskapets rörelse hade, menade Rosenberg, varit arbetarrörelsens stora olycka. Den vanföreställningen hade förlett de socialdemokratiska masspartierna att ty sig till den existerande borgerliga legala ordningen mot vad man trodde var ett fenomen möjligt att begränsa socialt. Men därigenom kom arbetarrörelsen att förknippas med det borgerliga samhällets djupa kris och auktoritära lösningar – som Brünings undantagstillstånd i det tidiga 30-talets Tyskland. Och uppslutningen bakom den fascistiska kontrarevolutionen spred sig till alla delar av samhället, inklusive delar av arbetarklassen.

Socialism eller fascism

Ytterst, menade Rosenberg, var den fascistiska kontrarevolutionens seger nämligen uttryck för den socialistiska arbetarrevolutionens misslyckande. Fascismens förmåga att massmobilisera utgjorde ingen enkel replik på arbetarklassens framryckning. Tvärtom, när arbetarrörelsen var på offensiv och dess samhällsprojekt kunde fylla sinnena var fascismen tillbakapressad, demoraliserad och skingrad. Det var när arbetarrörelsen mattats ut, inte kom någon vart, inte vågade gripa samhällsmakten och förlorade initiativet, som den fascistiska kontrarevolutionen hämtade kraft. Ja, med exemplet Italien, illustrerar Rosenberg hur arbetarrörelsen tröttade ut hela samhället genom strejker istället för maktövertagande.

Man bör komma ihåg att Rosenberg hade upplevt den revolutionära vågen i kölvattnet på första världskriget då alla Europas kejsardömen störtades i folkliga revolutioner och även Tyskland under kort tid styrdes av arbetar- och soldatråd. Rosenberg författade senare ett stort och banbrytande historiskt arbete om den tyska rådsrevolutionen 1918-19 och dess försuttna möjlighet att bryta de krigiska tyska eliternas och storkapitalets makt. Egentligen hade, menade han, kontrarevolutionen i Tyskland inletts redan med krossandet av Spartakisterna 1919 och Kapp-kuppen 1920. Alltså ungefär samtidigt som övriga revolutionära kriser i Europa, inklusive Italien. Men miljonlånen av amerikanska dollar efter inflationskrisen 1923 hade skjutit upp motrevolutionens mobilisering några år. Med depressionen 1930 återmobiliserade fascismen med full kraft och fick efterhand storkapitalets stöd.

För Rosenberg och många andra marxister fanns inga andra utvägar ur 30-talsdepressionen än arbetarklassens maktövertagande för socialistiska lösningar eller fascistisk kontrarevolution för att rädda kapitalismen. Någon möjlighet att bevara en liberal kapitalism på demokratisk grund fanns inte.

När Rosenbergs skrift publicerades låg det andra världskriget ännu några år i framtiden. Österrikes socialdemokratiska arbetarrörelse hade just förgäves försvarat sig med vapen i hand mot Engelbert Dolfüss’ repressiva borgerliga regim – en regim Rosenberg såg som en variant av fascism, även om Dolfüss själv senare skulle mördas i ett försök av österrikiska nazister att ta makten. Ännu hade inte franska kommunister och socialdemokrater i gemensam front slagit tillbaka ett fascistiskt kuppförsök och förebådat folkfronten. Ännu hade inte Franco inlett sitt spanska uppror mot republiken. Moskvas appell om demokratins folkfront mot fascismen proklamerades 1935, samma år som svenska Clarté utgav Rosenbergs skrift. Just det som Rosenberg varnade för, arbetarrörelsens samgående med den existerande borgerliga ordningens företrädare, blev inriktningen för Europas socialdemokratiska och kommunistiska arbetarrörelser. För miljoner arbetare i Europa – och USA – blev ”folkfronten mot fascismen” det samlande lösenordet för kampen mot kontrarevolutionen – inte för arbetarrörelsens egna socialistiska utvägar ur krisen utan till försvaret av demokratiska rättigheter och rörelsens själva existens. Men förgäves. Fascismen segrade och kunde bara slutligen besegras genom den moderna världens mest ödeläggande krig.

Missbedömningar

1934 var Tjeckoslovakien, där Rosenberg författade sina rader, ännu inte ockuperat. Han föreställde sig att Hitlers regim kanske inte skulle bli så långvarig efter den blodiga utrensningen av SA samma år och därmed förlusten av den folkliga massrörelsens mest proletära delar. Att det därpå skulle bli lättare för motståndet mot nazismen var en villfarelse han snabbt måste ha övergett. SA integrerades i och förstärkte den nazistiska statens förtrycksapparat. Den italienska fascismens livskraft var inte starkare än att den under kriget kollapsade tidigare än Nazityskland. Rosenberg hade föreställt sig att en fascistisk stat ofrånkomligen skulle bryta samman i ett större krig eftersom det moderna kriget var ”totalt” och skulle kräva hela folkets medverkan. Men att vädja till folket skulle underminera regimens själva existens. Det kom att gälla för Italien, men knappast för Tyskland.

Rosenbergs missbedömningar minskar inte det läsvärda i hans skrift. Som ett historiskt dokument över en marxistisk tolkning av fascismen ger den prov på hur stora grupper av socialistiska och kommunistiska intellektuella tänkte, före den kommunistiska folkfrontsperioden i mitten av 1930-talet. Det gäller inte bara om fascismens roll och hur den borde bekämpas. Flera formuleringar ger glimtar av synsätt som starkt skiljer sig från dagens vänsterintellektuella. Att beskriva fascistiska anhängare som ”dräggen av trasproletariatet” är svårsmält för dem som i vår tid försvarar människors lika värde. Men Rosenberg uttryckte sig i linje med den marxistiska traditionen från Marx som i kommunistiska manifestet hade hävdat: ”Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara beredvilligt att låta köpa sig för reaktionära syften.” Det var det organiserade proletariatet – inte de utfattiga och utslagna – som för mellankrigstidens marxister var socialismens bärare. Rosenbergs skildring av den äldre tyska arbetarklassens ståndaktighet mot nazisternas locktoner tycktes bekräfta det. Alltmedan miljonmassorna, även av depressionens offer, strömmade över till nazismen.

Ett annat exempel rör Rosenbergs uppfattning att förverkligandet av de tyska nazisternas programpunkt om nationalisering av de kapitalistiska trusterna hade inneburit socialism i Tyskland. Att han uppfattade programpunkten som ett nazistiskt illusionstrick för att locka arbetarväljare gör inte uppfattningen mindre främmande – även för många dåtida radikala marxister. Att förstatliganden inte är detsamma som socialism var redan Friedrich Engels’ ståndpunkt i polemik mot bland andra den tyska så kallade ”katedersocialismen”. ”Socialism” var en term som i tyskt sent 1800-tal även användes av konservativa, borgerliga riktningar som synonym för en stark tysk socialstat. I den borgerliga socialismen ingick även så kallat statskapitalistiska lösningar med statligt inflytande över ekonomin och statligt ägande av viktiga verksamheter. Naturligtvis stod förstatligande av tyska koncerner som Krupp eller Thyssen inte på den borgerliga socialismens dagordning och skulle ha krävt ett djupt systemskifte. Men för de flesta radikala marxister handlade socialism om arbetarklassens makt – en makt som i sin tur skulle socialisera produktionsmedlen och bruka dem för samhällets bästa. Förstatliganden genomförda av den fascistiska kontrarevolutionen skulle haft en helt annan innebörd.

Rosenbergs formulering här kanske var ett misstag, men kan också ha varit uttryck för en ekonomistisk syn på socialism, inte alls ovanlig bland den tidens socialdemokrater och efterhand också kommunister knutna till det sovjetiska exemplet. Socialism kunde där ytterst förstås som en ekonomi grundad på statsegendom. Mängder av radikala socialister och marxister delade inte en sådan uppfattning utan lade tyngdpunkt på ”arbetarklassens frigörelse” i bredare mening. Men kanske kan Rosenbergs formulering här förstås i ett vidare sammanhang av betydelse för denna inlednings ord om ideologi och kulturell vändning.

Ideologiers betydelse

För Rosenberg och andra av dåtidens marxister skulle tal om fascismen som en ”ideologi i egen rätt” varit rent löjeväckande. Inte bara för att ”ideologi”, med Marx’ ord, betraktades som ”falskt medvetande”. Socialismen var i det synsättet ingen ”ideologi”, utan skulle betraktas som en vetenskaplig tolkning av samhällsutvecklingen. Fascismen, däremot sågs som en – eller snarare många olika och disparata – åskådningar som snickrats ihop av intellektuella akademiker för kapitalismens bestånd. De fascistiska ideologierna kunde se väldigt olika ut beroende av förutsättningarna för mobilisering av nationalistiska rörelser. Konstanten, det gemensamma, var kontrarevolutionens behov av att bryta arbetarklassens ställning och pressa tillbaka dess framsteg. Ett drastiskt exempel på det var, som Rosenberg såg det, användningen av judefrågan, så central för den tyska völkische rörelsen, de folkligt konservativa rörelser som Hitler till sist lyckades samla under nazismens paraply, men inte alls av betydelse för motsvarande mobilisering i Italien. Ja, ett löjeväckande fascistiskt exempel tyckte sig Rosenberg se i Zeev Jabotinskys så kallade ”revisionistiska zionism”, som med våld kunde attackera judiska vänsterrörelser men förstås inte hade bruk för antisemitism. Kontrarevolutionen var det centrala.

Denna syn på fascismen, som folkligt mobiliserad kontrarevolution ägnad att skydda den kapitalistiska ordningen, kan te sig avlägsen från våra dagars realiteter och diskussioner. På vilket sätt skulle extremhöger och fascism i dagens Europa handla om ”kontrarevolution”? Som svenska Sverigedemokrater, Le Pen i Frankrike, grekiska Gyllene Gryning… Kontrarevolution mot vad? Och storkapitalet? Var befinner sig det? Det globaliserade kapitalet behöver väl minst av allt nationalistiska folkuppbåd mot internationella marknader och lönedumpande arbetskraftsmigration.

Jag har i andra sammanhang diskuterat Henrik Arnstads med fleras syn på vad som idag bör betraktas som fascism.⁵ Arnstad menar i Älskade fascism att den ”kulturella vändningen” vederlagt förenklade synsätt från både vänster och höger om fascismen.⁶ När marxister, som Rosenberg, talat om fascism som storkapitalets verktyg har liberaler istället lyft fram psykologiska faktorer om galna folkförförare. Men båda sidor har, menar Arnstad, underskattat just själva ideologins betydelse och dragningskraft. Här menar han att dagens fascismforskning i huvudsak står samlad kring den brittiske historikern Roger Griffins fokus på ”ultranationalism” som den gemensamma ”mytiska kärnan” hos olika fascistiska rörelsers ideologi^.7 Härigenom klassar Arnstad med flera, ”rent vetenskapligt” ganska olikartade europeiska högernationalistiska partier, bland andra de svenska Sverigedemokraterna, som fascistiska. Följden blir en föreställning om att medan den fascistiska rörelsen i Sverige på 1930-talet hade stöd av 0,6 av väljarna har den idag en bra bit över tio procent, ja att fascismen aldrig har varit starkare i Skandinavien än idag.⁸

---

⁵ Internationalen 20 april, 2013, Internationalen 16 juni 2013

⁶ Henrik Arnstad Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia Stockholm, Norstedts, 2013

⁷ Centralt arbete här är Roger Griffin The Nature of Fascism London, Pinter, 1991

⁸ Internationalen nr 13, 2013, ETC ,15 mars, 2013

---

Konservativ högernationalism

Men denna reducering av fascismanalysen till ideologi ”i sin egen rätt”, resulterar i en fåfäng jakt på den fascistiska ideologins gemensamma kärna. Försöken att skala ner fascismens ideologiska lök leder inte till annat än den europeiska konservatismens historiska antiliberala och nationalistiska allmängods. Eftersom Sverigedemokrater, Sannfinländare med flera saknar så många, ja rentav de flesta, av 1900-talsfascismens ideologiska tillhörigheter, bör åtminstone någon gemensam nämnare finnas – om vi här har att göra med motsvarande fenomen. Och då tycks, vad Arnstad benämner den ”kulturbiologistiska nationalismen” plus, i Sverigedemokraternas fall, ”könsbiologismen”, utgöra den bruna tråden.

Men denna typ av nationalism, en konservativ etnonationalism med språk, kultur och släktskap som avgränsande och sammanhållande kitt, utgjorde samhällelig överideologi åtminstone öster om Rehn och på våra breddgrader in i det andra världskriget – ja, gör det på många håll österut än i dag. För att inte tala om föreställningen om den biologiska bestämningen av könens kulturella och sociala rollfördelning. Dessa idéer var ingen produkt av fascismen men inkorporerades som radikaliserade och ideologiska element i dess brokiga och spretiga ideologiska konstruktion och politiska aktivism.

När Sverigedemokraternas talman i riksdagen, Björn Söder, gjorde skandal med sitt tal om att judar och samer inte var svenskar annat än i medborgerlig mening uttryckte han egentligen bara detta äldre konservativa synsätt att göra skillnad på nationalitet i medborgerlig, civisk, mening och i etnisk. Att världens folk bestod av etniskt förstådda nationer – som tyskar, svenskar, danskar, judar, samer med flera ”nationer” – medan stater, som Frankrike och USA, grundades på medborgarskap oavsett etnisk nationalitet, betraktades under 1900-talet som närmast en självklarhet. Men medan svensk, tysk och även judisk (högersionistisk) nationalism, likt Björn Söder, kunde förespråka att den etniska och medborgerliga nationen borde sammanfalla, underströk den civiska nationalismen i den franska revolutionens historiska kölvatten, att medborgarstaten inte byggde på etnisk utan på statlig tillhörighet. För mångetniska imperier som USA och Ryssland används olika termer för i vilken mening nationalitet uttrycks; ”amerikansk” och ”rossiskij” anger medborgarskap medan exempelvis ”afro-american” och ”russkij” anger etniskt förstådd nationalitet. Den traditionella föreställningen i 1800- och 1900-talets Sverige (med motsvarighet i de flesta andra europeiska länder) att ”svensk” i medborgerlig och etnisk mening varit samma sak utgör bakgrund till dagens brottning med begrepp som ”svenskhet”. Vem är svensk? Måste en medborgare i staten Sverige kunna tala svenska? Och läsa Astrid Lindgren?

Uppbrottet från den etniska nationsuppfattningen till den civiska river och sliter idag i såväl benämningar som förståelse av vad nationell tillhörighet kan eller rentav bör innebära. Vad Björn Söder gjorde var att formulera en klassisk högernationalistisk uppfattning om nationen som etnisk gemenskap.

En viktig potential för riktningar av Sverigedemokraternas typ är just den historiska närheten till det ”nationalmedvetande” – och förstås de könsuppfattningar som alldeles nyss var så dominerande. En Sverigedemokrat behöver bara sträcka sig efter en skolbok eller ett uppslagsverk från 1950- och även det tidiga 60-talet för att få betydande delar av sin världsbild bekräftad.

Från nyliberalism till motreaktion

För Rosenberg och mellankrigstidens marxister hade jakten på den fascistiska ideologins kärna varit en meningslös uppgift då de försökte förstå fascismen som ett socialt, inte språkligt, fenomen. Att därtill reducera löken till radikal högernationalism av Björn Söders typ, hade varit närmast obegripligt i ett Europa som vadade i sådana föreställningar hos såväl utomparlamentariska fascistiska kampgrupper som inom politiken, vetenskapen och populärkulturen.

Men rörelser som Sverigedemokraterna, franska Nationella Fronten och grekiska Gyllene Gryning med flera kunde möjligen ändå ha ramats in av Rosenberg där Arnstad med flera, inklusive S-ledarna Stefan Löfven och Magdalena Andersson, placerat dem; som uttryck för fascism. Inte som ”stöttruppsfascism” av de italienska svartskjortornas och tyska SA:s modell (jo kanske, när det gäller Gyllene Gryning), utan som olika slags uttryck för den mycket bredare kontrarevolution han till stor del vallade in under benämningen fascism. Alltså en borgerligt konservativ antiliberal motreaktion mot arbetarrörelsens strävan efter social jämlikhet, demokratiska rättigheter och internationalism.

Men var finns i så fall storbourgeoisien, finanskapitalet och trusterna? Var finns deras behov av en mobiliserad nationalstat för tullar och imperialistisk expansion? Och de fascistiskt mobiliserade massrörelserna? Och har det inte snarare varit just liberalkapitalismen som sedan 1980-talet befunnit sig på kontrarevolutionär offensiv mot och brutit ned arbetarrörelsens framsteg och välfärdsreformer?

Jämförelserna visar helt enkelt hur dramatiskt världen förändrats sedan mellankrigstiden. Bourgeoisiens ledande skikt, företrädarna för finanskapitalet och de transnationella storbolagen, behöver inte idag främst nationalstatliga institutioner för att pressa tillbaka arbetarklassen i bred mening. De använder sig av internationella organ, sammanslutningar och avtal som IMF, EU och TTIP. Deras ideologiska bräckjärn har länge varit nyliberalismen som använts för att motivera och vinna stöd för avregleringar, privatiseringar och marknadsomvälvningar. Globaliserade marknader för kapital och billig arbetskraft har varit ledmotivet, inte protektionism och nationellt skyddade arbetsmarknader.

Idag, efter nyliberalismens finanskriser och sociala katastrofer, befinner vi oss emellertid i ett skifte där den nuvarande kapitalistiska ordningen utmanas från såväl vänster som höger. Det är i utmaningen från höger vi finner Rosenbergs breda konservativa motreaktion där han också fann fascismen. Motreaktionen kan inte subsumeras in under en och samma ideologi, även om etnonationalismen hör till ett centralt element. Den har inte allmänt – eller kanske ännu – storkapitalet bakom ryggen, även om flera sådana exempel nu finns, inte minst i Östeuropa och Ryssland med oligarkers bolagsimperier bakom extremnationalistiska rörelser. Och den mobiliserar inte generellt folkliga rörelser, även om sådana exempel finns (som i Ungern, Ukraina, Belgien och Tyskland).

Den går sällan fram som utomparlamentarisk kontrarevolution mobiliserad för socialt inbördeskrig, åtminstone inte i väst. Den europeiska utvecklingen efter 1945 med arbetarrörelsens erövringar skedde inte främst genom utomparlamentarisk revolution utan genom ickemilitär social kamp och välfärdsreformer. Motreaktionen agerar därför ännu i högre grad kontrareformistiskt än kontrarevolutionärt och bedriver parlamentarisk hellre än utomparlamentarisk kamp. Alltså som när Sverigedemokrater i riksdagen stödjer borgerliga förslag till bitvis försvagning av rätt till asyl och fackliga rättigheter.

Men ju mer som ställs på spel, desto skarpare blir karaktären av sociala strider. Motreaktion kan eskaleras till motrevolution mot själva förutsättningarna för arbetarrörelsens existens och strävan.

Historiens backventil

I själva verket riskerar jakten på en fascismetikett på Sverigedemokrater och andra högernationalister att idag skymma vidden av den breda, globala motreaktion vi står inför – och var den äger rum. Att äldre fascism överlevde in i efterkrigstiden för att bidra till nya politiska projekt i ny kostymering efter kalla krigets slut, det har många visat. Liksom att dessa projekt är nog så skräckinjagande, vare sig de benämns fascistiska eller ej. Men av större betydelse i vår epok av kris för den nyliberala kapitalismen och efter den så kallade ”realsocialismens” fall, är vad som har kallats ”historiens återkomst”. Det vill säga den globala renässansen för ett hårdnande klassamhälles hierarkier, tänkesätt och ideologiska system.

I avdemokratiseringens, de ökande klyftornas och den sociala rädslans spår svämmar tidigare tänkesätt tillbaka som genom en historisk backventil. Religionens, nationens, traditionens, släktens och det starka ledarskapets ideal återtar plats där sekularitet, internationalism, ökad jämlikhet och demokratisering nyss framstod som eftersträvansvärda normer. Dessa återflöden av idéer och praktiker har betydligt mäktigare bredd och djup än vad svenska Sverigedemokrater och andra högernationalistiska riktningar representerar. När välfärden nedrustas och miljoner kvinnor i Europa tar över den obetalda omsorgen om sina anhöriga, när EU och internationella finansorgan kringskär demokratiska val, när en välbeställd övre medelklass förskansar sig i gated communities som fylls av lågavlönat tjänstefolk och när arbetarklass åter görs till rättslös vara, då gynnas de ideologiska föreställningar som länge var tillbakaträngda i hela det borgerliga samhället.

Svenska Sverigedemokrater och andra liknande riktningar i Europa och på andra håll kan förslagsvis betraktas som förebådare av den ideologiska klimatförändring som dagens motreaktion bär med sig. Och som, om det vill sig riktigt illa, kan utkristallisera sociala stridsformationer av klassisk fascistisk typ med såväl folklig massmobilisering som Rosenbergs ”stöttruppsfascism”.

Men där är vi inte än, när detta skrivs under senvintern 2015. Och oavsett det skulle Rosenbergs budskap ha varit att vad än arbetarrörelsen och dess allierade företar sig mot denna motreaktion; gå inte samman med det härskande borgerskap vars krissystem driver människor till desperata och reaktionära utvägar! Kämpa för arbetarrörelsens och den sociala demokratins samhällslösningar byggda på jämlik välfärd, social trygghet och människans frigörelse. Bara genom att beslutsamt och offensivt stå upp för arbetarklassens behov, en jämlik samhällsordning och de breda folklagrens demokratiska styre kan befolkningens stora massor inges hopp för framtiden och ett realistiskt alternativ att försvara.

Det är när det alternativet suddas ut, när arbetar- och folkrörelserna tappar ork och självförtroende och blir till den existerande borgerliga krisordningens kraftlösa bihang, som alla klockor klämtar och fascismens tid åter kan randas.

---

CITAT OM FASCISM

Spanska inbördeskriget

Allt vi kan sammanfatta under begreppet kultur beröres och hotas i samband med det spanska fascistupproret – freden, samarbetet mellan de civiliserade nationerna, lagens och rättens principer, humanitet, upplysning, framåtskridande, materiellt välstånd för de arbetande massorna. Aldrig har en front till försvar för de kulturella värdena varit mer berättigad.
Georg Branting (1887-1965), advokat och socialdemokrat 1936

Antikommunismen

I själva verket har det i stor utsträckning varit den molande borgerliga rädslan för de ’röda’, den eviga fruktan för den sociala revolutionen också i det egna landet, som bestämt sympatierna och antipatierna.
– Kommunismen, se där fienden! Hitlers fältrop vinner genklang hos den oroliga bourgeoisien i hela världen.
Georg Branting (S) 1936 om västländernas svek mot den spanska republiken

Allianser

Mussolini vann valet 1924 genom att ingå en allians med liberaler och folkpartister. Tack vare vår överenskommelse med Friheternas hus kan vi också hjälpa våra rötter att utvecklas.
Luca Romagnoli, (1961-) ledare för det italienska fascistpartiet Sociala rörelsen, om sitt valsamarbete med Berlusconis parti

Borgerlig

Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.
Herbert Tingsten, (1896-1973), statsvetare, publicist och författare i ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965

Hjälplös kattunge

Den som tror att dåtidens nazister och fascister var som skinnskallar och nynazister blir hjälplös som en nyfödd kattunge inför de verkliga hoten i det nuvarande skeendet.
Jan Myrdal, (1927-2020), svensk författare och “maoist”

Churchill

…if I had been an Italian, I am sure I would have been entirely with you from the beginning to the end of your victorious struggle against the bestial appetites and passions of Leninism.
Winston Churchill to Benito Mussolini, in January 1927

Hitlers hat

While Hitler’s attitude towards liberalism was one of contempt, towards Marxism he showed an implacable hostility… Ignoring the profound differences between Communism and Social Democracy in practice and the bitter hostility between the rival working class parties, he saw in their common ideology the embodiment of all that he detested — mass democracy and a leveling egalitarianism as opposed to the authoritarian state and the rule of an elite; equality and friendship among peoples as opposed to racial inequality and the domination of the strong; class solidarity versus national unity; internationalism versus nationalism.
Alan Bullock, (1914-2004), historiker och författare till klassikern Hitler – en studie i tyranni

Pinochet

Politik tillhör det förgångna.
Augusto Pinochet, (1915-2006), general och ledare för Chiles militärjunta från kuppen 1973

Revolutionär klass

En revolution är en revolution bara om den bygger på en ny klass. Fascismen bygger inte på någon klass som inte redan har makten.
Antonio Gramsci, italiensk marxistisk kommunist och filosof (1891-1937)

Folklig förklädnad

Fascismen är ingenting annat än en modern, i folklig förklädnad maskerad form av den borgerligt-kapitalistiska kontrarevolutionen.
Rosa Luxemburg, polsk-judisk revolutionär socialist och Spartakist (1871-1919)

Kapitalismen

Den som inte vill tala om kapitalismen borde också tiga om fascismen.
Max Horkheimer, tysk filosof och sociolog (1895-1973)

Storföretagen

Det nationalsocialistiska partiet hade som egna inkomster endast medlemsavgifter och royalties från Hitlers bok Mein Kampf. Resten bekostade de tyska industrialisterna. Nazisterna hade aldrig kunnat bygga upp sina privatarméer, SS och SA utan storföretagsamhetens benägna stöd.
Maria-Pia Boëthius, (1947-), svensk författare och journalist

Klass och ras

Demokratin har lagt världen i ruiner och nu vill ni utsträcka den till den ekonomiska sfären. Det skulle vara slutet på den tyska hushållningen. Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Nu vill ni, att ett odugligt regeringsråd eller arbetarråd, som inte begriper någonting, ska ha sitt ord med i laget. Ingen som leder industriföretag skulle tolerera det.
Adolf Hitler 

---

Diskussion om ”övergångskrav” i Nr 8 & 9 av Internationalen 2023

---

De 37 teserna antagna vid Solidaritets kongress i Warszawa september 1981

---

Erfarenheter från den portugisiska revolutionen 1974

---

KLIMATET,  JOBBEN OCH  FACKFÖRENINGSRÖRELSEN

Ur antologin ”Vänsterns svar på klimatkrisen” (red. Jonas Sjöstedt och Jens Holm, Verbal Förlag, 2024)

Av Lars Henriksson, född 1957 och uppvuxen i Kortedala,  Göteborg, är nyligen pensionerad efter 45 år som bilarbetare  och facklig bråkmakare. Han är aktiv i Vänsterpartiet och  Socialistisk Politik och författare till boken Slutkört om bilarbetarna och klimatet.

Det bästa med klimatfrågan är att den är så lätt att lösa. Nej,  jag är inte ironisk. Vilka andra globala problem skulle mänskligheten kunna komma till rätta med genom att inte göra saker?  För att bromsa upp den pågående klimatkatastrofen behövs inga  fantastiska uppfinningar eller upptäckter, det enda som krävs är att  vi låter bli att elda fossila bränslen. Enkelt och lättbegripligt – och  ändå uppenbarligen helt omöjligt.  

Under de över 30 år som gått sedan världens regeringar i FN:s  ramkonvention UNFCCC lovade att arbeta för ”att atmosfärens  koncentration av växthusgaser stabiliseras på en nivå som skulle  förhindra farlig antropogen störning i klimatsystemet” har utsläppen av växthusgaser i stället ökat med 45 procent. Deras andel av  atmosfären, det som åstadkommer själva uppvärmningen, har  gått från 360 till 419 miljondelar, en ökning med 18 procent. Att  vi överöses av glada nyheter om att den förnybara energin ökar  spelar då ingen som helst roll. Så länge förbrukningen av fossila  bränslen inte minskar ligger kursen fast mot avgrunden. Hur kan  detta fortgå, trots de allt starkare vetenskapliga varningarna och  politiska löften om att det ska lösas? 

Som parollerna klimatdemonstrationer jorden runt säger  måste oljan, kolet och gasen förbli i marken om utsläppen ska  minska. Redan här har vi ett gigantiskt problem. Det handlar om  att hindra några av världens största, mäktigaste och rikaste företag  att använda de tillgångar de grundar sin makt på, som de avlönar  sina lobbyister med och betalar ut till sina ägare. Företagens värde  skulle smälta bort fortare än världens krympande glaciärer. Inga argument i världen kommer att kunna få dem att acceptera något  sådant. 

Men problemet är djupare än så och gäller inte ”bara” fossil bolagen. En viktig ledtråd hittar vi i samma konvention som  lovade att hejda klimatförändringen. I meningen efter löftet står  nämligen att detta ska göras inom en tidsram som är tillräcklig  för att ”möjliggöra för ekonomisk utveckling att fortgå på ett hållbart sätt”. Och här är den tröskel som den goda viljan snubblar  på. Ekonomisk utveckling är i politikens allt grundare mittfåra  synonymt med ”ekonomisk tillväxt”. En ständigt ökande BNP,  som inte skiljer mellan fler stridsflygplan och bättre sjukvård, en  villkorslös tillväxt, utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. Att denna tomma tillväxt får vara alltings måttstock  beror inte på girighet eller bristande kunskap. Det är inte ens  ett systemfel. Den är systemet. För ”ekonomisk tillväxt” är bara  en omskrivning av det Marx kallade kapitalackumulation, det  opersonliga kapitalets ”enda drift, driften att förmera sitt värde”.  Samma drift som en gång fick kapitalismen att erövra världen och  ställa dittills otänkbara resurser till mänsklighetens förfogande  hotar i dag vår överlevnad.  

För den stora majoriteten, vi som lever av vårt arbete, är tillväxt  varken bra eller dåligt i sig. Det avgörande är vad som växer och  vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö. En hel del  produktion behöver växa till: nollenergihus, system för förnybar  energi och klimatneutrala transporter, för att ta några. I många  länder står vattenpumpar, avloppssystem och skolor högt på  dagordningen. Annan produktion behöver minskas eller ställas  om, som flyg- och bilindustrin, vapenproduktionen och stora  delar av reklamindustrin. Och åter annan måste avvecklas fortast  möjligt, som industri knuten till utvinning och förbränning av  fossilbränslen. För kapitalet däremot är innehållet ointressant,  bara det ger vinst.

Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få  den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från den  tvångsmässiga tillväxtdriften. Men en kapitalism utan tillväxt är  inte en grön kapitalism, det är en död kapitalism eller åtminstone  en kapitalism i djup kris. Det såg vi en glimt av under såväl  finanskrisen 2008 som coronapandemin, när världen drogs in i  en krisspiral innan det fria fallet hävdes av statliga ingripanden.  Därför blir alla visioner om ”nolltillväxt” bara luftslott så länge  vi hejdar oss vid denna tröskel och respekterar ramarna för det  system som för sin överlevnad kräver expansion. Utan ackumulation – tillväxt – ingen kapitalism.  

I sektorer som står utanför marknaden finns en nyktrare syn på  tillväxt. Ingen offentliganställd akutläkare vid sina sinnens fulla  bruk skulle jubla över nya toppnoteringar i antal skallfrakturer.  För ägarna av ett privatiserat sjukhus är däremot en seriekrock  rena vinstlotten. Den frikoppling som krävs är alltså mellan samhällets ekonomi och kapitalets vinst. Först när ett sådant skifte  sker kan en behovsstyrd, hållbar ekonomi upprättas. 

Aldrig i mänsklighetens historia har ett enda sätt att organisera  produktionen på dominerat jorden så som dagens kapitalism  gör. Till och med i de länder där betydande delar av ekonomin är  i offentlig ägo, som Sverige, har kapitalistiska principer införts  i skattefinansierade verksamheter. Tanken att samhället skulle  kunna styras med andra drivkrafter än vinstmaximering är i dag  oerhört avlägsna. Mot dessa gigantiska ekonomiska krafter hjälper goda argument föga, de måste bemötas av samhällskrafter som  är starkare än dem och den viktigaste frågan för klimatrörelsen är  därför hur sådana ska kunna mobiliseras. Om nu den blinda tillväxten är kapitalets arvsynd borde sådana  krafter stå att finna i dess motpol: arbetarrörelsen.

Fackföreningarna har vuxit fram och organiserat arbetande människor i hård  motsättning till kapitalägarna, en motsättning som inte kan lösas så länge kapitalismen består. Konfliktlinjen är alltså densamma i  klimatkampen som i den traditionella fackliga kampen, på ena  sidan kapitalets vinstjakt och våra behov på den andra. Skillnaden  är att i klimatkampen gäller det inte bara löner och arbetsvillkor  utan att bibehålla planeten som en möjlig plats för ett gott liv för  oss och våra efterkommande. I arbetarrörelsens barndom och  långt upp i mogen ålder var det självklart att kapitalismen behövde  störtas och ersättas med ett annat samhälle. Det ledde dock varken till uppgivenhet eller att fackföreningarna sköt upp kampen i  vardagen i väntan på en socialistisk samhällsomvandling. Tvärtom  var det självklart att systemkritik och kamp för att tvinga kapitalet till eftergifter här och nu gick arm i arm. Detsamma gäller i  klimatkampen, vi behöver knyta samman striderna för att tvinga  kapitalet till klimateftergifter här och nu med kamp för långsiktiga  förändringar av samhället. Efter att ha backat i årtionden är det  nästan som att vi glömt detta, att vi faktiskt kan tvinga kapitalet till  eftergifter. För arbetarrörelsen är listan är lång: rätten att organisera oss fackligt, att sluta avtal, 8-timmarsdag, semester, rösträtt,  arbetarskydd, anställningsskydd och så vidare. Inget av detta har  kapitalet gillat och inget har vi fått gratis, det har krävts många  och långa strider med uppoffringar, delsegrar och nederlag. Men  det har varit möjligt och precis på samma sätt är det möjligt i dag  för en allians mellan arbetarrörelsen och klimatrörelsen att tvinga  kapitalet till eftergifter, både i fackliga frågor och kring klimatet.  Det kräver dock en omprövning från stora delar av arbetarrörelsen, både i sättet att organisera och i sättet att tänka på sin egen  roll på arbetsplatserna och i samhället. 

Centralt här är synen på tillväxt, något som inom arbetarrörelsen länge har varit synonymt med jobb, vilket i sin tur betytt lön.  Och för alla som lever på att sälja sin arbetskraft är det också så det  är. Men som sagan om kung Midas lärt oss kan man inte äta guld.  (Eller sedlar. Eller pensionsfonder.) Det vi lever av är nyttigheter, saker vårt arbete skapar i samspel med naturen. Vore det inte då  rimligt om vi i talet om sysselsättning, liksom med tillväxt, först  ställde frågan: ”Sysselsättning med vad?”. Det är för det mesta inte  att vara på jobbet i sig vi är ute efter, utan den försörjning vi får, i  sista hand de ting och tjänster vi producerar. Ju färre timmar som  går åt för att framställa det vi behöver, desto bättre, åtminstone  om det kommer sig av teknisk utveckling och resurshushållning,  inte av ökad hets och stress på arbetsplatserna. Men framför allt  krävs att denna insparade tid kommer oss alla till godo och inte  koncentreras till strukturell arbetslöshet å ena sidan och väldig  kapitaltillväxt å den andra. Det kräver förstås att vi har maktmedel  att välja vilken produktion som ska växa och vilken som kan trappas ner samt hur vi fördelar våra liv mellan arbete och fritid. När  det gäller arbetstiden finns traditionen och erfarenheten, kortare  arbetstid var från första början ett av de fackliga grundkraven. När  det gäller produktionens innehåll och organisering är det svårare. 

Att vara arbetare är att till vardags underordna sig kapitalismen.  Vi som jobbar har sällan makt ens över vår egen arbetstakt, än  mindre över vad vi producerar. Men det behöver inte innebära  att vi struntar i resultatet av vårt arbete. Alltför ofta förväxlar vi  dock våra behov av trygga jobb med företagens behov av kort siktiga vinster och det finns en ingrodd facklig tradition att se på  produktionens innehåll som något vi inte har med att göra. Så  länge vi inte skadar oss och får ut en anständig lön står det ägarna  fritt att använda vårt arbete till vad de vill. När ägarnas makt över  arbetet ifrågasatts – från decennier av kamp mot arbetsgivarnas  förhatliga paragraf 32 (rätten att ensidigt leda och fördela arbetet)  till visionerna om ”det goda arbetet” på 1980-talet – gällde det som  mest att få inflytande över hur jobbet utfördes. Tanken att vi skulle  lägga oss i vad vårt arbete producerade var helt frånvarande. Under  rekordårens 1960-tal tog LO rent av på sig uppgiften att ”stärka  de expansiva krafterna inom vårt näringsliv och undanröja alla hinder i dess väg”. Blev något miljöintresse ett sådant hinder låg  det illa till. Men vi är inte arbetsmyror som själlöst trampar runt  grottekvarnen, tacksamma för varje möjlighet att sälja vårt arbete  med ökad konsumtion som enda drivkraft, oavsett konsekvenser  för omgivningen. Vi är människor med behov av ett gott liv, för oss  själva och dem som kommer efter oss. Där ingår ett arbete med  anständiga villkor, ett solidariskt samhälle – och en livsmiljö som  förmår bära upp ett sådant samhälle. 

Att omställning av produktion är tekniskt möjlig är det ingen tvekan om. Det görs ständigt i ett kapitalistiskt samhälle och har även  gjorts planmässigt och blixtsnabbt i kristider. Trots alla allvarsord  om klimatet är skillnaden milsvid mot hur staterna agerade under  till exempel andra världskriget. Då sattes industrin på krigsfot och  regeringarna tog kommandot utan pardon. Gränser mellan företag  revs ner och de som inte rättade sig efter planerna fick helt enkelt  inga råvaror. Paradexemplet var bilindustrin i USA, snabbt och i sin  helhet ställdes den om till militär tillverkning. Företag som tidigare  varit konkurrenter och svartsjukt bevarat sina hemligheter blev i  praktiken en och samma organisation, där miljontals ingenjörstimmar sparades genom att forskningsdata och produktionsteknisk  kunskap delades. Ett grundskott åt uppfattningen att konkurrens  är det enda sättet att skapa effektiv produktion. Men detta gjordes  uppifrån och för att skydda de egna staterna och deras kapitalägare.  En omställning som handlar om att ta makt och tillgångar ifrån  dem för att anpassa produktionen till människor och miljö skulle  kräva helt andra drivkrafter och maktmedel 

Numera har varje organisation med självaktning ett program  om hållbarhet, ekologi och klimat, så också de flesta fackförening ar. När frågan ställs på sin spets, som när Cementa 2021 hotade  med byggkris om regeringen inte körde över miljödomstolen, blir  ändå miljön ett hinder som får stå tillbaka för tillväxtens skull.  En sådan hållning är inte längre hållbar i klimatkrisens tid. Vi kan inte reflexmässigt ställa oss i givakt så fort ett företag drar  fram jobbkortet. En facklig representant som köper företagets  påståenden rakt av vid förhandlingsbordet gör ett uselt jobb och  mister snabbt medlemmarnas förtroende. Dagens hot mot klimat  och jobb kräver att vi har samma inställning till produktionen, att  vi ifrågasätter företagens drivkrafter och produktionens innehåll,  att vi tänker och agerar självständigt. Vi kan inte lämna över dessa  överlevnadsfrågor till någon annan, varken politiker, företags ledare eller en anonym marknad. 

Klimatdebatten behöver ställas på fötter och handla mindre  om konsumtionen och mer om produktionen. Ska vi på ett meningsfullt sätt kunna diskutera vad vi gör när vi arbetar behöver  vi ha maktmedel för att genomföra förändringarna. Makten över  vår framtid handlar till stor utsträckning om makten över produktionen. 

Vi som arbetar har här både ett ansvar och ett försprång.  Ledningsfloskeln ”de anställda är företagets viktigaste tillgång”  slets väl ut redan under förra seklet, men framför allt är den felaktig. Vi är inte företagens tillgångar. Vi är företagen. Det är vi  som planerar, administrerar och utför allt arbete. Utan oss är företaget bara ett tomt juridiskt skal. Att vi skulle använda den makt  som ligger i att det är vi som gör jobbet – eller vägrar göra det om  villkoren är för dåliga – till att påverka innehållet i produktionen  är för det mesta en otänkt tanke. Under pandemin började dock  ett intressant begrepp användas, ”samhällsviktig verksamhet”,  mest för att avgöra vilka som skulle prioriteras vid provtagning  och annat. Samma begrepp skulle kunna bli utgångspunkten för  en facklig utmaning om innehållet i våra jobb och hur vi gör när  behöver prioritera knappa resurser. Oavsett om det gäller cement,  energi eller åkermark ska vi inte bara säga ”Gräv till varje pris!”,  utan ställa frågorna: Vilka projekt ska få del av de begränsade  resurserna? Är det samhällsviktigt eller skadligt? Det är motsatsen till den inställning som ser all tillväxt som ett självändamål. Då  ställs också frågan om vem som ska ha makten över vårt arbete – vi  som håller igång maskineriet eller de som äger det. 

Med en strategi för omställning underifrån skulle fackföreningarna också, genom medlemmarnas ställning i produktionen,  tillföra verklig makt och ge en helt annan tyngd åt sociala rörelser  än vad bara opinionsyttringar kan göra. Det finns självklart ingen  färdig mall för en sådan facklig strategi och försöken att tillämpa den i praktiken är få. Men de finns. Mest känd är striden på  krigsmaterieltillverkaren Lucas Aerospace i Storbritannien för 50  år sedan. Historien i korthet var att de anställda inför hot om ned dragningar inte gjorde som tidigare när de slentrianmässigt krävt  ökade militäranslag. I stället tog de fram ett stort antal förslag på  samhällsnyttiga produkter som de skulle kunna utveckla och tillverka med befintlig utrustning och kunskap. De bästa av dessa förslag  sammanställdes därefter i vad som blev känt som Lucasplanen, som  de sedan använde som argument i striderna för att rädda jobben.  

Även om striden vid Lucas slutade i nederlag spreds tanken på  ”alternativ produktion” som facklig strategi världen över. Begreppet är alls inte okomplicerat. När stora industribranscher var i kris  i Sverige på 1970-talet; varven, stålindustrin, och vad som fanns  kvar av textilindustrin, så knöts under en period förhoppningar  till ”alternativ produktion”, för det mesta förgäves. I de flesta  fall tolkades begreppet som ”andra lönsamma produkter”. Och  det finns en hel del man kan säga om kapitalister, men man kan  inte anklaga dem för att vara dåliga på att jaga vinst. Styrkan i  Lucasplanen var att förslagen tvärtom motiverades med att de var  nyttiga trots att de som skulle behöva dem inte hade råd att köpa  dem: värmepumpar åt frysande fattigpensionärer, miljövänliga  transportsystem med mera. 

En mer närliggande erfarenhet är striden vid GKN:s anläggning  i Campi Bisenzio, en liten comune i storstadsregionen Florens. GKN är en av den internationella industrivärldens många doldisar  som vuxit genom att köpa upp delar av andra företag. I Florens  tillverkas drivaxlar till en stor del av den italienska bilindustrin,  från massmärken som Fiat till exklusiva Ferrari och Maserati.  Eller så var det i alla fall fram till en torsdagskväll i juli 2021. Då  fick de drygt 400 anställda ett mejl med beskedet att fabriken  skulle stängas och att det inte behövde komma tillbaka. Sättet  det meddelades på var mer brutalt än genomsnittet, men ändå  inget ovanligt. Det ovanliga var reaktionen. De anställda satte sig  varken ner och deppade eller nöjde sig med att vädja till politiker  eller fackliga representanter. En halvtimme efter mejlet började  de i stället samlas vid de stängda fabriksgrindarna och tog sig in  på området. Och där är de ännu kvar när detta skrivs sommaren  2023, i den längsta av alla fabriksockupationer i Italiens historia.  De har vaktat maskinerna, drivit rättsprocesser och ordnat demonstrationer och runt dem har det vuxit en solidaritetsrörelse  med imponerande bredd och omfattning.  

En viktig orsak till det breda stödet är att deras kamp handlat  om mer än att rädda jobben, de har även ifrågasatt produktionens  innehåll och kommit till slutsatsen att de behöver ställa krav på att  produktionen ska utgå från vad samhället behöver. I samarbete  med forskare har de tagit fram en plan som de tror ska göra det  möjligt att ställa om fabriken till att tillverka en ny typ av solceller  som inte bygger på sällsynta metaller, utan på kol. Det finns inga  garantier för att de kommer lyckas ställa om produktionen eller  kunna hålla den vid liv på sikt. Som Lucasplanen konstaterade:  ”Det går inte att bygga öar av förnuft i ett hav av oansvarighet.”  Men de två ben som kampen vid GKN bygger på – ta kontroll  underifrån och bygga en rörelse för omställning av produktionen  i samhälls- och klimatnyttig inriktning – är en möjlig framgångs strategi, både för fackföreningar och för klimatrörelsen. 

Frågor som dessa, som handlar om makten på arbetsplatserna,  borde även vara centrala för partier som står på arbetarklassens  sida. Dels genom att i parlamentariska församlingar driva krav på  lagstiftning som ger de anställda och deras organisationer utökade  rättigheter gentemot företagen, till exempel veto mot att lägga ner  eller flytta produktion eller verkligt inflytande och makt över hur  arbetet organiseras. Dels genom att införa olika typer av utökad  kontroll över det egna arbetet i den offentliga sektorn, något som  kan göras lokalt redan i dag om viljan finns. 

Det finns fler erfarenheter att ta med från GKN och Lucas. I  båda fallen var det frågan om jobben som utlöste striden och båda  lyckades att knyta detta till större intressen och behov i samhället.  En lokal kamp för jobben förvandlades till en fråga för miljoner.  Ytterligare en viktig sak är gemensam; i båda fallen hade striden  föregåtts av en lång tids uppbygge av facklig styrka genom träget  folkrörelsearbete. Genom att organisera större och mindre fack liga strider på ett sätt som drog in medlemmar och gav dem makt  över sina organisationer skapades ett gemensamt självförtroende  som lade grunden för större uppgifter. Nya organisationsformer  växte fram på företagen, Lucas Combine Committee respektive Collettivo di Fabbrica, som kompletterade de gamla fackliga  strukturerna långt innan någon hade tänkt tanken på att de skulle  vara tvungna att slåss för sina jobb. På så vis lyckades de bevara och  hålla samman kollektivet, den hävstång som gör att individen kan  få makt över sin egen situation även mot mångdubbelt starkare  intressemotståndare.  

Lucas och GKN visar hur viktigt det är att bygga på den i grunden sunda reflexen att försvara jobben och inte lita på att marknaden, regeringen, staten eller någon annan ska ordna saken. Att  inte låta hotet mot jobben bli en fråga om individuell omskolning,  jobbcoachning eller lösa löften om ersättningsjobb. Att försvara  hotade jobb är en mycket svår sak och får en sådan strid inte stöd utanför den egna arbetsplatsen är chansen att lyckas närmast obefintlig. Om vi då klamrar oss fast vid skadlig produktion och agerar  megafoner åt företagen, ja då är vi förlorade, både som anställda  och som människor. Säger vi däremot: ”De nuvarande ägarna  till industrin har förverkat sin rätt att styra den här maskinen. Vi  vill ha ett uppdrag att producera det som behövs för att klara en  övergång till en fossilfri ekonomi och vi är beredda att använda all  vår yrkeskunskap för att det ska bli verklighet”, då har vi i stället  lagt grunden för en bred social rörelse för att rädda våra jobb – och  samtidigt jorden.  

Industrins arbetare och tjänstemän har inte bara de praktiska  kunskaperna som krävs för att ställa om produktionen. Vi har  också ett egenintresse av omställning, både för att försvara jobb  och arbetsvillkor och för att rädda världen åt oss själva och våra  efterkommande. 

---

KJELL ÖSTBERG : ”1917-1920 DEMOKRATI OCH REVOLUTION” (från boken ”Folk i rörelse”)

Första världskriget var en katastrof. Tiotals miljoner döda. En generation unga män slaktades i ett meningslöst skyttegravskrig. Arbetarrörelsens stolta deklarationer om att aldrig rikta vapnen mot bröder i andra länder i ett krig var inget värda när de nationalistiska stridstrummorna började dåna. Mänskligheten överlevde men 1800-talets stora civilisationsbygge störtade samman när stöttepelarna kollapsade i krigens flammor, sammanfattar historikern Eric Hobsbawm.

Kriget var ännu inte över när det blåstes till strid om demokratins gränser: Vilket samhälle skulle växa fram ur ruinerna? Åren mellan 1917 och 1921 är antagligen den djupaste, mest dramatiska och våldsammaste period av radikalisering vi hittills skådat. Revolutioner och motrevolutioner, strejker och demonstrationer skakade Europa. Och striderna gällde mer än något annat: Vem ska ha makten i den nya världen? För de flesta stod det klart att demokratiska reformer var oundvikliga. Men hur skulle de se ut? Och under vilka former skulle de genomföras?

Det var de som fått betala det högsta priset i kriget som var först ut.

Kvinnorna tänder gnistan

Petrograd, dagens S:t Petersburg, hade varit en krutdurk i månader. Vintern 1917 gick kriget in på sitt tredje år, med två miljoner soldater döda, hunger, strejker och lockouter. Det var textilarbeterskorna i det radikala Viborgdistriktet som på morgonen den 8 mars, internationella kvinnodagen, tände gnistan. De ville inte längre acceptera att köa för mat i timmar efter jobbet och ändå inte vara säkra på att hitta något att äta. Med parollen ”Bröd och fred” i täten drog de genom arbetarstadsdelarna och fick med sig arbetskamrater och kvinnor de lärt känna i brödköerna. På vägen inventerade de bagerier och livsmedelsaffärer på jakt efter svartabörsvaror.

Männen inne på verkstäderna hörde dem ropa ”Ned med kriget! Ned med dyrtiden och hungern!” och förenade sig med dem i allt större skaror.

Framåt kvällen deltog hundra tusen, dagarna därpå anslöt sig mångdubbelt fler. Arbetsplatserna omvandlades till politiska möten, kraven utvecklades: Åttatimmarsdag! Demokratiska reformer! Nu! Några dagar senare började soldaterna göra myteri. Arbetar- och soldatråd växte fram i fabriker, bostadskvarter och skyttegravar. Efter en vecka abdikerade tsaren. Den ryska revolutionen, en av 1900-talets mest skickelsedigra händelser, hade just börjat.

Också i Sverige var det kvinnor som tände gnistan till de dramatiska händelserna våren 1917 – den svenska potatisrevolutionen.

Den 11 april möttes innevånarna i den lilla norrländska staden Söderhamn av en ovanlig procession. ”Allvar präglade tåget av skärgårdskvinnor” skrev Söderhamnskuriren dagen därpå. Ett par hundra kvinnor hade enligt lokaltidningen spontant bestämt sig för att åka in till staden för att protestera mot den olidliga livsmedelssituationen. Redan här kan vi se ett mönster som skulle komma att följas av hundratals demonstrationer de kommande veckorna. Kvinnorna tågade till rådhuset och utsåg där en deputation, som framförde demonstranternas krav i en resolution till de lokala kristidsorganen: ökade mjölransoner och lägre pris på potatis. Myndigheterna, i form av brödbyråns föreståndare kronolänsman Didriksson, sade sig fullkomligt förstå kvinnornas bekymmersamma läge, men förklarade att han inget kunde göra förutom att vidarebefordra kraven till den statliga livsmedelskommissionen.

Efter uppvaktningen samlades kvinnorna en kort stund i Verdandi-lokalen, varefter de återvände hem. ”Medkänsla och förståelse spårades hos de skaror som kantade gatorna där det enkla tåget drog fram”, skrev tidningen inkännande.

Nyheten om kvinnornas aktion spreds snabbt i pressen. Vänstersocialisternas huvudorgan Politiken noterade förhoppningsfullt att ”i Ryssland började revolutionen med kvinnornas hungerdemonstrationer”.

Samtidigt som Söderhamnskvinnorna genomförde sin aktion samlades de kvinnliga arbetarna på Herrhagens trikåfabrik i Karlstad i protest mot den orättvisa fördelningen av den extra brödransonen, de så kallade påbrödskorten. De gavs nämligen bara till män. Kvinnornas arbete betraktades inte som tillräckligt ansträngande för att berättiga dem till samma tilldelning som männen. De beslöt att lämna in en kollektiv ansökan hos stadens magistrat. När de några dagar senare skulle hämta besked fick de bara kort veta att det inte var möjligt att göra en kollektiv ansökan, utan var och en måste återkomma med en egen.

Då tröt tålamodet och kvinnorna beslöt utlysa en demonstration några dagar senare. Nu anslöt sig arbeterskorna från de andra textilindustrierna i staden, och 400 kvinnor, mest yngre, tågade till magistraten med sina krav. I sin resolution hävdade de bestämt att kvinnor var i lika stort behov av näring som män. Med sina låga löner var de hänvisade till bröd som huvudsaklig föda, inkomsterna räckte inte till att köpa kött eller andra livsmedel i någon större omfattning.

Magistraten beklagade i vanlig ordning, men tog samtidigt initiativet till ett möte med arbetsgivarna. De erbjöd utspisning på fabrikerna, vilket kvinnorna bestämt avböjde som ”bara ett nytt sätt att nedpressa arbetarna”; den lilla lön de hade ville de kunna disponera själva. Istället lyckades kvinnorna utverka ett löfte om att kunna köpa subventionerad potatis av sina arbetsgivare.

Lördagen den 14 april utbröt oroligheter på Möllevångstorget i Malmö. Uppretade arbetarhustrur tappade tålamodet inför de höga matpriserna, och gick till attack mot de bönder som ansågs skörta upp dem allra mest. En lantman bombarderades med sin egen potatis, skrev tidningarna, och en annan attackerades av kvinnor som hotfullt trängde sig mot honom och sparkade ikull hans korgar.

Samma dag utbröt upplopp i Söderköping. Även här riktades ilskan mot en bonde som ville ha ofattbara 1:10 kilot för sin potatis. De förbittrade kunderna attackerade honom, sparkade sönder hans potatissäckar och fick honom att snabbt slå ner priset till mer överkomliga 75 öre. En liknande händelse rapporterades också från Hötorget i Stockholm.

Under de följande dagarna fortsatte kvinnorna att driva på, männen avvaktade fortfarande.

Den 18 april beslutade 350 kvinnor samlade till möte i Hofors att skrida till handling. Dagen efter mötte 2 000 kvinnor och män upp till demonstration. Samma dag tågade 1 500 husmödrar från Borlänge, Domnarvet och Kvarnsveden under ett standar med texten ”Giv rätt åt våra män och kamrater samt bröd åt våra hungrande barn”. Demonstrationen genomfördes under lugna former, men i den resolution som antogs var tongångarna mer oförsonliga: ”Skall hungerpiskan längre vina över oss och våra barn, kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas. Exempel finns från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas.” Samtidigt proklamerade Söderhamnskvinnorna skolstrejk. Brödbristen omöjliggjorde att sända barnen till skolan, ansåg de.

Den 20 april krävde arbeterskor i Norrköping påbrödskort. Deras aktion fick också männen på flera arbetsplatser att sluta upp och tåga till rådhuset, och dagen därpå samlades spontant 2 500 kvinnor i Hälsingborg. Den 22 april tågade 500 kvinnor från utkanten av Gävle mot rådhuset, där flera tusen kvinnor samlades. Också i Finspång, Hudiksvall, Hälsingborg, Bollnäs, Södertälje, Arbrå, Ljusdal, Stockholm, Luleå, Mölndal, Katrineholm, Falun, Vänersborg, Örebro, Hagalund, Hallsberg, Malmö, Göteborg, Fagersta, Ockelbo, Trollhättan och Härnösand hölls kvinnodemonstrationer under de kommande dagarna och veckorna.

Förstamajdemonstrationerna 1917 nådde rekorduppslutning, och över allt rapporterades ett särskilt stort kvinnligt deltagande. Kvinnliga talare uppträdde nu i större omfattning än någonsin tidigare i arbetarrörelsens historia och många kvinnor valdes in i de deputationer som massmötena utsåg. Händelserna denna vår torde utan jämförelse ha varit det mest omfattande exempel på kollektivt kvinnligt politiskt agerande som dittills, kanske hittills, skådats i landet.

Det var ingen tillfällighet att kvinnorna gick i spetsen, det var ett internationellt fenomen. I Berlin, Barcelona, Mexico City slöt sig arbetarkvinnor samman under första världskrigets slutskede för att kräva mat, bränsle eller rimliga hyror, och de fortsatte med det tills de fått massivt stöd från de manliga arbetarna så att de gemensamt kunde tvinga myndigheterna att vidta åtgärder. Kvinnorna tog sig rätten till dessa aktioner för att i första hand garantera sina närmastes liv. Det utvecklades en kollektiv kvinnlig medvetenhet.

Kvinnorna agerade tillsammans med grannar mot myndigheterna snarare än med arbetskamrater mot arbetsgivare, som männen gjorde.

Gården, torget, affärerna var kvinnornas arenor. Där fick de genast kännedom om livsmedelsbrist och prisökningar och kunde snabbt samlas för att högljutt protestera. De krävde att lokala myndigheter skulle garantera tillgång på livsmedel eller sänkta priser och ställde samtidigt kraven till handlare och grossister.

Eller som man kunde läsa i socialdemokratiska Ny tid:

”När en husmor varken har bröd eller potatis eller gryn eller därmed jämförliga födoämnen, ej heller kan få köpa sådana för pengar om hon nu har sådana då må man ej förundra sig över att hon gripes av förtvivlan och även ger luft åt densamma. Hon träffar andra husmödrar, i bodarne, på torget, i livsmedelsnämndens köer vilka äro i samma fördömelse som hon själv, och så är den primitiva form av samverkan som framträder under den ohyggligt målande benämningen hungerdemonstration å bane.”

Aktionerna utvecklades ibland till våldsamheter och upplopp, särskilt under de dramatiska händelserna i landets storstäder under den första veckan i maj.

En ny våg av kvinnoaktioner började i Norrköping. Östergötlands Folkblads dramatiska referat inleds så här:

”Utanför livsmedelsnämnden i Norrköpings försäljningsställe stod i dag på morgonen en lång kö av arbetarhustrur, som medförde korgar. Brödet hade tagit slut i hemmen. Nu ville de köpa paltbröd att stilla barnens hunger med. Paltbrödet tog snart slut och de flesta kvinnorna kunde inte få en kaka med. Brödet var som sagt slut i hemmen, slut redan på torsdagsmorgonen, kanske redan igår, och det är långt till måndagen. Ingen potatis finns att köpa, inga ärter, inga gryn, ingenting.

Hur i Herrans namn skall det här bli, utbrast en av kvinnorna. Ja, hur, lät det i korus. Barnen därhemma ropa efter bröd, men intet finns att få. Det blev en rent av hysterisk stämning bland hopen på gatan.

Till rådhuset, till borgmästaren, föreslog någon. En skara kvinnor, bleka och gråtande, med tomma korgar ställde färden till rådhuset.”

Morgonen därpå samlades 4 000 kvinnor, många industriarbeterskor. När de åter utan framgång uppvaktat myndigheter och mjölkcentralen ändrade demonstrationen karaktär. Rop började höjas om att de borde undersöka bageributikerna. Det lilla som fanns där togs snabbt om hand, en del betalade varorna, andra inte. På eftermiddagen länsades på samma sätt ett större slakteri och varor för cirka 3 000 kronor beslagtogs. Grupper av män och kvinnor gav sig ut på landsbygden för att inventera potatisförråd och det talades om att storma saluhallarna. Folkbladets skribent sammanfattade processen i närmast poetiska ordalag:

”Och man kan förstå, om mödrarna själva svälta, så kunna de med ett visst tålamod bära det till en viss tid … men då barnen börja att i korus gråta av hunger och ropa efter bröd, då sviker behärskningen och krafterna. Då brister långmodigheten och månget ömt modersinne får något av tigerns sinnelag.”

I Stockholm drog hungriga kvinnor på Söder omkring mellan affärer på jakt efter potatis. Inventeringarna gick över i poliskonfrontationer som pågick i åtskilliga timmar. I dessa deltog framför allt unga pojkar, men enligt polisen skulle ”uppträdena aldrig fått så omfattande och elakartad karaktär, om ej kvinnorna uppträtt så upphetsande mot ordningsmakten … I varje port stod grupper av kvinnor som hälsade på de på gatan patrullerande polismännen med förbittrade tillmälen, och sådana haglade även ned från nästan varje fönster.”

I Göteborg bröt en rad smådemonstrationer ut som ledde till att så gott som samtliga brödbutiker i Haga, Masthugget och Annedal blev länsade på sina lager. Varorna verkar i stor utsträckning ha betalts, men några ransoneringskuponger erlades inte. På vissa håll utvecklades det till rena plundringar, och även i Göteborg utbröt slagsmål mellan polis och framför allt unga pojkar. Ett tiotal personer fick föras till sjukhus och det krävdes beriden militär för att få slut på oroligheterna.

När demonstrationerna övergick i rena slagsmål, framför allt i Stockholm och Göteborg, var det istället unga pojkar, i pressen beskrivna som ligister, som tagit över gatorna. Det visade sig också att de flesta av dem som greps och åtalades för förseelser var unga män.

Det var ingalunda så att det bara var kvinnor som tog till våldsaktioner, inventeringar, tvångsförsäljningar, konfiskationer eller plundringar. Sådana händelser rapporterades från många håll och med många olika ursprung. Men det fanns alltså en klar tendens till att de var vanligare när kvinnor stod i ledningen.

En viktig orsak till detta var att demonstrationerna ofta var spontana och att de kvinnor som agerade i stor uträckning inte var fackligt eller politiskt organiserade. Det är uppenbart att arbetarrörelsens organisationer hade en disciplinerande roll under händelserna. Det gällde definitivt det socialdemokratiska partiet, men även radikala fackföreningar bidrog till att göra aktionerna mindre våldsamma.

Männen och de bråkiga kvinnorna

Kvinnornas initiativ den oroliga våren 1917 hälsades i början med glädje i arbetarpressen. Samtidigt intog den allmänna, läs manliga, opinionen tidigt en kluven inställning till kvinnornas politiska uppvaknande. Redan i referatet av den allra första Söderhamnsdemonstrationen kan detta spåras. Å ena sidan uttrycks ofta ”medkänsla och förståelse” inför den ”gripande demonstrationen”. Å andra sidan finns en uppfostrande och tillrättavisande attityd: De flesta av deltagarna ”trodde måhända att genom oppositionsyttringen större ransonering kunde vinnas, andra hade kanske kännedom om att sådan ej står att få”.

Inställningen att kvinnorna egentligen inte kände till hur saker och ting förhöll sig är ständigt återkommande. Detta gäller inte minst kommentarer i socialdemokraternas tidningar. Aktioner som arbetarpressen inte skulle ha kommit på tanken att kritisera män för blir klandervärda när kvinnor genomför dem. Kvinnor i Fässberg som riktade kritik mot den lokala livsmedelsnämnden tillrättavisades av den socialdemokratiske redaktören Olofsson. Kvinnorna i Malmö som protesterade mot livsmedelsnämnd och brödbyrå fick i Arbetet veta att de ”glömmer eller … förstår icke att dessa institutioner endast ha en tämligen snävt begränsad makt och att de utan tvivel vilja åstadkomma det bästa möjliga för lindrandet av nöden”. Man kritiserar även gärna kvinnornas bristande mötesvana och att ”anförandena inte voro klädda i så vackra ord”.

Det förekom också invändningar mot att kvinnorna över huvud taget demonstrerade. I Malmö tog arbetarekommunen ett särskilt uttalande mot de kvinnor som för första gången gått ut i egna demonstrationer:

”Att demonstrera i tid och otid, utan att ha tagit sikte på någon bestämd punkt, mot vilken påtryckningen riktas, är att fäkta i luften, man förnöter krafter och man förslöar vapnen, men man når inget resultat. Vi ha velat allvarligt framhålla dessa synpunkter för våra arbetarkvinnor, vilka för ögonblicket tycks leva i den villfarelsen att allt kan åstadkommas med demonstrationer.”

När kvinnodemonstrationerna övergår i en ny fas i början av maj förvandlas den ofta överseende kritiken till öppet avståndstagande. Man gör klar skillnad mellan männens och kvinnornas inventeringar och expropriationer. ”Besinningslösa demonstrationer i Norrköping”, ”Hysteriska kvinnor på expropriationsstråt” heter det i ett par rubriker, och i texten slås fast att ”de manliga demonstranterna ha i allmänhet ådagalagt lugn och besinning även om deras uppträdande varit aggressivt. Kvinnorna åter, vilka varit i majoritet, ha uppträtt fullständigt hysteriskt och åsidosatt hänsyn.” Även om det i de flesta socialdemokratiska tidningar finns en strävan att förstå bakgrunden till kvinnornas agerande är avståndstagandena från deras ”excesser” och ”nidingsdåd” entydiga och hårda.

Potatisrevolutionen

I takt med att männen kom ikapp och så småningom tog över initiativet mildrades tonen i kritiken.

Hungermarschen genom Ådalen är ett sådant exempel. Redan den 24 april hade en första demonstration ägt rum i Kramfors, på initiativ av kvinnliga stuveriarbetare. Två dagar senare tågade bortåt 10 000 arbetare från industri-Ådalen i en mäktig marsch norrut. Målet var inte helt klart. Enligt vissa var syftet att söka upp storbönder upp efter älven, enligt andra att förena sig med demonstrerande soldater i Sollefteå. ”Till kamrat i vapenrock” var ett av de slagord som ropades när tåget gav sig iväg.

När de marscherande gjorde halt i Nyland, halvvägs mellan Kramfors och Sollefteå, fanns författaren Albert Viksten, vid tillfället journalist på tidningen Nya Norrland på plats. Han har livfullt beskrivit händelserna i boken Storm över niporna genom sitt alter ego, redaktör Hedman:

”Så långt han kunde se, minst ett par kilometer, var landsvägen fylld av människor. Och skogsbrynet långt borta spydde oupphörligt ut nya massor. En skog av standar och fanor, blänkande musikinstrument, sång och skrän och hurrarop. En värld av uthungrade, förbittrade människor … Fanbäraren i spetsen skrek med allt tätare mellanrum sitt leve för revolutionen. Han hade nu blivit så hes att hans röst mest lät som ett kraxande. Men outtröttligt föll massan in i hurraropen som eggades till större styrka ju närmare samhället man kom … Hedman greps av en innerlig medkänsla för alla dessa tusentals människor som nu en hel vecka jagat efter vägarna för att stilla sin hunger och för att finna en utgångspunkt till ett bättre samhälle, med fred, frihet och bröd, som de ständigt ropade. Han såg deras bleka utmärglade ansikten, såg att krafterna började svika att de dignade i trötthet och undernäring. Han såg ögon fyllda av lidelse och hat med en feberhet förväntan på undret som måste komma. De väntade underverket i dag, inte i morgon eller övermorgon. Men han såg också ögon fyllda av lugnt och behärskat trots, de som hade varit med, luttrats i tålamodets och den långa, sega kampens eklut … Och han såg ögon fyllda av resignation och förtvivlan. De som redan tröttnat och lämnat hoppet bakom sig …”.

På vägen gjordes oinbjudna besök hos bönder, för att undersöka om där fanns undangömda livsmedelsförråd och vissa affärer tömdes, med eller utan betalning. Dessutom valdes två förhandlingsdelegationer. Den ena drev fram förhandlingar med ortens mjölkproducenter, och fick underhandslöften om lägre priser. Den andra tvingade under dramatiska omständigheter arbetsgivarna att höja lönen för flottningsarbetarna. Under tiden hölls flera tal med mer eller mindre revolutionär prägel; Ådalens arbetarrörelse tillhörde i huvudsak vänstersocialisterna och dessutom hade syndikalisterna ett visst inflytande. Nu blev det varken revolution eller någon fortsatt marsch till soldaterna i Sollefteå. När skymningen föll kunde de flesta demonstranter återvända hem med ett av myndigheterna specialrekvirerat tåg.

Demonstrationerna accelererade nu snabbt. I slutet av april beräknas att en kvarts miljon människor deltog i spontana proteströrelser runt om i landet.

Och många aktioner utvecklades i dramatiska former. När maten tog slut på Seskarö i Norrbotten samlades arbetarna i Folkets hus för att ta saken i egna händer. Alla visste att det fanns bröd och mjöl hos ortens bagare och man beslöt nu att det skulle fördelas solidariskt. Medelstora familjer skulle få två kilo hårdbröd, större familjer tre kilo och ensamstående ett. En av bagarna kallade på polis som låste in ett par av arbetarna. De fritogs emellertid av sina kamrater, som istället låste in fjärdingsmannen och en annan polis och slängde nycklarna i sjön. Myndigheterna rekvirerade 50 man militär trupp och läste upprorslagen för det tusental personer som samlats på ön, men arbetarna satte sig till motvärn och lyckades avväpna soldaterna.

Det krävdes att landshövdingen skickade efter ett par hundra soldater till och dessutom en båt lastad med smör, kaffe, gryn och mjöl innan lugnet kunde återställas.

En ytterligare upptrappning inträffade när också soldater anslöt sig till protesterna. I Stockholm marscherade 150 uniformerade matroser från Skeppsholmen till Södermalm för att höra den gamle anarkisten Hinke Bergegren tala om den ryska revolutionen.

Nya kampformer utvecklades. På många håll organiserade arbetarna egna kommittéer för att inventera och beslagta bönders och handelsmäns lager. Ofta utsåg de lokala fackliga och politiska organisationerna representanter till dessa kommittéer. De påminde om, och var kanske också påverkade av, de sovjeter som samtidigt höll på att utvecklas tvärs över Östersjön, i Ryssland. På flera håll var rådsstrukturerna tydligare.

Mest känd är den i Västervik. Efter lokala strejker, demonstrationer och livsmedelsinventeringar valdes ”Arbetarekommittén av den 16 april” på ett stormöte.

Kommittén tog snabbt ett fast grepp om styret i staden. Den kontrollerade stora delar av livsmedelshanteringen, inklusive distributionen av mjölk. Den pressade handlare till att genomföra prissänkningar, införde ”exportlicenser” för fisk, deltog aktivt i löneförhandlingar, införde ett lokalt rusdrycksförbud och tog ansvar för ordningens upprätthållande. Man registrerade svartabörshajar och såg till att inrätta ett kommunalt skomakeri. De följande veckorna valdes liknande kommittéer runt om i landet.

Från hungerupplopp till rösträttskamp

Striden hade gått in i en ny fas. Det handlade inte bara om att lösa livsmedelsfrågan. Gradvis knöts kampen till den fråga som stått i centrum för arbetarrörelsen under flera decennier: demokratisering.

Nu blev också skillnaderna mellan de olika riktningarna inom arbetarrörelsen mer framträdande. Det socialdemokratiska partiet splittrades. I februari 1917 hade vänstern de facto slängts ut ur partiet och i mitten av maj bildade den formellt det nya socialdemokratiska vänsterpartiet. Syndikalisterna, som redan 1910 brutit med LO och bildat SAC, vädrade också morgonluft när den lokala kampen intensifierades, till exempel i Västervik.

Alternativa former för demokratin hade inte varit en del av den svenska vänsterns politiska eller ideologiska arsenal före 1917, de kom i fokus först efter den ryska revolutionens utbrott. Kritiken mot partihögerns starka inriktning på parlamentariskt arbete hade som vi sett varit en bärande del i de interna striderna som rasade under det årtionde som föregick partisprängningen 1917. Men när det gäller samhällets demokratisering låg tyngdpunkten hos bägge riktningarna på att reformera de existerande strukturerna, i ett första steg genom införandet av allmän och lika rösträtt och republik samt avskaffandet av första kammaren.

Vänsterpartierna spelade heller ingen central roll för hungerkravallernas uppkomst. På några håll kan man se att de utnyttjade sitt lokala inflytande till att utveckla kampformerna; syndikalisterna i Västervik och vänstersocialisterna i Ådalen är några exempel på detta.

När den socialdemokratiska vänstern samlades för att formellt bilda Socialdemokratiska vänsterpartiet den 13–16 maj, alltså mitt under pågående massrörelser, lyste de dramatiska händelserna i stor utsträckning med sin frånvaro i förhandlingarna. I det politiska programmet som antogs underströks den utomparlamentariska massaktionens nödvändighet som komplement till den parlamentariska, men programpunkterna inleddes med kraven på republik och första kammarens avskaffande.

En rad socialiseringsåtgärder föreslogs men konkret sägs inget om hur arbetarnas makt skulle utformas. Under kongressens sista skälvande timmar antogs så ett Manifest till Sveriges arbetare. Tillsammans med krav på lönehöjningar, 8-timmarsdag och författningsrevision fanns här också uppmaningar till arbetarna att ”på varje plats … omedelbart bilda lokala arbetarråd allsidigt representerande platsens demokratiska folkelement, för att handhava den lokala ledningen av massaktionen”. För första gången dök rådstanken upp i ett politiskt program.

I direkt anslutning till den stora rösträttsdemonstrationen i Stockholm den 5 juni – ”blodbadet på Gustav Adolfs torg” – bildades ett ”Arbetarnas landsråd” vid ett massmöte med 20 000 deltagare vid Hornsbergs hage. Syftet var att ge idén om självständiga arbetarråd ytterligare luft under vingarna. Den nya organisationen var ett gemensamt projekt av vänsterpartiet och syndikalisterna i SAC.

Diskussionen om alternativa demokratiska former var alltså en ny tanke inom den svenska vänstern vid denna tid. Den stimulerades framför allt av den roll arbetarråden, sovjeterna, spelade för den ryska revolutionen, något som följdes med stort intresse. Samtidigt var ju inte heller i Ryssland rådssystemet stöpt i någon färdig form, utan statt i ständig utveckling. Konsekvenserna av den mödosamma processen att sammansmälta de lokala fabrikskommittéerna, soldatråden och bostadskommittéerna till kraftfulla organ för att utmana den borgerliga makten var fortfarande inte möjliga att överblicka. Det gällde både för aktörerna själva och utländska betraktare.

Men det fanns en annan faktor som bidrog till att det socialdemokratiska vänsterpartiet var lyhört för idéer om att hitta former för att fördjupa demokratin. En bärande tes i Werner Schmidts avhandling Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum är att vänsterpartiet från början var djupt färgat av ett starkt demokratiskt patos. Det hade sin grund i den kritik som vänstern under lång tid riktat mot det socialdemokratiska partiets ledning för byråkratiska tendenser, för att upprepade gånger ha gått emot partikongressens beslut, framför allt i försvarsfrågan, och för att vilja sätta munkavel på oppositionen. När vänsterpartiet bildades antogs särskilda ”Demokratiska grundlagar” för att garantera den interna partidemokratin. Där underströks hur samhällets politiska institutioner och strukturer måste demokratiseras i grunden. Och med författaren Carl Lindhagens ord var detta en del av ett projekt där det yttersta målet var att skapa demokratiska människor med kraft att själva delta i samhällets omvandling: ”Att tala om … demokratiska ordningar utan demokratiska människor är en självmotsägelse.”

Partiet skulle snart bli varse svårigheterna med att leva upp till dessa ideal.

Att institutionalisera en revolution

Också majoritetsriktningen inom det socialdemokratiska partiet togs med överraskning av demonstrationerna och upploppen våren 1917. Till skillnad från bland partierna längre vänsterut var entusiasmen inte odelad från partiledningens sida. Den såg med skepsis på utomparlamentariska aktioner men försökte använda dem till att sätta press på högern för att skynda på införandet av den allmänna rösträtten.

När statsminister Swartz den 21 april skulle lämna ett svar i riksdagen om livsmedelsläget utlyste socialdemokraterna en demonstration utanför riksdagshuset. Inför bortåt 10 000 åhörare krävde Per Albin Hansson ett slut på hungerpolitiken och införandet av allmän och lika rösträtt. Det fanns redan tidigt en klar strävan från partiets sida att få demonstrationerna att fokusera på just rösträttsfrågan medan vänstern och syndikalisterna ville hålla fast vid den ekonomiska kampen och dyrtidsfrågorna.

I takt med att massmobiliseringarna spred sig och delvis antog mer våldsamma former ökade socialdemokraternas oro för utvecklingen. Man fruktade att grupper till vänster om partiet inte bara skulle ta kontrollen över rörelserna utan också på sikt utmana den socialdemokratiska rörelsens ledande ställning inom arbetarklassen. Bildandet av det nya vänsterpartiet i mitten av maj kunde i det perspektivet inte komma mer olägligt. Men det fanns också en negativ syn på spontana resningar utanför partiets kontroll över huvud taget. Här var kvinnodemonstrationerna ett särskilt problem eftersom kvinnorna i stor utsträckning var oorganiserade och därmed också ställda utanför organisationernas, framför allt fackföreningarnas, disciplinerande ansträngningar. Det fanns naturligtvis också en oro för att ”den ryska smittan” skulle sprida sig till Sverige.

När demonstrationerna verkade gå mot en kulmen, och dessutom fått fotfäste bland arbetarna i de stora städerna, socialdemokratins kärntrupper, visade partiledningen stor beslutsamhet att försöka ta kontrollen över rörelserna. Den 7 maj ställde sig partiets VU bakom förslaget att bilda ”1917 års arbetarekommitté”. Trots att man lånat namn från den pågående folkliga massrörelsen var initiativet i högsta grad toppstyrt. I ledningen för organisationen satt partiets och LO:s centrala ledare, med Branting som ordförande. I två cirkulär formulerade man sin grundläggande strategi.

Det ena slog entydigt fast: ”Vår första lösen är alltså: en genomgripande författningsrevision.” På så sätt försökte man flytta kampen från gator och torg till de parlamentariska institutionerna. Det fanns en mindre grupp ledande socialdemokrater, med Per Albin i spetsen, som under en kort tid ville sätta tryck bakom kraven genom att åtminstone hota med storstrejk, men framför allt LO:s ledning sade resolut nej till sådana äventyrligheter.

Det andra cirkuläret angav samma färdriktning på lokal nivå. Det tog i bestämda ordalag avstånd från de våldsamma uppträdena. Men för att de inte skulle upprepas var det nödvändigt att de lokala myndigheterna överallt med allvar och kraft grep sig an uppgiften att lösa livsmedelsfrågan. Och de organiserade arbetarna måste själva ”kräva andel i kristidsinstitutionerna för att genom sina förtroendemän se till att livsmedelsnämnden och dylika verkligen fylla sina uppgifter”. Genom den graderade kommunala rösträtten var arbetarna i de flesta kommuner utestängda från lokalt politiskt inflytande. Men nu måste det bli ändring, nu borde arbetarna själva få bli representerade i de kommunala organen.

I ett socialdemokratiskt perspektiv blev denna strategi en klar framgång.

Trots att de allra flesta städer och kommuner leddes av borgerliga politiker visade de en påtaglig flexibilitet inför de demonstrerande arbetarna. En orsak kan naturligtvis ha varit ren självbevarelsedrift. Stadens innevånare stod mobiliserade utanför rådhuset och påminde om de folkliga rörelserna på andra sidan Östersjön som just störtat betydligt mäktigare potentater än en borgmästare eller brödbyråföreståndare.

Men de kommunala institutionerna agerade inte bara i rädsla. De förmådde på en rad sätt anpassa sig och sitt arbetssätt till de uppgifter som den dramatiska tiden ställde.

För det första råder det ingen tvekan om att de lokala myndighetspersonerna gav sig tid att ta emot de demonstrerande arbetarna. Redan detta var något som ingalunda var självklart för en lokal högerpolitiker i en svensk stad före demokratins genombrott. Nu möttes arbetartågen i allmänhet av livsmedelsnämndens ordförande eller någon ledamot av magistraten. Denne höll sedan i regel ett välvilligt tal, instämde i kraven och sade sig villig att göra vad som kunde göras lokalt; påpekade beklagande att de lokala myndigheternas handlingsutrymme var mycket begränsat samt lovade att vidarebefordra kraven dit där de hörde hemma, nämligen hos regeringen och den centrala livsmedelskommissionen.

Ibland snabbinkallades stadsfullmäktige för att fatta beslut i den riktning arbetarna krävde. Övervakningen av livsmedelshanteringen skärptes generellt. På flera håll förlorade den ”som gjorde sig skyldig till uppskörtande av allmänheten” sin försäljningsplats. Myndigheterna kunde till och med öppna sina räkenskapsböcker för omedelbar revision från arbetarnas företrädare.

Dessutom ökade kommunerna kraftigt sina anslag till dyrtidshjälp åt de mest behövande. Mjölk och andra livsmedel subventionerades. På många håll inrättades folkkök för utspisning av barn och vuxna. Kommuner upplät mark för kolonilotter och tillhandahöll sättpotatis. Det inrättades också kommunala mejerier, slakterier, vedgårdar och skomakerier för att råda brist på den akuta nöden. Så visst ledde protesterna till viktiga ekonomiska och sociala förbättringar.

Men hungerdemonstrationerna våren 1917 innebar också att arbetarna för första gången i massiv skala fick inflytande över den kommunala administrationen. Nu öppnades plötsligt dörrarna till livsmedelsnämnder och brödbyråer, och socialdemokrater kunde till och med anställas som föreståndare för dessa organ. På så sätt lyckades socialdemokraterna i sin strävan att få kampen mot dyrtiden att flytta in i de lokala parlamentariska strukturerna.

Helt utan komplikationer gick det ändå inte att genomföra den socialdemokratiska taktiken. I Katrineholm blev socialdemokraten Karl Andersson föreståndare för den lokala brödbyrån och därmed den person som fick ta emot de uppretade demonstranterna. Arbetarna krävde att Andersson själv skulle läsa upp en resolution de antagit. Där stod att arbetarnas tålamod med myndigheterna började ta slut, och att det var bäst för dem själva ”att genast gå i författning om ett bättre sakernas ordnande, ty det är farligt att leka med elden, i all synnerhet som flammorna från ett nyss nedbrunnet hungersystem ännu lysa med lockande glans över Bottenhavet”.

Andersson var samtidigt ortens ledande socialdemokratiske företrädare. Hans splittrade lojaliteter framgick av att han plötsligt slutade läsa och istället började ett eget tal: ”Jag förstår så innerligt väl denna spontana yttring … Men samtidigt vill jag säga att ni också bör förstå, att vad beträffar förhållandena på platsen, har de regleringsorgan som här har hand om livsmedelsfrågan, gjort vad på dem ankommer.” De församlade arbetarna avbröt honom emellertid snabbt och tvingade honom att fortsätta uppläsandet av resolutionen.

Också de fortsatta händelserna i Katrineholm belyser i blixtsken det dilemma ledande socialdemokrater ställdes inför på såväl den lokala som den nationella politiska arenan: att överta kontrollen av den folkliga rörelse som hade vuxit upp utanför partiets direkta kontroll.

Efter sitt första försök att distansera sig från de mest kritiska och radikala delarna av arbetarkraven beslöt sig Karl Andersson att resolut föra fram demonstranternas krav. Med kort varsel lyckades han få ett extra stadsfullmäktigemöte inkallat. Vid detta föredrog han demonstranternas skrivelse och ställde sig bakom de krav som framfördes. Och fullmäktige beslöt att i god parlamentarisk ordning hänskjuta frågan till drätselkammaren för skyndsam utredning. Resultatet sammanfattas i ett lokalt historieverk om Katrineholm med att det säkerligen inte bara var Andersson ”som förstod den kommunala tågordningen, att ett ärende som remitterades för utredning, även om denna skulle ske skyndsamt, i praktiken avfördes från dagordningen”. Så gick det också i detta fall. Arbetarnas krav återkom aldrig på fullmäktiges bord.

Ytterligare ett problem som socialdemokraterna hade att lösa var att försäkra sig om ledningen över de arbetarkommittéer som växte fram. I Katrineholm hade den valts på ett möte i Folkets hus med bred organisatorisk bas. Varje fackförening hade fått utse två representanter var, dessutom valdes några kvinnor. Dagen efter fullmäktigemötet kallade Andersson till ett möte i Folkets hus där den fortsatta taktiken skulle fastställas. Över 700 personer hade infunnit sig, och åsikterna gick isär. När mötet närmade sig slutet höll den ditkallade socialdemokratiske riksdagsmannen A. J. Bärg ett flera timmar långt anförande. När talet sent på kvällen avslutades hade de flesta gått hem, men majoriteten av dem som orkat stanna kvar beslöt att den arbetarvalda kommittén skulle upplösas och arbetarna i fortsättningen företrädas av den socialdemokratiska arbetarekommunen.

Beslutet väckte stark upprördhet i den lokala fackliga ledningen. I ett uttalande som undertecknats av företrädare för de lokala fackföreningarna, de flesta socialdemokrater, tillbakavisades påståenden om att det förekommit syndikalistiska splittringsförsök. Istället var det ”några fina och mätta, som voro för stora att deltaga i de blusklädda arbetarnas tåg [alltså Andersson och Bärg] som hade splittrat enigheten bland arbetarna”.

Något resultat gav inte de fackliga ledarnas protester; arbetarekommunen hade desarmerat den självständiga organiseringen.

Liknande lokala socialdemokratiska initiativ togs på flera håll. Gemensamt för dessa var att socialdemokraterna ville få bort de aktionskommittéer som valts direkt av de demonstrerande arbetarna, och som ofta hade en bred politisk sammansättning. De skulle istället ersättas med kommittéer indirekt utsedda av ortens fackliga och socialdemokratiska ledning. Den representativa demokratin skulle få genomslag också inom den egna rörelsen. Antagligen bidrog detta till att demonstrationerna mot slutet av våren mattades av.

Men den 5 juni blossade de upp en sista gång innan sommarstiltjen, i samband med att riksdagen skulle diskutera rösträttsfrågan. Vänstern mobiliserade utanför riksdagshuset. Regeringen som fruktade kravaller förstärkte högvakten med militär från Svea och Göta livgarde och Karlberg. Branting, trogen sin övertygelse att rösträttsfrågan skulle lösas på parlamentarisk väg, hade lovat statsminister Swartz att försöka dämpa oroligheterna och fick demonstranterna att dra vidare till Folkets hus. Hans uppmaningar till besinning och att satsa krafterna på att rösträttsfrågan skulle lösas genom en socialdemokratisk seger i höstens riksdagsval möttes av demonstranternas paroller om ”Storstrejk, Storstrejk, Storstrejk”.

Den omfattande radikaliseringen under våren 1917 fick genomslag också för andrakammarvalet i september. Det blev ett stort nederlag för högern, socialdemokraterna förlorade ett mandat, vilket betraktades som en framgång efter vänsterpartiets utbrytning. Det nya partiet fick 11.

Den kraftiga vänstermajoriteten i andra kammaren (vid denna tid räknades även liberalerna till vänstern) pressade fram en koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister och socialdemokraternas Hjalmar Branting som finansminister. Det har setts som det slutliga steget i parlamentarismens genombrott i Sverige. Kungen skulle hädanefter inte kunna hindra att riksdagsmajoriteten också fick bilda regering. Regeringen förklarade genast att rösträttsreformen var dess prioriterade uppgift men gav inga svar på hur man skulle kunna få med sig den högerdominerade första kammaren. Och eftersom den valdes på grundval av den graderade kommunala rösträtten uppstod ett slags moment 22. Några initiativ till att återuppväcka den utomparlamentariska rörelsen för att trycka på motståndarna togs aldrig av socialdemokraterna.

1918. DEMOKRATI I ELDENS ÅTERSKEN

1918 skedde äntligen en islossning i dödläget i kampen om rösträtten.

Hösten 1918 försämrades åter försörjningsläget i Sverige. Precis som under våren 1917 gick människor ut i demonstrationer och andra manifestationer mot dyrtiden. Det var emellertid en annan händelse som skulle få avgörande betydelse för det demokratiska genombrottet, nämligen den tyska revolutionen. I början av november gjorde 100 000 matroser i den tyska Östersjöflottan uppror. Upproret spred sig med blixtens hastighet till soldater över hela landet och samordnades med de många hundra arbetarråd som samtidigt bildades. I Bayern utropades den socialistiska republiken under ledning av en revolutionär regering. I resten av Tyskland flyttades makten över till folkkommissariernas råd, med tre representanter för socialdemokraternas SPD och tre för vänstersocialistiska USDP och socialdemokraten Friedrich Ebert som regeringschef. Samtidigt abdikerade kejsaren. I Berlin sammankallades en konferens för arbetar- och soldatråd som krävde snabba åtgärder för att socialisera produktionen.

Skjut, en halv minut innan det är för sent

Nu tornade nya folkliga mobiliseringar upp sig också i Sverige. Socialdemokraterna utlyste en stor demonstration den 10 november med krav på allmän rösträtt. Från vänster ökade pressen på att gå längre. Vänstersocialisterna och den övervintrade rådsrörelsen från våren 1917 sände ut ett revolutionärt manifest med rubriken ”Fram för den socialistiska republiken”. Det är dags för den revolutionära vågen att svepa över Sverige, så löd budskapet. Den socialdemokratiska partiledningen översköljdes av hundratals resolutioner från hela landet som klargjorde att rösträtten enbart måste ses som en del av mer långtgående samhällsförändringar.

Trycket var hårt, också inom partiet, att driva en mer radikal politik. Branting och LO:s ledare fick använda hela sin auktoritet för att hålla emot kraven på republik och storstrejk.

Det är uppenbart att det revolutionära hotet upplevdes som verkligt i alla samhällsskikt. Kungen fruktade att bli avsatt, som hans tyske svåger kejsaren just blivit, och lär ha packat sina resväskor för att vara redo att gå i landsflykt. När den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Palmstierna nåddes av rykten att matroserna hotade med uppror och av det ansvariga befälet fick frågan vad som skulle göras kom svaret ”Skjut, en halv minut innan det är för sent”. Storföretagarna kalkylerade kostnaderna för fortsatt social oro.

Det stod snart klart att det enbart var en rösträttsreform som skulle kunna lugna ner den upprörda situationen. Och inom loppet av en månad var det plötsligt möjligt att lösa upp knutarna som i decennier varit stört omöjliga att lösa.

Inom socialdemokratin fanns starka krav på att ta ett mer radikalt grepp. Vid ett stort möte med Stockholms arbetarekommun krävdes att nu skulle statsskicket ändras och republiken införas. Branting vägrade ställa sig bakom ett sådant förslag, det skulle äventyra samarbetet med liberalerna. Han hävdade till och med att kungen var en garant för att rösträttsreformen skulle genomföras.

Efter en viss inledande tvekan gav också högern sitt godkännande, men ställde som villkor att de även i fortsättningen ville ha vissa spärrar, ”rösträttsstreck”.

Monarkin och den första kammaren skulle bestå, rösträttsåldern höjdes och de som inte betalt sin kommunalskatt kunde fortfarande förlora sin rösträtt, t ex.

En rad garantier inarbetades också i förslaget.

Förr eller senare hade säkert bastionerna fallit i alla fall. Men att de gjorde det just hösten 1918 berodde i första hand på de revolutionära stämningar som vi sett svepte över kontinenten. Det bekräftas med all önskvärd tydlighet av rösträttsmotståndarnas främste förespråkare, högerledaren Arvid Lindman. I riksdagsdebatten slog han fast att den verkliga anledningen till att frågan kommit upp precis då var just den tyska revolutionen: ”Det var gnistan, som tände även här hemma … ”^. Att kungen nu plötsligt stödde en rösträttsreform kan bara förklaras av att han såg risken för att en social resning skulle kasta monarkin över ända, som i Tyskland. För socialdemokraterna var det självklart att använda revolutionshotet som argument för en författningsreform, och att framställa sig själva som den främsta garanten för att hindra en sådan utveckling.

---

EVA SCHMITZ: Systerskapets och solidaritetens möjligheter – kvinnorörelsens politiska strategi 1968 och framåt.¹

(Från tidskriften TIDSIGNAL Nr8)

Inledning

I år är det 40 år sedan Grupp 8 bildades. Det blev början till uppkomsten av den nya svenska kvinnorörelsen. Åtta kvinnor tog initiativ till ett uppror mot den traditionella kvinnorollen och mot all form av könsdiskriminering. Krav som kvinnors rätt till arbete, lika lön, rätt till daghem och fri abort ställdes. Den traditionella arbetsfördelningen i hushållet ifrågasattes, det våld som kvinnor utsattes för i hemmen och ute på gatan började uppmärksammas, liksom den självklarhet med vilken män i egenskap av män dominerade flertalet samhällsområden.

Syftet med denna artikel är att visa vad som händer när kvinnor går samman som kollektiv och vilken betydelse parollen ”systerskap är makt” fick i mobiliseringen. Rachel Blau Du Plessis och Ann Snitow, som gett ut ett minnesprojekt om den nya kvinnorörelsen i USA, hävdar att systerskapet blev den första förklarande modellen om en ”ren” solidaritet mellan kvinnor. Denna kvinnliga solidaritet blev också en fantasi, en metafor, en fiktion.²Systerskapet hjälpte kvinnor att bli politiska aktiva subjekt och skapade på så sätten möjlighet att bygga en enhet mellan kvinnor enligt historikern Elisabeth Fox-Genovese.³ Det blev således början till en medvetenhet om kvinnors situation i dåvarande kapitalistiska samhälle och som sådant en mobiliserande kraft. Parollen ”Systerskap är makt” kan därmed, menar jag, tolkas som att när kvinnor som kollektiv börjar kämpa mot olika former av förtryck skapas det inte bara möjligheter för att dem själva att göra motstånd mot förtrycket utan det uppstår även en makt i själva rörelsen.

Systerskapsbegreppet förlorar dock sin betydelse om inte rörelsen samtidigt driver en politik som eftersträvar social rättvisa för alla menar Fox-Genovese vidare. Det betyder att rörelsen måste förstå att kvinnor har olika erfarenheter av klass- och rasstrukturerna i samhället. Systerskapet som idé reser därmed såväl teoretiska som empiriska frågor. Vilka kvinnor ska inkluderas i detta systerskap? Vilka identifierade sig med den nya kvinnorörelsens krav? Hur såg rörelsens politiska strategi ut? För min tolkning av den svenska kvinnorörelsen och kvinnors agerande blir samspelet mellan klass och kön viktigt. I den nya kvinnorörelsen i Sverige blev parollen ”Ingen kvinnokamp utan klasskamp. Ingen klasskamp utan kvinnokamp” en central paroll, en paroll som reser och problematiserar också frågan om vilka kvinnor som inkluderas i mobiliseringen av det nya kvinnoupproret. Den reser också frågan om en rörelses begränsade möjlighet om den inte allierar sig med andra grupper i samhället.

I denna artikel vill jag visa exempel på kvinnokamp där utgångspunkten var i kvinnokollektivs gemensamma erfarenheter av könsdiskriminering och förtryck men där det inte gick att förbise att kvinnor har olika erfarenheter utifrån exempelvis klass- och etnicitetsstrukturerna i samhället. Forskarna Guida West och Rhoda Lois Blumberg menar också att analyser av kvinnors politiska protester blir otillräckligt om vi enbart ser till kön utan vi måste även studera hur kategorier som ras, klass, sexuell orientering, ålder osv. fortsätter att splittra och delar mänskligheten.⁴ Historien är fylld med exempel på där klass, kön och ”ras” samverkar och där den sociala protesten inte kan separeras till en form av fråga.[?] Snarare står frågor och rörelser oftast i inbördes relation till varandra menar författarna vidare. Dessa frågor var i hög grad närvarande i den nya kvinnorörelsen och splittrade den i såväl Sverige⁵ som andra länder. I denna artikel fokuserar jag främst på kön och klass där jag med ett antal exempel vill visa hur kvinnogrupper lyckades nå ut till bredare grupper av kvinnor och för en period bygga ett systerskap som blev klassöverskridande.

Historien om den nya kvinnorörelsen kan skrivas och tolkas på många sätt. I en artikel skriven av idéhistorikern Ulla Manns vill hon granska kvinnosakskvinnornas historieskrivning och frågar sig vilka röster som uteslöts i denna. Genom att göra en analys av vad dess deltagare skriver och inte skriver menar hon att man kan få större kunskap om spänningsförhållanden, konflikter, debatter och idéer inom en viss rörelse. En sådan analys bidrar också till att få fram andra röster och erfarenheter av en rörelse.⁶

Det finns en uppfattning inom akademin om den nya kvinnorörelsen som en vit, medelklassrörelse och som särskilt framhållits av Afro-Amerikanska kvinnor, att inte se till svarta kvinnors erfarenheter av såväl kön som ras- och klassförtryck. Det betyder inte att jag håller med att denna rörelse först och främst dominerades av kvinnor (och vita) som arbetade inom mellanskiktsyrken. (Tvärtom menar jag att det var en av svagheterna i denna rörelse att den enbart till en del lyckades rekrytera bredare grupper av kvinnor och skapa allierade med andra organisationer) [?] . Inte desto mindre menar jag att det är viktigt att förmedla historiska exempel av erfarenheter där kvinnogrupper försökte och ibland lyckades nå ut till lågavlönade arbetarkvinnor, som var en av Grupp 8:s ursprungliga målgrupp. Det reser frågan om betydelsen av att bredda begreppet kvinnorörelse till att inkludera exempelvis arbetarklasskvinnors erfarenhet av såväl förtryck som kollektivt handlande.

Sociologerna Myra Marx Ferree och Beth Hess hävdar att den nya kvinnorörelsen blev en av de bredaste och mest heterogena rörelserna i USA:s historia. Detta förklarar de med att rörelsen lyckades nå ut till olika grupper av kvinnor och att kvinnorörelsen inte var förbehållen högutbildade kvinnor i de större städerna. Istället blev det en rörelse för många med olika bakgrund och perspektiv. Deras argument bygger på ett antagande om att den nya kvinnorörelsen i USA var en löst sammansatt samling av både formella organisationer (NOW), arbetsplatskommittéer och de mer informella, breda Women´s Liberation som bestod av tusentals självständiga basgrupper.⁷

I historieskrivningen av 1970-talets kvinnorörelse i Sverige vill jag inkludera bl a några av de arbetargrupper som var ute i kamp för högre lön och för ett människovärde, nämligen ASAB-städerskorna.⁸ Liknande ståndpunkt intar sociologen Bernice McNair Barnett som menar att det är ett misstag att marginalisera eller exkludera exempelvis svarta kvinnors aktivism och organisationsstrategier i forskningen om ”feministiska” organisationer.⁹

De materiella och ekonomiska förhållandena varierade i hög grad för kvinnor i slutet av 1960- och under 1970-talet och jag menar att en analys av denna rörelse utan en klassfokus missar betydelsen ekonomiska relationer har för olika kvinnogruppers agerande. Genom att ta en utgångspunkt i den sociala, ekonomiska och politiska kontext som kvinnorörelsen uppstod och utvecklades i, får vi förståelse för de begränsningar och möjligheter som denna rörelse hade. Inom sociologin dominerar ett antal rörelseteorier som inte bara försöker få en förklaring på hur en rörelse uppstår och utvecklas, men också varför människor går med i en rörelse och hur nya idéer, betydelser och identiteter konstrueras där I studier av kvinnorörelsen har den s.k. resursmobiliseringsteorin, som introducerades av John D. McCarthy och Mayer N. Zald, använts för att förklara hur grupper/organisationer med gemensamma intressen ibland lyckas organisera och mobilisera sina resurser till en kollektiv handling. Mobiliseringen av engagerade deltagare sågs som den viktigaste resursen enligt Dahlerup.¹⁰

Ett annat begrepp som används av rörelseforskare ¹¹ är ”political opportunities” för att förstå uppkomsten och utvecklingen av en rörelse. Tillämpad på kvinnorörelsen kan kvinnors motsägelsefulla och många gånger underordnade situation i samhället ses som politiska möjligheter som skapade förutsättningar för en mobilisering.

Marx Ferree och Hess förklarar också den nya kvinnorörelsens uppkomst med den motsägelsefulla situationen kvinnor befann sig i under 1960-talet. Kvinnor hade nu objektivt tillgång till fler resurser än de som kollektiv någonsin tidigare haft. Det var resurser i form av utbildning, inkomst och tid. Nya idéer kring jämlikhet och sexualitet hade dessutom skapat en publik för ett förnyat intresse för feminismen. Det fanns med andra ord hundratusentals kvinnor som var ”strukturellt tillgängliga” som Ferree och Hess utrycker det, för att gå med i en rörelse.¹²

Ett något anat fokus på social rörelse intar sociologerna Ron Eyerman och Andrew Jamison som betonar rörelsens “tillfälliga kvalitet” och ”kollektivt skapande” där den under en specifik historisk kontext förser samhället med nya idéer, identiteter men även nya ideal.¹³ I denna process spelar de s.k. rörelseintellektuella en betydelsefull roll som bidragsgivare till denna samhälleliga kunskapsproduktion. Fokus är således på hur aktörerna i rörelsen försöker påverka samhälleliga och politiska processer. Genom att använda sig av termen kognitiv praktik, vill de betona medvetandets skapande roll och erkännande i all mänsklig handling, individuellt och kollektivt.

För den nya kvinnorörelsen blev en av dess viktigaste uppgifter att skapa en medvetenhet om kvinnors sekundära ställning i samhället i hopp om förändring av deras position. Ett exempel på hur rörelsen påverkade samhällsdebatten var parollen ”Kvinnokön ger lägre lön” som blev en återkommande paroll flera decennier efter kvinnorörelsens genomslag. Kännetecknande för aktivisterna i den svenska kvinnorörelsen var också att de blev s.k. ”kunskapsproducenter” genom en omfattande studiecirkelverksamhet. Med en ny kunskap och en ny medvetenhet kunde de formulera en politik i kvinnors intressen.

Med denna artikel vill jag sammanfattningsvis kontrastera bilden av en homogen kvinnorörelse och visa att den i hög grad var mångfacetterad, ett uttryck lånat av Marx Ferree och Yancy Martin.¹⁴Kön var utgångspunkten i den nya kvinnorörelsen men frågan om klass blev tydlig redan i Grupp 8:s första utåtriktade aktioner som hos flera andra kvinnogrupper runt om i Sverige.

Artikeln bygger på ett källmaterial skrivet av kvinnoaktivister som var organiserade i Grupp 8-grupper och andra självständiga kvinnogrupper. Det består bl a av protokoll, internbulletiner, stenciler, flygblad. Övrigt empiriskt material är Grupp 8: s tidning Kvinnobulletinen, Svenska Kvinnors Vänsterförbunds¹⁵ tidning Vi Mänskor, andra kvinnogruppers tidningar samt dags och kvällstidningar. En del av min analys utgår även från intervjuer jag gjort med kvinnor som var aktiva i kvinnorörelsen och f.d. ASAB städerskor.

Upproret börjar

”Gör motstånd – gråt inte! Var glad – gå till angrepp”.

Kvinnor!

Känner du dig utnyttjad eller isolerad? Vill du göra något åt det?

Vill du arbeta för – flera daghem, bättre villkor på arbetsplatsen, fri abort?

Vill du vara med i kampen för ett socialistiskt samhälle?

Kom till Grupp 8:s INFORMATIONSMÖTE, torsdagen 11 juni.”¹⁶

Ovanstående uppropstext stod i ett flygblad som spreds utanför typiska kvinnoarbetsplatser och vid tunnelbanor av en liten grupp som kallades sig Grupp 8¹⁷ i Stockholm i juni 1970. Några av dessa kvinnor hade träffats på Karin Westman Bergs könsrollsseminarier på Uppsala universitet under åren 1967-68 och ville sedan fortsätta att fördjupa sig kring kvinnofrågor. Kvinnorna var missnöjda med den offentliga könsrollsdebatt som fördes under 1960-talet. De ansåg att debatten inte nämnvärt hade förändrat kvinnors position i samhället och de kritiserade existerande kvinnoorganisationers sätt att arbeta med kvinnofrågan. Grupp 8 menade att kvinnor själva skulle börja kämpa för sin frigörelse och finna möjliga strategier för denna kamp. Genom att ta en utgångspunkt i en historisk materialistisk analys av kvinnoförtrycket samt en analys av kvinnors villkor i dåtida kapitalistiska samhälle hoppades Grupp 8 kunna visa på en annan väg för kvinnokampen. I deras programförklaring från 1970 skrevs att ”en av våra viktigaste uppgifter är att göra kvinnan medveten om sitt eget förtryck… och att tillsammans med männen arbeta för ett socialistiskt samhälle fritt från utsugning och förtryck”.¹⁸ Det blev den förra som blev den mest centrala uppgiften för den nya kvinnorörelsen. Kampen för socialismen sågs snarare som en långsiktig strategi.

Under åren 1968 till början av 1980-talet kom en ny generation kvinnor från Malmö till Luleå, från Kiruna till Skövde, från Borlänge till Oskarshamn, från Linköping till Göteborg,att gå ut på gatorna för att kämpa för kvinnors rättigheter. Den nya kvinnorörelsen var långt ifrån var en homogen rörelse. Grupp 8-grupper och andra självständiga kvinnogrupper bildades på drygt 40 orter. Kvinnoligan, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Arbetets Kvinnor (som bröt sig ur Grupp 8 1974), Lesbisk Front, Kvinnocentrum i Göteborg, Lund, och Stockholm, kvinnohusgrupper, kvinnokulturgrupper är andra kvinnogrupper som var en del av denna rörelse.

De främsta bärarna av den nya kvinnorörelsen var kvinnor mitt i sin utbildning och/eller som arbetade inom många av de nya mellanskiktyrkena. Parallellt med det nya kvinnoupproret skedde en arbetarradikalisering där krav på människovärdiga arbetsvillkor, krav på högre lön och dräglig arbetsmiljö ställdes.¹⁹ En del av dessa kvinnliga arbetare kom också indirekt att inspireras av det nya kvinnoupproret. Lågavlönade kvinnor inom industrin, sjukvården, servicesektorn, kontor började protestera mot såväl klass- som könsförtrycket. Grupper av kvinnor som invandrat till Sverige under 1960- och 1970-talen började organisera sig i Internationella Kvinnoföreningen.

Det visar att den andra vågens feminism var en rörelse som omfattades av en mångfald av olika kvinnogrupper som alla hade det gemensamma att de ville kämpa för en förändring av kvinnors livsvillkor. I den allmänna radikaliseringen skapade rörelsen en bredd som bars upp av kollektiv makt, ett starkt och kreativt engagemang och hopp om ett rättvisare samhälle.

Bakgrund

En rörelses bildande kan förstås utifrån en samtida ekonomisk, social och politisk kontext men också ur de motsättningar som existerade för människor i samhället. Sociologerna Myra Marx Ferree och Beth Hess hävdar att såväl problem som möjligheter som bidrog till framväxten av andra vågens feminism i USA. Med småbarnmödrarnas intåg på arbetsmarknaden från början av 1960-talet utmanades en dominerad samhällelig uppfattning om kvinnor som först och främst maka och mor samtidigt som kvinnor fortfarande möttes av en hel del problem och hinder. Hälften av samtliga förvärvsarbetande kvinnor arbetade dock deltid eftersom den offentliga barnomsorgen långt ifrån var utbyggd. ²⁰ 1970 hade exempelvis endast omkring 5 procent av förskolebarnen daghemsplats.²¹ Ett annat problem var att kvinnor inte hade makt över sina egna kroppar. Abort var förbjudet och i mitten av 1960-talet reste många kvinnor till Polen för att göra abort. När dessa resor fick allt för stor uppmärksamhet tillsattes en abortutredning 1965.²² Samtidigt som kvinnors arbetskraft efterfrågades och nya arbetsområden öppnades för dem, fick kvinnor ofta dåliga arbets- och lönevillkor. Utifrån dessa erfarenheter och motsättningar började många kvinnor höja sina röster.

En utbredd ilska över dessa orättvisor och villkor blev en drivkraft för att organisera sig.

Historiskt har rörelser ofta uppstått som svar på andra rörelser. Perioden efter andra världskriget kännetecknades av en omfattande antikolonial befrielsekamp i Asien, Afrika och Centralamerika. Parallellt exploderade medborgarrättsrörelsen i USA för att några år senare avlösas av en omfattande antikrigsrörelsen mot USA: s krig i Vietnam. En rörelse som rekryterade företrädesvis unga människor runt om i världen. Ur dessa rörelser bildades tusentals kvinnogrupper som gick under beteckningen ”Women´s liberation movement” i USA som i sin tur inspirerade och möjliggjorde bildandet av kvinnogrupper framför allt i västra Europa i början av 1970-talet. Parallellt med studentupproret inleddes en arbetarradikalisering som började med arbetarrevolten i Paris maj 1968. I Sverige inleddes den av strejkande gruvarbetare i Malmfältet år 1969 som krävde månadslön och människovärde. Strejken blev upptakten till en omfattande strejkvåg under 1970-talet.

Kvinnorörelsen uppstod således i en period av dramatiska förändringar i människors liv och en period av politisk aktivitet inom många områden. Det möjliggjorde ett utrymme för mobiliseringar och kollektiva aktioner, vilket spelade en avgörande roll för framväxten av rörelsen.

Kvinnoupproret i Stockholm 1969-1972

Vad kännetecknade det första kvinnoupproret och hur lyckades en liten grupp kvinnor ta initiativ till det som blev andra vågens feminism i Sverige? Svaret kan sökas bl a i några av de konkreta aktioner som Grupp 8 Stockholm initierade i slutet av 1960-talet. Syftet med dessa var att visa en möjlig strategi för kvinnokampen och att kvinnokamp handlade om att ta en utgångspunkt i de krav och frågor som berörde en majoritet av kvinnor. De första årens politiska aktivism och mobilisering handlade om rätten till abort, arbete och daghem. År 1975 fick kvinnor fri abort i Sverige. Under hela 1970-talet och början av 1980-talet fortsatte kampen för kvinnors rätt till arbete och bättre villkor på arbetsmarknaden och krav på en fullständig utbyggnad av daghem och fritidshem. Med dessa krav ville kvinnorörelsen skapa en medvetenhet om kvinnoförtryckets patriarkala och kapitalistiska struktur som de hoppades skulle leda till kvinnokollektivets egen organisering och aktivism. Nedan ger jag några exempel på hur Grupp 8 försökte starta en kvinnokamp som skulle inkludera lågavlönade kvinnor. Kvinnokampen menade man kunde inte separeras från klasskampen.

Deltidsarbete – ”den perfekta utsugningen”.

Den 15 november 1968 visades ett TV – program där några lågavlönade ensamstående kvinnor framträdde och berättade om sin sociala och ekonomiska situation. Följande dag hade de flesta större dags- och kvällstidningar stora reportage om dessa kvinnor. Samtidigt inleddes avtalsrörelsen mellan SAF och LO där det inte fanns en enda kvinna vid förhandlingsbordet.

Bakgrunden till TV-programmet var bl a arbetet med den pågående statliga låginkomstutredningen som publicerade en rapport 1970. Grupp 8 hävdade att detta var ett ”dokument över kvinnans förtryck”²³. Utredningen visade att majoriteten av Sveriges kvinnor befann sig i ett socialt och ekonomiskt underläge. Det framkom bl a att det fanns 300 000 hemmafruar med minderåriga barn som ville ut på arbetsmarknaden, men där brist på barntillsyn ”tvingade” dem att stanna hemma.²⁴ Kvinnors förvärvsfrekvens hade ökat från 38 procent 1960 till 60 procent 1970 men av dessa arbetade 40 procent deltid. ²⁵ Det var för många en nödvändig lösning för att kunna kombinera arbete och barn.

TV-programmet blev en möjlighet för den nybildade Grupp 8 att försöka skapa en opinion mot orättvisorna kring deltidsarbetet och föra fram sin politik i frågan. De hävdade att deltidsarbetet var den ”den perfekta utsugningen” av den kvinnliga arbetskraften genom att kvinnor användes som arbetskraft när de behövdes och att deras sociala villkor var mycket sämre än heltidsarbetande.²⁶ Kvinnoaktivisterna samlade kunskap om deltidsarbetet, kontakter togs med Fokusredaktionen på TV och Handelsanställdas förbund som organiserade många av de deltidsanställda kvinnorna. Fakta om ägandeförhållandena²⁷ och hur aktierna fördelades inom varuhussektorn togs fram i syfte att förklara hur kapitalet tjänade på att anställa kvinnor deltid. Med denna kunskap och kontakter bestämde sig Grupp 8 för att organisera ett möte. Flygblad spreds med rubriken ”Vem tjänar på deltidsarbetet?” utanför de stora varuhusen i Stockholm i hopp om att de anställa kvinnorna skulle identifiera sig med retoriken i flygbladet:

Vem tjänar på deltidsarbetet? …Kan DU försörja dig på din lön?… Har DU någon trygghet som deltidsanställd?…Det är arbetsgivarna som tjänar mest på deltidsarbetet. Kräv bättre villkor för de deltidsanställda.²⁸

På Åhléns arbetade 65 procent av kvinnorna deltid och på NK 35 procent deltid. Dessa kvinnor inbjöds nu till en debattkväll som Grupp 8 arrangerade tillsammans med Författarcentrumden 6 mars 1969 i Stadsmuseets sal. I panelen deltog bl a Handels ombudsman, Per Holmberg (sekreterare i Låginkomstutredningen) samt varuhuschefen från Åhlén & Holm och Konsum Stockholms personalchef.²⁹ Uppslutningen beskrevs som att ”salen fylldes till bristningsgränsen”³⁰ och bland de drygt tvåhundra personer fanns många deltidsanställda snabbköpskassörskor från Åhléns.

Kännetecknande för den nya kvinnorörelsen var också det kreativa engagemanget. Möteslokalen dekorerades med ett antal skärmar som illustrerade kvinnor i arbetslivet. Teatergruppen Fickteatern ³¹ spelade pjäsen Pengar där åhörarna fick höra:

”För HONOM har fackföreningen redan gjort så mycket (att han tröttnat gå på mötena.) För HENNE är det dags att börja: Att sluta sig samman, Att ställa krav. Att värdera sitt eget arbete. Och kräva lön och villkor därefter”.³²

Teatergruppens budskap var såväl en kritik mot den fackliga organisationens patriarkala struktur som en uppmaning till förändring. När en medlem i Grupp 8 ställde en fråga till Handelsanställdas Förbunds ombudsman om vad förbundet gjorde för att upplysa kvinnorna om deras rättigheter möttes hon av svaret: ”Kvinnorna är ofta inte fackligt mogna. De är omotiverade”.³³ Detta anmärkningsvärda uttalande gjordes trots kvinnors facklig och politisk kamp inom arbetarrörelsen under 80 år. Uttalandet speglade en inte alltför ovanlig uppfattning kring kön och politik inom stora delar av fackföreningsrörelsen vid tidpunkten för det nya kvinnoupproret.³⁴ Det visade också nödvändigheten av att kvinnor självständigt började organisera sig.

På mötet reste sig också en äldre kvinna som arbetat som expedit i trettio år och riktade följande ord till Grupp 8: ”Det här gjorde ni bra flickor. Det här är bara början… kom ihåg det… bara början.”³⁵ Hon såg uppenbart en potential i att kvinnor kollektivt kom samman.

Det omedelbara resultatet av mötet blev att ett särskilt råd tillsattes inom Handelsanställdas Förbund för att granska de deltidsarbetandes villkor. Förslag till reformer skulle läggas fram vid dess kongress i juni 1971. Även LO-ordföranden Arne Geijer uttalade sig om att de deltidsanställdas förhållanden eventuellt skulle komma att behandlas vid nästa avtalsrörelse.³⁶

Kvinnan i ”låglönejobben”.

Hösten/vintern 1970 tog några av de nybildade lokalgrupperna i Grupp 8 Stockholm initiativ till att fortsätta den inslagna vägen att göra könspolitik av Låginkomstutredningen.³⁷ Denna gång vände de sig till kvinnor som arbetade i den kvinnodominerande industrin för att dels få kunskap om kvinnors villkor inom denna och dels försöka sprida sin politik till andra grupper av kvinnor. Lokalgruppen, Farstagruppen, delade ut flygblad, informerade om Grupp 8 och sålde Kvinnobulletinen utanför RIFA (Radio Industrin Fabriksaktiebolag, ett Ericssonbolag), i Bollmora. Vid detta företag arbetade många finska kvinnor som inte förstod Grupp 8:s flygblad. Kvinnoaktivisterna översatte det och kom tillbaka. Resultatet av aktionen blev att de fick kontakt med tre kvinnor som var intresserade av Grupp 8:s verksamhet. I en rapport skrevs: ”Vi ska närmast försöka träffa dessa för att få informationer om arbets- och lönesituationen på RIFA.” ³⁸ Några medlemmar i en annan lokalgrupp bestämde sig för att söka arbete på Marabou för att komma ”i direkt kontakt med problemen” och ”kartlägga fabriken och slavkontrakten och dyl”.³⁹ En lokalgrupp bestämde sig för att följa upp situationen för kvinnorna i Handelsanställdas Förbund och då särskilt kassörskorna på Åhléns, som var missnöjda men rädda för att agera.

Den 8 september 1971 arrangerade Grupp 8 åter ett offentligt möte, ett s.k. låglöneteach-in på ABF. Några av de kvinnor som lokalgrupperna kommit i kontakt med framträdde och berättade om sina arbetsvillkor. En panel bestående av en LO-representant, utbildningsministern och en SAF-representant var inbjuden för att besvara frågor.

Dessa två offentliga möten är exempel på Grupp 8:s politiska aktivism runt 1970. Under sin uppbyggnad lyckades alltså en liten grupp utbildade kvinnor mobilisera åtskilliga hundra lågavlönade arbetarkvinnor till ett möte där deras arbetsvillkor sattes i centrum. Det var i linje med den plattform man formulerat.⁴⁰ Det får också ses som ett exempel på en kvinnokamp och kvinnosolidaritet som utgick från kvinnors olika villkor och intressen. Kvinnokampen handlade om att medvetandegöra om existerande klassrelationer och synliggöra hur kapitalet tjänade på kvinnors arbete. Genom att söka upp kvinnor, tala med dem och organisera ett möte för dem valde Grupp 8 en strategi som kan beskrivas som början på en ”pro”- arbetarklasspolitik.⁴¹ En strategi som syftade till att kvinnor skulle bli handlande subjekt. Strategin skiljde sig från flertalet fackförbunds men även de partipolitiska kvinnoförbundens. Däremot hade den likheter med flera vänsterorganisationers, men målgruppen skiljde. Lågavlönade kvinnor inom industrin och den offentliga sektorn var inte vänsterns primära målgrupp (åtminstone inte i början av 1970-talet).

Trots framgången med att försöka få igång en kvinnokamp på ett antal arbetsplatser fortsatte Grupp 8 inte med denna inriktning.⁴² Istället gick de in i en period av handlingsförlamade diskussioner kring strategi för den fortsatte kvinnokampen. Det fanns också ett sökande av andra förklaringar av kvinnoförtrycket. Flera Grupp 8 medlemmar fick svaren hos de mer radikalfeministiskt orienterade kvinnogrupperna i exempelvis USA och förde in diskussionen om det ideologiska och sexuella förtrycket i organisationen. En medlem beskrev detta som:

”…behov av att diskutera det ideologiska förtrycket mera ingående. Och att hitta en egen identitet samt att mera lära oss att umgås och solidarisera oss med andra kvinnor – och att inte ta efter mannens kompismentalitet som består av en dunk i ryggen eller den tidigare kvinnomentaliteten som bygger på rivalitet.”⁴³

Parollen det ”personliga är politik” och ”systerskap ger styrka” fick genomslag i Grupp 8 Stockholm i början av 1970-talet. Kvinnoaktivisterna diskuterade egna erfarenheter av könsförtryck och inspirerades av en mängd pamfletter, tidskrifter och böcker skrivna av företrädesvis kvinnoaktivister från USA, Storbritannien, Holland och Danmark. I lokalgrupperna samlade medlemmarna in och analyserade material om samtida förhållanden, kritiserade vardagliga institutioner och diskuterade egna erfarenheter av förtryck. Det kan karakteriseras som en kognitiv process där nya tankar utvecklades och som aktiverade nya aktörer, kort sagt ”nya intellektuella projekt” som Eyerman och Jamison beskriver. Idéer och tolkningar som inspirerade kvinnoaktivisterna att skriva flygblad, appelltal, göra utställningar som användes i den utåtriktade politiska agitationsverksamheten.⁴⁴

Kvinnoupproret sprids

En rörelses utveckling kan vidare förstås med en undersökning av rörelsens spridningsförlopp. Det gäller både spridning till nya grupper och skikt i samhället och dess geografiska utbredning.⁴⁵ Med sina kollektiva aktioner och formulering av ett handlingsprogram för kvinnokampen gav Grupp 8 Stockholm såväl möjlighet som inspiration för andra kvinnor att ta initiativ till en kvinnogrupp på sin ort. De nya idéerna spreds också via massmedia och människors större resmöjligheter. Dahlerup beskriver det som att det blev snabbt en ”avsmittningsprocess” över landsgränserna, men också innanför landets gränser.⁴⁶ Främst kvinnliga journalister som sympatiserade med kvinnorörelsen skrev omfattande reportage om Grupp 8 och dess aktioner samt om kvinnorörelsen internationellt. En annan betydelse hade vänsterbokcaféerna (framför allt i studentstäderna) vilka sålde de nya (och nytryckta) kvinnoböckerna, Kvinnobulletinen och andra kvinnotidningar. Kännedom om Grupp 8 Stockholm spreds också via utställningen, KVINNOR⁴⁷, som visades på Moderna Museet i Stockholm i april 1972. Därefter visades den i mindre form på olika orters bibliotek som i Västerås, Norrköping, Uppsala, Vilhelmina. 1973 nådde den Kristianstad, Göteborg, Umeå, Piteå, Luleå och Gällivare – Malmberget.

Kvinnoligan i Lund

Hösten 1970 bildades Kvinnoligan i Lund av främst unga studerande kvinnor som varit aktiva i vänstern eller umgåtts i vänsterkretsar men som upplevde att de inte var med på samma villkor som männen. Efter ett antal studiemöten om marxismen och kvinnofrågan bestämde majoriteten av kvinnorna i Kvinnoligan att börja fördjupa sig i de radikalfeministiska idéerna kring medvetandehöjning och systerskap. Vidare ville man visa att kvinnokampen var internationell. Kvinnoaktivisterna i Kvinnoligan organiserade⁴⁸ det första internationella kvinnomöte där representanter från Women´s Liberation i London, Rødstrømperne i Danmark samt Grupp 8 Stockholm var inbjudna. ”Kvinnokamp” var temat för den paneldebatt som ägde rum i februari 1971 på Akademiska Föreningen i Lund. Över 1000 personer, majoriteten kvinnor, kom till stora salen i kårhuset, ett rum som tagits över av kvinnor för en kväll. Från läktaren hängde banderoller med namn på kvinnor som Rosa Luxemburg, Angela Davies och Sara Lidman och över podiet hängde en röd tygbanderoll med orden ”Systerskap är makt” omgivet av kvinnotecknet med knytnäven. Det nya kvinnoupproret hade därmed spritts till södra Sverige och Kvinnoligan fick en stor medlemstillströmning. Kvinnoligan skiljde sig från Grupp 8 Stockholm genom sitt beslut att låta medvetandehöjning bli en central aktivitet i basgruppen. Syftet med denna var att kvinnor skulle börja inse att de inte var ensamma om sina upplevelser av att vara misslyckad och mindervärdig (som hängde samman med deras sekundära status i samhället) utan att det fanns ett gemensamt mönster av erfarenheter. Medvetandehöjning betraktades som en väg till att upptäcka att de personliga erfarenheterna faktiskt är politiska. När kvinnor började bli medvetna om detta skapades också en grund till ökat självförtroende, en känsla av att vara ett starkt kollektiv som skulle möjliggöra ett politiskt handlande. Idéerna om kvinnosolidaritet och att systerskap är makt blev sprungna ur medvetandeprocessen.

Kvinnoligan existerade mellan åren 1970 och 1973. En del aktioner gjordes, som en abortdemonstration och ett möte kring smärtfri förlossning. Kvinnoligan presenterade också sin syn på kvinnofrågan vid ett stort offentligt möte på Stadsbiblioteket i Lund samt genom utställningar på bibliotek. Däremot visade sig emellertid att systerskapsidéen och kvinnosolidariteten inte vara så enkel och given när Kvinnoligan skulle organisera nya grupper av kvinnor.⁴⁹ Andra erfarenheter och andra visioner om kvinnokampen presenterades. Diskussionen intensifierades med omfattande inlägg i internbulletinerna och med utdragna debatter på stormötena. Olika linjer utvecklades där en gruppering ville fortsätta med en mer feministisk inriktning där basgruppen hade sin egen målsättning. De var emot att ha en större plattform utan menade att det räckte att hävda att Kvinnoligan kämpar mot all form av kvinnoförtryck. ⁵⁰ Den andra riktningen ville att Kvinnoligan skulle ha en klar socialistisk målsättning i likhet med Grupp 8:s programförklaring och krav på obligatoriska studiecirklar för nya medlemmar.⁵¹

Frågan om krav på socialism i plattformen för den nya kvinnorörelsen förekom även hos andra kvinnogrupper i början av 1970-talet.⁵² Resultatet av målsättningsdiskussionen i Kvinnoligan blev att många lämnade organisationen. Våren 1973 upplöstes Kvinnoligan och en av de aktivister som var mer under hela dess existens ger följande förklaring till dess snabba upplösning:

Jag tror att strukturen var för lös helt enkelt. Det saknades styrning, det ingick ju i ideologin, det skulle inte finnas någon styrning. ⁵³

Åtskilliga av medlemmarna fortsatte dock sitt kvinnopolitiska engagemang i andra kvinnogrupper. Några förde också in sina erfarenheter i olika forskningssammanhang på universiteten. Medan Kvinnoligan blev den kvinnogrupp som mest konsekvent tog till sig idéerna om medvetandehöjning och systerskap, kom andra kvinnogrupper runt om i Sverige följa den inriktning som Grupp 8 Stockholm etablerat runt 1970. Några exempel på detta beskrivs nedan.

Kvinnogruppen i Borlänge – lyckad mobilisering.

Kvinnogruppen i Borlänge bildades hösten 1974 av en grupp kvinnor efter studier och diskussioner kring TRU:s studiecirkel ”Kvinnor och arbete”. I samband med studiecirkeln uppkom behovet av att skaffa kunskap om kvinnornas sociala och ekonomiska situation i Borlänge för att kunna bedriva ett kvinnopolitiskt arbete. Kvinnoaktivisterna intervjuade personal på arbetsförmedlingen, på barnstugebyrån, på ett antal företag samt några kvinnliga järnverksarbetare på Domnarvets Järnverk. Studiebesök gjordes på Domnarvet och på förskolor. Resultatet blev tidningen Kvinnor i Borlänge som efter några månader sålts i 2 500 exemplar.⁵⁴ Denna höga försäljningssiffra kan jämföras med Kvinnobulletinens:s första upplaga som var 5 000 exemplar.

Med sin tidning började Kvinnogruppen bli känd i Borlänge och de intervjuades även i lokalpressen. Kvinnogruppen antog inte Grupp 8:s handlingsprogram utan definierade sig som en partipolitiskt oberoende organisation:

Vår strävan är att skapa så bred enighet och styrka som möjligt bakom våra krav.⁵⁵

Dessa krav var: Rätt till arbete. 6 timmars arbetsdag med full lön. Lika lön för lika arbete. Avskaffa särskilda kvinnoyrken. Fler daghem och fritidshem. Stoppa utnyttjandet av kvinnor i porr och reklam. I sin strävan hoppades de få igång ”enrörelse underifrån, en opinion från kvinnorna själva.”⁵⁶ Strategin blev att kvinnogruppen medvetet försökte rekrytera kvinnor genom kontakter på sitt arbete, genom sina dagmammor, genom försäljning av tidningen i bostadsområden. Resultatet blev också att gruppen hade en relativt blandad medlemssammansättning av såväl lågutbildade som högutbildade kvinnor men även hemmafruar vars män ofta arbetade på Domnarvets Jernverk.

Kvinnokamp för Kvinnogruppen i Borlänge handlade om att agitera och samtala med kvinnor. Parallellt med studiecirklar skolades medlemmarna i att argumentera kring kvinnofrågor och tränades i intervjuteknik, en erfarenhet som för de flesta var helt nytt. Med dessa erfarenheter mobiliserades hela kvinnogruppen att genomföra en intervjuundersökning i Borlänges största bostadsområde, Tjärna Ängar. 10 procent av kvinnorna i områdets 1 257 hushåll valdes ut slumpmässigt och intervjuades om deras behov av lönearbete och barnstugeplatser men samtal fördes även kring hemarbete, fritid och facket.

Resultatet av undersökningen⁵⁷ publicerades i nummer 2 av Kvinnor i Borlänge som utkom år 1976. En viktig slutsats som Kvinnogruppen drog var att kvinnor ville ha ett lönearbete och att den verkliga arbetslösheten bland kvinnor troligen var tre gånger större än den registrerade. Utifrån detta bestämde de sig för att driva en kampanj: ”1000 nya jobb till kvinnor i Borlänge”. Bakgrunden till kravet var en länsplan som Länsstyrelsen i Kopparbergs län upprättade 1974. Där hade man satt som mål att skapa fram 1000 nya arbetstillfällen för kvinnor fram till 1980.⁵⁸ Dessa nya arbeten skulle främst erbjudas på Domnarvet där kvinnors andel av de kollektivanställda ökat från ca 3 procent 1968 till ca 9 procent 1974.⁵⁹

Samma år, 1976, som Kvinnogruppen drog igång sin kampanj försämrades dock arbetsmarknadsläget och Domnarvet bröt sitt löfte att nyanställa 150 kvinnor per år. I ett reportage i Kvinnobulletinen beskrevs situationen för kvinnorna på Domnarvet:

Nu är löftena som bortblåsta och de kvinnor som jobbar där sitter löst… För även om det är omöjligt för företaget att avskeda kvinnor bara för att de är kvinnor, så blir det ändå de som drabbas hårdast.⁶⁰

Kvinnogruppen höll appellmöten med tidningsförsäljning och visade en mindre utställning i centrala Borlänge där förbipasserande kunde läsa kraven: ”Vi vill ha arbete” och ”Kvinnors rätt till arbete med en lön som det går att försörja sig på.” På ett annat plakat stod ”Allt fler kvinnor utan jobb” och en teckning föreställande Domnarvet med en ruta ”Damerna först” .⁶¹ Kvinnogruppen uttalade sig även om splittringen som uppstått mellan kvinnor och män på Domnarvet. Företaget hade exempelvis placerat kvinnorna på de ”enklare och lättare” arbetena i traverserna och truckarna, arbeten som tidigare var reträttplatser för äldre arbetare. Kvinnogruppen menade att Domnarvet istället borde ha utbildat kvinnor i andra typer av arbeten för att undvika en motsättning mellan äldre arbetares rätt till enklare jobb och kvinnornas rätt till arbete. Denna splittringstaktik ledde också till att kvinnorna på järnverket kunde mötas av argumentet från sina arbetskamrater som: ”Du kan väl gå, du som har en man som försörjer dig.”⁶² Tongångarna på Domnarvet började låta som på 1920- och 1930-talen när gifta kvinnors rätt till arbete problematiserades.⁶³ Det var mot denna bakgrund som några kvinnliga järnverksarbetare bestämde sig för att organisera sig.

Kvinnocirkeln på Domnarvets Järnverk

I mars 1981 kunde de kvinnliga arbetarna på Domnarvet läsa en annons i personaltidningen med rubriken ”Kvinnor kom med”! Drygt tio kvinnor kom till mötet som ägde rum i Metallarbetareförbundets studiehem och de beslutade att läsa ”Arbetskamrater – ett jämställdhetsmaterial från Metall.” En av mina informanter minns:

Jag måste ha sett det genom tidningen. Jag tror att det var när det pratades om att det var uppsägningar och det sas att nu måste kvinnorna lämna plats. Röster hördes att först och främst männen måste ha kvar sina jobb. De som var väldigt utsatta var de som jobbade både två.

Uppfattningen om mannen som familjeförsörjaren var starkt utbredd och kvinnors arbete betraktades som något ”extra” även om verkligheten var den att många av de kvinnliga arbetarna var ensamförsörjande. Några av initiativtagarna var medlemmar i Kvinnogruppen i Borlänge. En av dem berättar bakgrunden till bildandet:

Det var många kvinnor som började på Domnarvet men som slutade igen för det var en jättetuff miljö. De som blev kvar kände sig pressade. Cirkeln började som ett behov från oss tjejer som jobbade på Domnarvetet att träffas och på något sätt lyckades vi få stöd från Metallstyrelsen. Det var ett motstånd och de kallade oss allt möjligt ända in på slutet. Vi var 11 från början och den varade i många år (Mona).

I en intervju i AB med några andra kvinnor som deltog i cirkeln gavs liknande förklaring – ”många här, framförallt kvinnorna, var oroliga för sina jobb och ville ha stöd.” ⁶⁴ När kvinnor trädde in i den manliga industrin utmanade de inte bara den könssegregerade arbetsmarknaden utan även en traditionell uppfattning om hur kvinnor skulle vara och vad de förväntades göra. Samtidigt som ett arbete i en mansdominerad industri innebar en större självständighet och ekonomisk trygghet för kvinnor:

När jag jobbade på restaurang hade jag inget ob-tillägg och de kunde plötsligt säga att nu finns det inget jobb. På Domnarvet har jag fasta tider och har dubbelt betalt. Dessutom kunde jag jobba sextimmars dag och det är tack vare att jag har industrijobb. Mina väninnor som jobbade som kassörskor hade inte denna chans (Katrin).

I kvinnocirkeln diskuterades såväl fackliga frågor som arbetslöshet, skiftgång, omplaceringar, som specifika kvinnofrågor om huruvida buller och lösningsmedlen påverkade fostren, abort och barntillsyn. Med stöd av lagen om timstudiestöd träffades kvinnorna under arbetstid, på dagtid, två timmar en gång i veckan. Kvinnorna i Metalls studiecirkel gjorde liknande erfarenheter som kvinnorna i den nya kvinnorörelsen när de började organisera sig.

Cirkeln är vårt andningshål. Vi kan tala om oss själva. Vi kan upptäcka att vi inte är unika, att vi har samma erfarenheter. I en tjejgrupp vågar vi diskutera. Vi törs föra fram våra åsikter och vi blir säkrare. Vi har insett att det hänger på oss själva om vi ska kunna förändra våra arbetsvillkor.⁶⁵

Vilket bemötande fick då kvinnorna på Domnarvet? I en artikel i AB berättade några av dem att flera av deras arbetskamrater var skeptiska och kritiska mot kvinnornas egen organisering. När en studiecirkel planerades om kärlek, barn, föräldrar och samhället kunde de exempelvis bli bemötta med orden ”jaså ni ska snacka sex och porr på arbetstid” eller att studiecirkeln var en ”syjunta med skvaller och skitsnack.” Kvinnorna konstaterade också att ”en tjejcirkel är utsatt, alla har ögonen på en.”⁶⁶ Det största motståndet kom dock från den lokala fackklubben som kände sig hotad, enligt en av mina informanter. Cirkeldeltagarna kunde bli påhoppade i den lokala fackliga metalltidningen med anklagelser om att de vara manshatare.

Det var tydligt att den fackliga klubben inte visste hur de skulle agera när kvinnor började organisera sig och då blev det personangrepp istället (Kia).

Kvinnogruppen i Borlänge och kvinnocirkeln på Domnarvet är exempel på viktiga historiska och politiska erfarenheter av vad som händer när kvinnor kommer samman som ett kollektiv. För en period var det möjligt att bryta den socialdemokratiska hegemonin⁶⁷ och skapa sig ett större handlingsutrymme, ett begrepp hämtat från Maud Eduards.⁶⁸ Det var även möjligt att bygga upp ett samarbeta mellan de olika kvinnogrupperna för att mobilisera andra kvinnor i Borlänge kring deras krav. Det senare gjordes inte minst åren 1982 till 1985 då grupperna arrangerade Kvinnofestivaler i samband med 8 mars. Den första festivalen organiserades kring kravet ”Kvinnans rätt till arbete” där flera kvinnor för första gången vågade framträda offentligt och berätta om sina villkor. En kurator vid ungdomsmottagningen berättade att barnafödandet blev för många tonårsflickor det enda sättet att få en mening och en betydelse som människa i en ort som Borlänge.⁶⁹ Kvinnofestivalen 1984 var ett samarrangemang tillsammans med några av de ASAB städerskor som var ute i strejk 10 år tidigare (se nedan).

Motstånd mot kvinnors krav på rätt till arbete – exempel Grupp 8 Piteå.

Det nya kvinnoupproret spred sig snabbt även till Norrland där glesbygdsproblematiken och avflyttningen präglade människors villkor i hög grad under 1960-talet. SKV publicerade ett särskilt temanummer ”Kvinnor i Norrland” i Vi Mänskor (1971) med ett antal reportage⁷⁰ som skildrade kvinnors villkor i Norrlands inland. I början av 1970-talet fanns ett betydande mansöverskott i glesbygden och ett betydande kvinnoöverskott i städerna.⁷¹ Hotet om nedläggning av BB- och gynekologavdelningarna vid Piteå lasarett i början av 1970-talet blev den utlösande faktorn till Grupp 8 Piteås bildande.⁷² Bristen på barnomsorg var en annan.

Vi hade det inpå bara skinnet den här problematiken med barn. Dessutom kom många av oss till en trakt där man inte bott förut och inte hade en farmor och mormor att ta hand om ens barn. Efter varje semester var man nervös hur barntillsynen skulle ordnas (Mai).

Grupp 8 Piteå bildades av ett tiotal förvärvsarbetande kvinnor i åldrarna 30-35 år med småbarn. Flera av kvinnorna hade lämnat glesbygden för att få arbete eller utbildning och när de fick barn blev avsaknad av släktnätverk och barnomsorg kännbar. De var också ofta den första generationen som utbildade sig och deras föräldrar var småbrukare och arbetare.

Förvärvsfrekvensen för kvinnor i Piteå låg långt under riksgenomsnitt, majoriteten var hemmafruar.⁷³ För Grupp 8 Piteå blev deras viktigaste kvinnopolitiska engagemang att utmana uppfattningen om mannen som familjeförsörjare och ställa krav på politikerna att möjliggöra för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden om de så önskade.

Med olika propagandistiska verktyg som utställningar i stadens park och bibliotek, flygbladsutdelning på stan och insändare i Piteå Tidning försökte kvinnoaktivisterna skapa en opinion för kvinnors rätt till arbete och en utbyggnad av barnomsorgen. De försökte även få med få med andra kvinnor i mobiliseringen för sina krav. En strategi var att sätta in en särskild annons i lokalpressen med uppmaningen: ”Hjälpa oss fråga ut kommunpamparna”. Det gjordes i samband med att Grupp 8 Piteå arrangerade ett offentligt möte med kommunpolitikerna kring en utfrågning om kvinnors möjligheter till förvärvsarbete i kommunen. ⁷⁴ Ett femtiotal personer, mest kvinnor, kom till mötet och ställde ett antal frågor, vilket betraktades som en bra uppslutning i en ort som Piteå. Mötet resulterade inte i några konkreta löften om fler arbetstillfällen för kvinnor. Däremot bedömde Grupp 8 Piteå kvinnomötet som framgångsrikt då de fick möjlighet att avslöja kommunalpolitikerna inställning till kvinnors arbete.⁷⁵ De föredrog att kvinnor deltidsarbetade. Andra ansåg att kvinnor var mer lämpade att stanna hemma.⁷⁶

Grupp 8 Piteå verkade i en period av motstridiga intressen där det å ena sidan fanns grupper som ville upprätthålla och bevara kvinnors traditionella ställning i samhället och å andra sidan kvinnor som krävde förändring. De förra representerades av såväl socialdemokratiska som borgerliga politiker. En av mina informanter minns:

Det var ett motstånd från socialdemokraterna och blåhögern. De socialdemokratiska kvinnorna tycke att kvinnokampen var till för dem som var ensamstående och socialfall… Det skrevs många insändare i PT där folk betraktade oss som rabiata och konstiga.

Motståndet kom också från Hemarbetandes riksorganisation som hade bildats som en reaktion på Grupp 8. Trots motståndet hävdar kvinnoaktivisterna att det var deras återkommande aktioner kring daghemsfrågan som ledde till att daghemmen byggdes ut i Piteå. I en rapport från 1976 skriver de:

Vi tror faktiskt att vårt arbete har gett resultat. Vi tror inte att kommunen annars skulle ha byggt ut daghem och fritidshem till 210 resp. 90 platser och det är osäkert om allmän förskola för 6-åringar skulle ha kommit före 1978.⁷⁷

Precis som kvinnoaktivisterna hävdar hade kommunalpolitikerna kunnat förhala en utbyggnad om inte de regelbundet möttes av motstånd och konfrontation av Grupp 8 Piteå. En annan framgång som kvinnoaktivisterna också tillskriver sin kvinnokamp var att BB fick vara kvar.

Kvinnosolidariteten: ASA-städerskornas strejk ett exempel.

1970-talets radikalisering i Sverige kännetecknades av en stark internationell solidaritet med förtryckta grupper runt om i världen. Solidaritetsrörelser bildades mot diktaturen i Chile, mot apartheidsystemet i Syd-Afrika och för försvaret av sandinisternas seger i Nicaragua. När Grupp 8 Stockholm mobiliserade till internationella kvinnodagen år 1972 var solidariteten med Indokinas kvinnor, med den fängslade Angela Davis (som representerade Afroamerikanernas rättigheter i USA) och Bernadette Devlin (ledande i kampen för ett självständigt Nordirland och mot Storbritanniens ockupation) i fokus. Den internationella kvinnosolidariteten med kvinnors kamp i exempelvis Syd-Afrika och i Central-Amerika präglade i varierad grad kvinnogruppernas aktiviteter under hela 1970-talet och början av 1980-talet. För många kvinnoaktivister var dessa kvinnors kamp mot imperialism och rasism en förebild för kvinnokampen skulle bedrivas internationellt och man såg dem snarare som en allierad grupp än ett uttryck för objektifiering. ⁷⁸

En betydelsefull nationell kvinnosolidaritet var kampen för återanställning av Skövdestäderskorna.⁷⁹ Den hade sin upprinnelse i ett antal kvinnokollektivs kamp mot städbolaget ASAB men också erfarenhet av svagt stöd från sitt eget fackförbund. Solidariteten kom efterhand att omfattas av andra grupper i samhället. En av de strejkande i Skövde sammanfattade denna solidaritet med orden:

”Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det trots allt fanns så mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i det här landet. Ingen kan beskriva hur det stärkt oss och hjälpt oss att hålla ut.”⁸⁰

Borlängestrejken.

Den 19 november 1974 gick 25 ASAB-anställda städerskor på Domnarvets Jernverk i Borlänge ut i strejk. Det som utlöste strejken var att entreprenadbolaget ASAB⁸¹ försökte öka arbetstakten i samband med en ändring av lönesystemet.⁸² Strejken utbröt fem år efter gruvstrejken och blev början till en omfattande strejkrörelse bland städerskor på olika orter i Sverige. Strejken kom också kom att få oerhörd uppmärksamhet i media.

Städerskorna hade varit missnöjda med ASAB:s behandling av dem under en längre tid. Deras arbetsvillkor var ofta mycket dåliga och städerskorna upplevde att de inte hann med sina beting.⁸³ När städerskorna i Malmfälten uttryckte sitt missnöje bemöttes de av ASAB med orden ”antingen jobbar ni eller så är det bara att gå.”⁸⁴ Detta skapade en rädsla hos många. Samtidigt som ASAB försämrade arbetsvillkoren för städerskorna ökade deras vinst år 1973 med 44 procent.⁸⁵

I Skövde hade städerskorna vid Billingehus hotell bildat en facklig arbetsplatsklubb under hösten 1974 som lett till något bättre villkor. I Borlänge kallade städerskorna till sig en ombudsman från Fastighetsanställdas Förbund samma höst och krävde att han skulle förhandla med ASAB om högre löner. De fick då höra ”om du tycker att du tjänar så dåligt så tycker jag att du ska sluta”.⁸⁶ Städerskorna skickade hem honom med frågan: Vilken sida står du på egentligen? Det blev början till städerskornas eget agerande.

När Borlängestäderskorna förstod att de inte hade något stöd från sitt fackförbund bildades en facklubb, om än av endast två städerskor. (Det gjorde att de fick bedriva det fackliga arbetet på ett icke traditionellt sätt). Strategin blev då att få med sig hela städerskekollektivet och förlita sig till deras egen kollektiva styrka. Facklubben började med att söka upp städerskorna på deras arbetsplatser för att samla in namnlistor med krav på en fast timlön och. De flesta skrev på skrivelsen lämnades till ASAB i oktober 1974 med krav på att deras minimilöner skulle höjas från gällande 9:37 till 14 kronor i timmen.Samtidigt hade de läst i förbundstidningen Fastighetsfolket att städerskorna i Norge och England hade strejkat för bättre villkor och började tänka ”kan dom strejka i Norge kan väl vi också”. När fackklubben kallade till ett möte för att informera om skrivelsen till ASAB uttalades sig en majoritet av städerskorna att det var beredda att gå ut i strejk för att få igenom sina krav. Några dagar stoppades dock strejkhotet då ASAB meddelade att de var beredda att förhandla. En förhandlingskommittee bestående av tretton personer därav nio ASAB städerskor tillsattes.

En vecka senare avslutades löneförhandlingarna och båda parterna undertecknade en överenskommelse som innebar en övergång från betinglönesystem till fasta timlöner för städpersonalen inom Borlänge kommun. Angående nya arbetstider skulle ASAB samråda med klubbstyrelsen. På stormötet röstade en majoritet för förslaget. Nu återstod lokala förhandlingar. När facklubbens representanter Inez Arnesson och Sylvia Andersson blev kallad till förhandlingar i Stockholm presenterade ASAB listor över samtliga städerskor där de stod att deras arbetstid skulle minskas. Styrelseledamöterna vägrade acceptera villkoren. ASAB svarade då med att de skulle gå ut till varje enskild städerska för att få deras underskrift på avtalet. Samtalet blev inspelat av Inez Arnesson.

Sylvia Andersson och Inez Arnesson visste att städerskorna ensamma inte skulle orka stå emot trycket från ASAB. De ringde runt till samtliga och berättade om vad som hänt under förhandlingarna. Nästa morgon satt ett 25-tal städerskor i porten till Domnarvets Jernverk. ASAB påstod att deras fackliga representanter ljög för dem och att de inte alls ville sänka arbetstiden. Inez Arnesson plockade då fram sin bandinspelning och visade vad som verkligen sagts i förhandlingarna.⁸⁷ Dagen efter utvidgades strejken och 80 städerskor från Jernverket och andra arbetsplatser ute i kommunen deltog.

Strejkens organisering

Städerskorna fick omedelbart stöd från Jernverksarbetarna på Domnarvet och Metallavdelningen i Borlänge organiserade en insamling till städerskornas strejkkassa. Den nystartade Kvinnogruppen i Borlänge tog också kontakt med de strejkande för att tala om vilka de var och vad de arbetade för. De erbjöd sig även att gå ut med insamlingsbössor. Insamlingen var en nödvändighet för de strejkande då flera var ensamstående och oroliga för hur de skulle klara sig ekonomiskt under strejken.

Strejkens framgång berodde främst på styrelsemedlemmarnas konsekventa agerande i städerskornas intressen. Under strejken hade städerskorna två till tre möten varje dag. Strejken innebar många nya erfarenheter, såväl negativa som positiva. Pressen på städerskorna var mycket stor under strejkdagarna, både från ASAB och fackförbundet som med olika argument försökte få dem att återgå. De upplevde situationen stundtals som hotfull. Dessa negativa erfarenheter övervägdes dock av det breda stödet från järnverksarbetarna, från deras familjer och enskilda men även medias uppmärksamhet som oftast stod på städerskornas sida.

Den kanske allra största förändringen var städerskorna egen medvetenhet. För många kvinnor var det en helt ny situation att börja säga ifrån, agera och gå utanför sin förväntade roll. Inez Arnesson berättar att det fanns de kvinnor som hade en gubbe därhemma som sa att nu är det du som går ut och jobbar imorgon. Och till dem städerskor sa vi att ni får gå ut och städa om ni vill. Vi har förståelse för det. Det fanns en som fick stryk därhemma… Och så var det det här att vi var kvinnor – det var så mycket tryck utifrån, det var telegram och samtal från karlar som hotade. Det fanns så mycket som man inte var införstådd med som kunde ske.⁸⁸

Kön blev allt mer tydlig i den fackliga lönekampen. Städerskekollektivet utgjordes främst av svenska och finska kvinnor men även några grekiska. Facklubben drev en medveten linje att bygga en enhet mellan de olika grupperna. En finsk kvinna berättar i en intervju i Kvinnobulletinen att de slöt upp bakom strejken även om de förstod lite svenska. Fackklubben såg dock till få fram pengar till en finsk tolk och som Inez Arnesson berättar: ”det var viktigt att vi höll ihop allihop. De hade en väldig styrka, även de”.

Uppgörelsen

Efter en knapp vecka presenterade ASAB ett förslag till städerskorna som innebar att de skulle behålla 90 procent av betingstiden som timtid. Förbundsordförande Roland Larsson argumenterade på ett stormöte att städerskorna skulle anta erbjudandet. Förslaget antogs med handuppräckning. Samma kväll började Inez Arnesson känna sig oroad vad avtalet verkligen handlade om. Stärkta av sympatier från många håll och med de norska städerskornas lyckosamma aktion i åtanke, ringde hon runt och sammankallade omedelbart till ett nytt möte. Samtidigt fick de beskedet att städerskorna i Malmberget beslutat att påbörja en solidaritetsstrejk dagen efter. De bestämde sig då för att fortsätta strejken till de fått igenom sina krav.

Dagen efter kom ASAB med ett slutbud till städerskorna. De skulle själva få ange sina arbetstider och behålla de nya lönerna. Det innebar cirka 5 kronors höjning från 9:37 till 14:30 i timmen eller en lönehöjning på drygt 52 procent! Villkoret var omedelbar återgång till arbetet. Den 26 november avblåstes strejken och städerskornas kollektiva aktion hade till sist gett resultat.

Strejkens spridning.

Den 25 november inledde således städerskorna i Malmberget sin sympatistrejk med Borlängestäderskorna. Efter några dagar utvidgades strejken till hela Malmfälten. I Kiruna strejkade 70 kvinnor, i Svappavaara 20 och i Malmberget ca 45. Snart blev sympatistrejken även en strejk kring kraven fem kronor mer i timmen, att ingen skulle dras inför Arbetsdomstolen och att betygsättningen av enskildas arbetsprestationer skulle bort.⁸⁹ Städerskorna i Malmfälten organiserade sig i strejkkommittéer på respektive ort och från gruvstrejken hade de lärt sig betydelsen av att ha stormöten. De fick omedelbart stöd från gruvarbetarna där ledningen för gruvarbetarnas stridsfond beviljade dem bidrag från strejkfonden så länge strejken varade. Efter tio dagars strejk tvingades LKAB stänga toaletter och matsalar och risken för produktionsstopp kom allt närmre. Plötsligt hade denna grupp av kvinnor som stod längst ner i arbetsmarknadens hierarki fått en oerhörd makt. Betydelsen av deras arbete blev både uppenbart och synligt.

Städerskorna organiserade strejkvakter och tillsammans med gruvarbetarna försökte de förhindra ASAB: s försök att få strejkbrytare att städa manskapshusen. De organiserade en demonstration genom stora delar av Kiruna med plakat som: Vi kämpar till sista trasan, Städerskor är också människor. Strax före jul 1974 tvingades ASAB till eftergifter efter påtryckningar från LKAB. Städerskorna vann 5 kronor mer i timmen och därmed var den 4 veckor långa strejken slut.

I Skövde följde 12 ASAB städerskor vid Billingehus hotell strejkerna i Borlänge och i Malmfälten. De krävde nu 16 kronor i timmen och när ASAB inte gick med på deras krav satte sig samtliga städerskor den 11 december. De strejkade både i sympati med städerskorna i Malmfälten och för högre lön. Fackklubben upplöstes omedelbart för att alla skulle kunna delta i strejken och att facket inte skulle behöva betala skadestånd. Dagen efter blev dock f.d. ordföranden Ragnhild Andersson och sekreteraren Britt-Mari Johansson avskedade. ASAB-chefen motiverade det med att det var dessa kvinnor som låg bakom strejken. Drygt en vecka senare förelade Arbetsdomstolen de strejkande att återuppta sitt arbete eftersom strejken var olaglig. Städerskorna beslöt emellertid att inte gå tillbaks förrän deras krav blivit tillgodosedda och de avskedade fått tillbaka sina arbeten. Detta resulterade i att ytterligare 8 städerskor fick sparken. Därmed kom städerskestrejken in i ett annat läge nationellt. Kravet ”Frikänn och återanställ Skövdestäderskorna” blev början till en omfattande klass- och kvinnosolidaritet.

Arbetar- och kvinnosolidariteten för Skövdestäderskorna.

Den 16 januari gick 80 ASAB-anställda städerskor på Arlanda ut i en sympatistrejk med Skövdestäderskorna. De deklarerade ”Vi börjar inte jobba förrän samtliga flickor där återanställs av ASAB”.⁹⁰ Städerskorna på Arlanda hade de redan fått igenom sitt krav på 16 kronor i timmen och bättre hygienutrymme. Strejken var en ren solidaritetshandling. Den avblåstes några dagar senare efter ett löfte om att förhandlingar om de sparkade städerskorna skulle återupptas och att ASAB inte skulle vidta några rättsliga åtgärder mot de strejkande på Arlanda.

Dagen efter Arlandastäderskorna avbrutit sin strejk gick ett 30-tal ASAB städerskor i Umeå ut i en solidaritetsstrejk och krävde samtidigt fem kronor mer i timlön. ASAB hade ca 200 anställda i Umeå och som mest strejkade ca 130 städerskor. En strejkkommitté på sju medlemmar tillsattes. Med lärdom från Skövdestrejken valdes ingen ordförande så att ASAB inte skulle kunna utpeka någon som strejkledare. Strejken försvårades dock av att de var utspridda på olika arbetsplaster. Efter två veckor återgick några till arbetet och övriga i mitten av februari.

Nästa kvinnosolidaritet kom från tre städerskor från Malmberget som i början av februari beslutade att åter gå ut i strejk för Skövdestäderskorna.⁹¹ Avgörande var andra städerskegruppers agerande som Ruth Eriksson från Malmberget uttryckte det:

”strejkerna i Umeå och på Arlanda är det bästa som har hänt i det här landet. Vi måste gå samman allihop för att få ASAB att sluta med sina fasoner… Vi har fått upp lönerna … men vad det innebär i praktiken vet vi ännu inte.”⁹²

För en period var det dessa kvinnor som gick i spetsen för ett kvinnoupprop som handlade om de lågavlönade kvinnors villkor i samhället. Det får också betraktas som ett systerskap där det var deras erfarenhet av ett klass och könsförtryck som skapade en sammanhållning och solidaritet som gav styrka. En styrka de fick genom sin egen organisering och där de olika städerskekollektiven inspirerade varandra.

Städerskorna från Malmfälten, Umeå och Skövde blev huvudtalare vid flera av de solidaritetsmöten som hölls våren 1975. Det blev en helt ny situation för flera av dem. Inför ett solidaritetsmöte i Malmö sa Rut Eriksson:

”Det är klart vi är lite nervösa inför mötet. Här har man gått hela sitt livoch städat och hållit käft. Men vi ska göra vad vi kan – allt för att hjälpa Skövdeflickorna”.⁹³

Solidaritetsstödet blev ett exempel på en arbetar- och kvinnosolidaritet. Det första solidaritetsmötet hölls redan i januari 1975 i Göteborg och arrangerades av Svenska Hamnarbetarförbundet efter påtryckningar från dess medlemmar. De 700 platserna på Folkets Hus räckte långt ifrån till när städerskorna från Skövde mötte en publik av olika arbetargrupper, kvinnor och män från såväl vänsterorganisationer som kvinnogrupper. Vid mötet höll författarinnan Sara Lidman ett ”lidelsefullt” tal för kvinnorna.⁹⁴

Utöver solidaritetsmötena pågick en omfattande insamling för de strejkande varje lördag på olika torg runt om i landet. För en period allierades sig således städerskekollektivet med organisationer som de tidigare inte kände till.

Solidaritetsarbetet kulminerade när Skövdestäderskorna var instämda till Arbetsdomstolen, i början av april 1975. Dagen före förhandlingarna gick städerskorna i spetsen för en demonstration som samlade tusen personer under parollerna ”Wallenbergs profit bygger på kvinnoslit”, ”Återanställ städerskorna” och ”Kamp mot klasslagstiftning och svartlistning, ned med arbetsdomstolen”.⁹⁵.

Arbetsdomstolen slog fast att Britt-Marie Johansson och Ragnhild Andersson inte var några strejkledare och att det därför var fel att avskeda dem. De fick tillbaka sina arbeten och ASAB fick betala både skadestånd och uteblivna löner. Däremot ansåg AD att de andra städerskorna som strejkade brutit mot avtalet och att ASAB därför hade rätt att avskeda dem. De dömdes till skadestånd och rättegångskostnader till bolaget. Dagen efter meddelade dock ASAB via Rapport att alla avskedade städerskor erbjöds återanställning. Opinionen hade blivit så omfattande att ASAB inte såg någon annan möjlighet.

Därmed var den första vågen av kvinnostrejker under 1970-talet över. Städerskorna hade genom sina aktioner och starka kvinnosolidaritet gett exempel att det var möjligt att förändra löneorättvisor och dåliga arbetsvillkor. En kamp som handlade lika mycket om kvinnors rätt till ekonomiskt oberoende.

Det är viktigt att vi kvinnor också får en lön. Vi ska inte be våra män om vartenda öre utan kunna försörja oss själva.⁹⁶

Strejken blev även en symbol för andra lågavlönade kvinnor att börja resa sig.

”Dessutom tror jag att strejken har väckt många andra kvinnor som går på låglönejobb – t ex daghemspersonal, hemsamariter osv”.⁹⁷

”Det hade nog inte gått fram lika mycket för kvinnor om vi inte hade haft den här kampen.”⁹⁸

De kommande åren började också andra lågavlönade kvinnor som Brasonssömmerskor, Algotssömmerskor och Eisersömmerskor att organisera sig och ställa krav på bättre villkor. Det visar att kvinnokampen nådde ut till bredare grupper av kvinnor som den nybildade Grupp 8 Stockholm uttryckte en förhoppning om redan 1970. Det fanns ett samband mellan den nya kvinnorörelsens framväxt och kvinnors ökade aktiviteter på arbetsplasten även om ASABstäderskorna inspirerades främst av städerskorna i England och Norge. Dessa städerskor gjorde samma erfarenheter som kvinnoaktivisterna i den nya kvinnorörelsen. De lärde sig hålla möten, att tala inför stora grupper, att leda förhandlingar osv.

Historikern Anita Göransson hävdar i artikeln ”Om dom låser fabriken? Då låser vi upp” som handlar om bl. a ASABstäderskorna att de ”lärt sig åtskilligt under sina aktioner” som påverkade inte bara deras medvetande utan deras kamp fick betydelse både i arbetslivet och i privatlivet.⁹⁹ Det överensstämmer med West och Blumbergs syn på det kollektiva handlandet där de hävdar att det finns en relation mellan sociala protester och utvecklingen av en kvinnocentrerad medvetenhet. När kvinnor agerar får det även olika politiska konsekvenser. Att vara aktiv i sociala protester kan betyda en trippel kamp för kvinnorna: mot staten och manseliten, mot sexism inom rörelsen i sig och mot det patriarkala mansdominansen inom familjen.¹⁰⁰ För ASAB-städerskorna blev det en kamp mot kapitalet, mot sitt eget fackförbund men också en utmaning av deras förväntade kvinnoroll. Göransson menar också att ASAB-städerskorna kamp satte inte bara satte press på deras fackförbund att börja agera i deras intresse utan det inspirerade även andra lågavlönade kvinnor.

Städerskestrejken får också betraktas som ett exempel på hur olika kvinnogrupper samarbetade över klassgränderna. Aktivister från den nya kvinnorörelsen mötte ASAB-städerskor i gemensamma mobiliseringar av solidaritetsmöten och demonstrationer. För en period uppstod därmed en interaktion mellan den nya kvinnorörelsen och ett arbetarkollektiv.

Avslutande diskussion

Det fanns en spännvidd och bred variation av aktiviteter i den nya kvinnorörelsen under hela 1970-talet och början av 1980-talet. Grupp 8: s utgångspunkt var att omvandla den frustration och begränsning som åtskilliga kvinnor upplevde i slutet av 1960 och början av 1970-talet till en känsla som kunde leda till kollektiv handling och aktivism. Parollerna ”det personliga är politiskt, ”systerskap är makt” och idéerna om kvinnosolidaritet blev utgångspunkten i kvinnoaktivisters kollektiva handlande. Det var en början till en insikt om att kvinnors ställning i samhället är politisk, inte ett naturligt tillstånd och att den kunde – och måste – förändras. Med de återkommande mobiliseringarna kring bestämda krav lyckades den nya kvinnorörelsen skapa en medvetenhet om kvinnors villkor i Sverige under 1970-tale. I denna kamp riktade de sig mot de strukturer som befäste kvinnans underordnade ställning nämligen kapitalet och patriarkatet. Statsvetaren Maud Eduards reser frågan om vilket politiskt handlingsutrymme kvinnor som grupp får när de organiserar sig. Hennes slutsats är kvinnors (själv)organisering är en resurs men också”lockar fram ett motstånd”. Om vi ser till kvinnors egen organisering såg hon att det utvecklades en gemenskap som stärkte kvinnors självförtroende; den ledde till att kvinnor fick det materiellt bättre och de stereotypa könsföreställningar i samhället benämndes och ifrågasattes.¹⁰¹ Det är en beskrivning som jag menar överensstämmer med såväl de självständiga kvinnogruppernas erfarenheter som ASAB-städerskornas erfarenheter.

Genom att även inkludera ASAB-städerskornas erfarenhet av klass- och kvinnokamp hävdar jag att 1970-talets kvinnorörelse var en heterogen rörelse. Städerskorna var inte en del av den radikala självständiga kvinnorörelsen men inte desto mindre kom dessa kvinnors kamp bli en förebild för andra lågavlönade kvinnor. Kvinnosolidariteten får även helt nya dimensioner när vi inkluderar exempelvis ASAB-städerskorna agerande i solidaritet med varandra. För ASAB-städerskorna handlade det om att omvandla den rädsla men även ilska som de hade gentemot ASAB till en kollektiv handling. Med strejken och sin organisering lyckades de förändra sin situation.

Sammanfattningsvis tillerkänner jag dessa kvinnoaktivisters politiska aktivism och de lågavlönade kvinnokollektivens kamp för sina rättigheter en signifikant betydelse. Det var kvinnor som agerade utanför de etablerade institutionerna och för de flesta blev det en ny situation. Det var ett uppbrott från en passiv och osynlig tillvaro till att bli politiska subjekt/aktörer i att syfta i att förändra kvinnors villkor i det kapitalistiska samhället under 1970-talet.

Syftet med denna artikel har därmed varit att kontrastera den bild som florerar inom akademin om den nya kvinnorörelsen som en vit, medelklassrörelse. Det betyder inte att jag håller med att denna rörelse var först och främst en rörelse som dominerades av just denna grupp kvinnor. (Tvärtom menar jag att det var en av svagheterna i denna rörelse att den enbart till en del lyckades rekrytera bredare grupper av kvinnor och skapa allierade med andra organisationer.) Inte desto mindre menar jag att det är viktigt att förmedla några exempel där kvinnogrupper försökte och ibland lyckades nå ut till bredare grupper, i detta fall lågavlönade arbetarkvinnor, som var en av Grupp 8:s ursprungliga målgrupp.

---

Motion till Vänsterpartiets kongress våren 2024:

Ge rörelsearbetet en mer framträdande roll i partiets arbete!

Folkrörelsearbete – Grundpelaren i vår strategi

Alla viktiga förbättringar för arbetarklassen i vid mening,  från rösträtt till  miljölagstiftning, har tillkommit genom att människor organiserat sig och kämpat för sina intressen.

Det som avgör vad som är politiskt möjligt och nödvändigt är i sista hand vilka rörelser som finns –  eller saknas  – i samhället. I bland, som när det gäller organisations- och rösträtten, direkt genom strejker, massdemonstrationer eller hot om revolution, ibland indirekt, som när välfärdsstaterna byggdes upp genom parlamentariska beslut men med årtionden av hårda klasstrider mullrande i bakgrunden. Eller i en blandning, som när 1970-talets reformer på arbetsmarknaden och på andra håll i samhället genomfördes  I tider av starka sociala rörelser måste även reaktionära krafter anpassa sig till arbetarklassens behov och krav och när det är tystare – som fallet varit sedan flera årtionden –  kan de istället gå till offensiv och rentav få med sig delar av arbetarrörelsen på allt från privatiseringar till försämrad arbetsrätt.

Det är genom att delta i och stärka folkrörelsearbetet som vi kan förskjuta ramarna för vad som är politiskt möjligt. Därför är det avgörande för Vänsterpartiet att stödja sådana rörelser som försvarar arbetare och låginkomsttagare oavsett hur majoritetsförhållandena ser ut i parlamentariska församlingar eller vår roll där. Detta är viktigt att understryka i programmet, inte minst eftersom det ger en inriktning på vad vi först och främst ska lägga våra krafter på, annars är risken stor att vårt arbete domineras av den parlamentariska verksamheten och en tro att det är uppifrån samhället förändras.

Jag föreslår därför

att följande ersätter rad 684-688 under rubriken Organisering för förändring

Alla viktiga förbättringar för arbetarklassen i vid mening har tillkommit genom att människor organiserat sig och kämpat för sina intressen. Att bygga och stötta självständiga och demokratiska folkrörelser är därför grundpelaren i vår politiska strategi, det är styrkan dessa rörelser som avgör vad som är politiskt möjligt i samhället. När rörelserna stärks och vinner segrar växer det kollektiva självförtroendet och människor lär sig att lita på sin gemensamma styrka. Ramarna för vad som går att göra förskjuts och vi lägger grunden till ett demokratiskt socialistiskt samhälle.  

Detta gäller även för vår verksamhet i valda församlingar. Vilka kompromisser vi än tvingas till i det parlamentariska arbetet gör vi därför allt för att stötta, delta i och bygga kontakter med de rörelser som kämpar för att försvara våra gemensamma intressen. Starka sådana rörelser och opinionsyttringar ger en bättre position i parlamentariska förhandlingar och förändrar den politiska dagordningen.

(Antagen av V Majorna)

---

KJELL ÖSTBERG : Introduktion till Studiebrev 6

SOCIALISM OCH PARLAMENTARISM

Det nya partiprogram som antogs på Vänsterpartiets kongress i våras slår tydligt fast att ”Vi vänder oss mot militarisering och kapprustning”. Hur ska man då förstå att partiledningen och riksdagsgruppen trots det slutit upp bakom den största förstärkning av den svenska militären som genomförts på mer än ett halvsekel och därmed i praktiken ger sitt stöd till NATOs globala kapprustning?

Syftet med detta studiebrev är att diskutera erfarenheter från arbetarrörelsens och socialistiska partiers förhållande till den politiska makten. En fråga som kommer att särskilt diskuteras är sådana partiers inställning till, och ibland deltagande i, regeringsarbete.

En historisk bakgrund

Att med alla medel arbeta för att driva igenom krav i det arbetande folkets intresse har varit en given utgångspunkt för den socialistiska rörelsen från start. Samtidigt var det klart att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Det gällde att bygga upp egna organisationer, skola sina medlemmar, utveckla sina egna kampformer och utnyttja de möjligheter som samhället erbjöd.

För den unga arbetarrörelsen var det därför också självklart att kämpa för allmän rösträtt och för att demokratisera riksdag och andra politiska institutioner. Här gick man i spetsen mot borgerliga krafter som ville begränsa arbetarklassens inflytande.

Självklart skulle parlamentet också användas för att driva – och helst genomdriva – krav på sociala reformer. Förhoppningarna var att vinna majoritet i Riksdagen och på så sätt erövra regeringsmakten. Men hur skulle man ställa sig till att bilda regering med andra partier?

Framför allt ställde ett sådant samarbete frågan om arbetarklassens politiska självständighet på sin spets – inte bara som ett teoretiskt problem.

Vid förra sekelskiftet accepterade socialisten Alexandre Millerand en post i den liberala franska regeringen. Det var första gången en socialist deltog i en borgerlig regering och hans beslut väckte starka protester inom den internationella arbetarrörelsen, och Millerand uteslöts ur Andra Internationalen. Några år senare var han ansvarig för regeringens försök att slå ner en stor järnvägsstrejk.

Frågan om ”ministersocialismen” kom därefter att i flera decennier bli en av de största stridsfrågorna för de socialdemokratiska partierna. Och debatten inom vänstern fortsätter än idag.

I Sverige var det frågan om samarbete med det liberala partiet som var stötestenen. När socialdemokraterna tillsammans med LO utlyste en politisk storstrejk för att sätta tryck bakom kraven på allmän rösträtt var det ett alldeles för radikalt krav för liberalerna. Strejken blev en stor framgång och trycket från medlemmarna att genomföra nya strejker var stort. Men partiledningen med Hjalmar Branting i spetsen sade ifrån. Den ville prioritera den parlamentariska vägen. ”Vi ha två vägar att gå, storstrejkens väg eller valens väg” , menade Branting. ”Dessa kan icke beträdas samtidigt.” Och fortsatta strejker skulle försvåra samarbetet med liberalerna.

Branting fångade därmed i ett nötskal konsekvenserna av att utan reservationer acceptera de spelregler som gällde för det parlamentariska arbetet. De satte gränser för partiets politiska självständighet. Arbetet skulle i första hand bedrivas i riksdagen, inte på gator och torg.

Den parlamentariska demokratin och dess begränsningar.

För de flesta är det idag självklart att sätta likhetstecken mellan demokrati och den form av parlamentarism som förekommer i de flesta västerländska demokratier. För arbetarrörelsen har det inte alltid varit så. Det finns två fundamentala problem: var går demokratins gränser och hur ska besluten fattas.

Den parlamentariska demokratin var ett politiskt system som växte fram under 1800-talet för att passa liberalernas politiska strävanden. Det var en demokrati för de få och det grundläggande syftet var att garantera den privata äganderätten. Idag är rösträtten allmän men två grundläggande egenskaper har levt kvar ända in i våra dagar.

För det första bygger den parlamentariska demokratin på en uppdelning mellan ekonomi och politik där den ekonomiska sfären i huvudsak står utanför demokratisk kontroll. Makten över arbetet och arbetsförhållanden, investeringar och kapitalflöden och inte minst fördelningen av de rikedomar arbetet skapar ska ligga kvar i händerna på en liten kapitalistklass. Även om det tidvis har varit möjligt att mobilisera för att göra politiska ingrepp också inom dessa områden gäller detta i allt väsentligt fortfarande.

För det andra sker beslutet i riksdagen av en mindre politisk grupp politiska representanter. Något självklart utrymme för medborgarnas deltagande i politiskt beslutsfattande vid sidan av att lägga sina röstsedlar vart fjärde år finns inte, och det har heller aldrig varit avsikten. Hela tanken har från början varit att överlåta det dagliga beslutsfattandet till en mindre elit och hålla den stora majoriteten utanför.

Nationer med många miljoner innevånare kan naturligtvis inte samlas och fatta gemensamma beslut. Men när demokrati görs liktydigt med beslutsfattande genom ombud urholkas idén om att utveckla direkt demokrati också där den skulle vara möjlig redan idag, som på arbetsplatser eller i bostadsområden.

Och det finns idéer och erfarenheter om fördjupad demokrati att bygga vidare på.

Under några dramatiska år i samband med det demokratiska genombrottet efter första världskriget utmanade arbetarrörelsen denna förkrympta demokrati. De kvinnor, arbetare och soldater som i den revolutionär våg som svepte över Europa störtade kejsare och tsarer och drev igenom allmän rösträtt var inte utan vidare beredda att låta demokratin göra halt vid bankpalats och fabriksgrindar, eller att nöja sig med att lägga en röstsedel. Makten skulle flyttas över till arbetarråd, nya demokratiska strukturer där de breda massorna skulle ta kontrollen över både ekonomi och politik

Även den nya generationen socialdemokratiska ledare drömde under några år om råds- eller gillesocialism. Målet för ett verkligt demokratiskt samhälle måste vara att göra arbetarna själva ansvariga att leda produktionen, genom lokala arbetarråd och motsvarande nationella strukturer, hävdade Ernst Wigforss.

Men efter några år slöt även han upp bakom den snöpta demokratin.

Arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser fortsatte oförtrutet att utveckla egna former för att påverka samhällsutvecklingen: folkrörelsepartier, fackföreningar, kvinnorörelser och trycket från dessa rörelser på sina företrädare i riksdag och kommuner bidrog till att bygga upp en stark välfärdsstat. Arbetarkommunerna kunde när de fungerade som bäst ge en aning om hur en sådan motmakt kunde institutionaliseras.

Men idag har dessa alternativa maktstrukturer i stor utsträckning eroderat eller slutat kämpa och de som väljs representerar idag allt mindre sina väljare.

För att tala med den brittiske marxisten Perry Anderson: Arbetarklassen har berövats idén om en annan sorts demokrati.

Att en radikal vänster ändå försvarar demokratin i den form den har idag mot angrepp av auktoritära eller antidemokratiska krafter behöver väl knappast påpekas.

Politikens stängda rum

En central tanke i den parlamentariska demokratin, både central och lokalt, är alltså att besluten ska arbetas fram i de parlamentariska församlingarna. I Riksdagen är de slutna utskotten som är arenan för överläggningar och kompromisser, i kommunerna de kommunala nämnderna, som inte heller de i regel är öppna för insyn.

Ledamöterna ska dessutom vara ”beslutsfähiga”, det vill säga de ska kunna fatta beslut utan att gå tillbaka till sina väljare för att stämma av.

När de socialdemokratiska arbetarkommunerna ville att deras förtroendevalda skulle följa de beslut som medlemmarna fattat ingrep partiledningen och menade att det skulle vara odemokratiskt att medlemmarnas beslut skulle binda kommunpolitikerna. Då skulle överläggningarna i de kommunala organen ”endast vara ett skådespel och ett grundskott mot demokratin”. Vad man menade var att kommunpolitikerna skulle vara fria att kompromissa bort krav som formulerats av partimedlemmarna.

Detta är en bra beskrivning av den representativa demokratins konsekvenser. Samtidigt visar den hur den interna partidemokratin hela tiden riskerar underordnas den parlamentariska demokratin och underminera idén om att bygga alternativa lokala maktstrukturer.

Ett annat problem med ”politikens stängda rum” är att det tenderar att öka avståndet mellan de förtroendevalda och de medlemmar de företräder.

Inte förvånande riskerar riksdagsledamöter och kommunalpolitiker som dagligen har mer kontakt med företrädare för andra partier än de egna medlemmarna, och hela tiden tränas i kompromisser, att inta mer samarbetsvilliga positioner gentemot politiska motståndare. Ja, just detta samarbete över klassgränser är en av huvudtankarna med det parlamentariska systemet. Detta tenderar att underlättas av att politiker på denna nivå ofta är hårt arbetande heltidspolitiker, kanske med begränsad tid att återkoppla till sina väljare.

Dessa tendenser förstärks av hur politiken i allt större utsträckning professionaliserats samtidigt som det politiska systemet i minskande utsträckning behöver de politiska partierna – och att partierna har mindre behov av sina medlemmar.

Medlemmarnas traditionella roll: att välja ledning, finansiera verksamheten och besluta om och föra ut politiken gör andra mer effektivt.

Statliga partibidrag och sponsring har lett fram till att medlemsavgifter idag utgör en obetydlig roll av partiernas budget. Opinionsundersökningar ersätter gräsrötternas synpunkter. Medier och PR-konsulter för ut partiernas budskap mer effektivt än medlemmarna. Och partiernas ledningar rekryteras i allt mindre utsträckning från medlemsbasen och desto mer genom självrekrytering eller handplockning.

Ett växande problem är vad som kommit att kallas policyprofessionella. Politiska tjänstemän som säljer sina tjänster på en marknad till högstbjudande och som fritt vandrar runt med sina expertkunskaper mellan politiska partier, offentlig förvaltning, näringslivet och PR-firmor.

När ett parti börjar tumma på sina programmatiska grunder har en sådan process ofta sitt ursprung inom partitopp och riksdagsgrupp.

Arbetarregering

Kritiken mot parlamentarismen betyder naturligtvis inte att en radikal vänster är ointresserad av makten eller av vilken regering som styr. Tvärt om. Det är självklart att socialistiska partier strävar efter att få sitta i regering och få sitt program genomfört. Kravet på en Arbetarregering har under lång tid varit en viktig del av vänsterns politiska arsenal. Det har handlat om att föra fram krav på en regering som för en radikal politik som bidrar till att förändra maktförhållanden till arbetarklassens fördel. Hur kravet preciseras varierar med politiska konjunkturer. I den bästa av världar handlar det om en regering med ett program som öppet syftar till en övergång i socialistisk riktning. Ibland reser man det propagandistiskt, för att visa att en annan väg skulle vara möjligt också idag. Och ibland förs det fram som ett konkret projekt för att samla och mobilisera krafter till vänster kring ett program som börjar utmana rådande maktförhållanden.

Det har riktats krav på socialdemokratiska regeringar att försöka pressa fram en radikalisering av politiken i samklang med de väljare som röstat på partiet med sådana förhoppningar.

Det är för det mesta självklart för socialister att föredra en blek vänsterregering framför en högerregering. Ja, ibland, som i USA nyligen, håller många för näsan och röstar på en kandidat som Kamala Harris när alternativet är Trump, trots att hon i stora delar skulle föra en öppet arbetarfientlig politik.

I Sverige har Vänsterpartiet på samma sätt på sistone röstat ”gult”, alltså lagt ner sina röster i riksdagens förtroendeomröstningar om en socialdemokratisk statsminister, och några gånger ”grönt”, trots att allt tydde på att regeringen skulle fortsätta att föra en nyliberalt influerad politik som skulle leda till ökade samhällsklyftor och trots att partiet ibland inte fått några bindande löften om reellt inflytande. Men att bidra till att en borgerlig regering kommer till makten är inget alternativ för ett vänsterparti. Ett sådant ställningstagande innebär samtidigt att partiet har fria händer att rösta mot oacceptabla regeringsförslag.

Lite tillspetsat brukar man ibland låna ett citat från Lenin och säga att man stödjer regeringen som repet stödjer den hängde. Taktiken ger möjligheter att gå samman med andra vänsterkrafter och kräva att regeringen genomför det program som den lovat och väljarna förväntar sej.

Ibland kan parollen om arbetarregering alltså knytas till projekt där partier och sociala rörelser enats för att tillsammans föra fram ett radikalt alternativ.

Den nya folkfronten i Frankrike som bildades i somras är ett bra exempel. Ett antal partier på vänsterkanten, socialister (Frankrikes socialdemokrater), LFI (vänsterpartiets franska motsvarighet), de gröna och det övervintrade kommunistpartiet bildade en gemensam valallians med ett förhållandevis radikalt socialt program. De var noga med att förankra programmet hos fackföreningar och andra sociala rörelser. För socialister av olika schatteringar, inklusive antikapitalistiska NPA var det självklart att stödja tillkomsten av en sådan regering. Även om det inte var något socialistiskt program sammanfattade det flera av de centrala krav som den sociala kampen gällt under senare år. Den pekade framåt mot ett annat samhälle.

Vänsterpartiets krav på en rödgrön regering med en tydlig vänsterpolitik och med V som en självklar del är ett utmärkt sätt att visa hur ett sådant projekt skulle kunna skapas på svensk grund.

Priset för att delta

Men att vilja ingå i en regering med ett program som inte domineras av klara radikala ställningstaganden är något helt annat. Det innebär en uppenbar risk att få ansvar för en politik som i avgörande delar gå emot arbetarklassens intressen.

Det framgår redan av de inträdesbiljetter som varje parti, och särskilt radikala vänsterpartier, måste lösa för att accepteras som regeringspartner.

Man måste visa lojalitet mot det borgerliga samhällets grundvalar. Här gäller två villkor

För det första att lova att inte göra allvar av partiets socialistiska ambitioner. Den antikapitalism som är nödvändig för att lösa vår tids mest elementära kriser måste läggas i malpåse.

För det andra att inte ifrågasätta det borgerliga samhällets yttersta garant, det militära försvaret.

När Hjalmar Branting inledde sina försök att bilda regering med liberalerna ställde de ett oeftergivligt villkor: socialdemokraterna måste inta en försvarsvänlig inställning, Militärmakten var då, liksom nu, ett fundament i den borgerliga staten. Det var otänkbart att släppa fram ett parti som krävde nedrustning, vilket socialdemokraterna gjorde då . Branting tvekade inte att köra över den försvarskritiska majoriteten i partiet.

Det är uppenbart att strävan efter att få ingå i en röd-grön regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och om det är nödvändigt också Centerpartiet sedan några år är Vänsterpartiets överordnade strategiska inriktning. Vilken relevans har de erfarenheter vi diskuterat ovan för den processen.

Ja, det är uppenbart att det pris socialdemokraterna sätter för att acceptera Vänsterpartiet är högt.

Några har V redan accepterat. Först och främst det reservationslösa stödet till krigsmaktens kraftiga upprustning. Vapenstödet till Ukraina hör också hit. Utan dessa eftergifter hade vi kunnat glömma regeringen, heter det i den interna diskussionen. Här har vi alltså svaret på frågan vi ställde inledningsvis.

Det är vidare svårt att förstå de intensiva försöken att stryka socialismen från partiprogrammets portalparagraf på annat sätt än att det skulle underlätta ett regeringsdeltagande.

Men framförallt är risken att ett regeringssamarbete skulle begränsa Vänsterpartiets möjligheter att bedriva arbetet utanför parlamentet.

För först och sist handlar regeringsdeltagandet om hur politik skapas.

Branting hade fel när han trodde att samarbetet med liberalerna skulle vara ett bättre sätt att uppnå allmän rösträtt än demonstrationer och storstrejk. Trots att han till slut fick bilda regering med liberalerna krävdes det just stora folkliga massresningar innan rösträttsreformen kunde föras i hamn.

I själva verket har de allra flesta beslut om politiska och sociala reformer som fattats i Riksdagen föregåtts av, ja förutsatt, massiva folkliga mobiliseringar. Inga grundläggande demokratiska och sociala rättigheter, alltifrån föreningsrätt och rösträtt för hundra år sedan till vår tids välfärdsreformer, den fria aborten eller hbtq-i-rättigheter har kunnat genomföras utan att bäras fram av ett kraftigt tryck underifrån.

Och det är fortfarande detta tryck som är socialisters främsta verktyg för att få politiskt inflytande. För oss skapas politik i fackföreningar, hyresgästföreningar, miljöorganisationer och i rörelsernas studiecirklar. Och den sprids på gator och torg, i tidningar och flygblad och på sociala medier. Naturligtvis behöver vi politiska företrädare i de parlamentariska församlingarna som vidarebefordrar våra krav, det är ju också där besluten fattas. Men utan starka stödjepunkter utanför sessionssalarna står de sig slätt

Några aktuella problem för vänsterns regeringsdeltagande idag

Socialdemokraterna, den helt dominerande kraften i en eventuell framtida röd-grön regering har, vid sidan om försvarspolitiken, under de senaste åren gått igenom en kraftig högergir och i många frågor valt att lägga sig så nära Tidöregeringens reaktionära politik som möjligt. Särskilt när det gäller kriminalpolitik och migrationspolitik har man genom uppmärksammade arbetsgrupper stadfäst den nya inriktningen.

När det gäller kriminalpolitiken har man med skamlös stolthet påpekat att det var partiet som inledde vågen av repressiv lagstiftning och sedan accepterat alla högerregeringens nya förslag, senast anonyma vittnen.

Ännu längre har man gått när det gäller synen på migrationen. I Lawen Redars uppmärksammade rapport slås det fast att det är invandringens fel att Sverige inte mår bra. Den föreslår en rad repressiva åtgärder riktade mot invandrare som att bryta upp invandrartäta områden som ”fräter sönder samhällskittet”.

I ytterligare en fråga har socialdemokraterna satt ner foten. Genom det nya balansmålet (i det finanspolitiska ramverket) har man för flera mandatperioder framåt i allians med Moderaterna bundit sig för att inte genomföra de lånefinansierade struktursatsningar som inte minst fackföreningsrörelsen anser är en förutsättning för att nödvändiga infrastruktursatsningar och att börja återuppbygga välfärden.

Särskilt besvärligt blir det om regeringsmakten ska delas med riksdagens mest nyliberala parti, Centern. De kommer att resa ragg mot varje försök att återföra välfärden till en solidarisk nivå.

Och att träffa överenskommelse om den ekonomiska politiken med riksdagens mest uttalade nyliberala parti lär göra omfördelande skattehöjningar ytterst osannolika.

Militär upprustning. Kriminalpolitik. Migrationspolitik. Ekonomisk politik.

Det här inte några perifera frågor på politikens bakgård. De är alla hjärtefrågor för Vänsterpartiet och dess väljare. Visst kan kanske skickliga förhandlare driva igenom några förändringar på marginalen, men det torde framstå som oundvikligt att en regering dominerad av socialdemokrater i allt väsentligt kommer att driva igenom sin politik i dessa frågor. Och att eventuellt vänsterpartistiska statsråd kommer tvingas att acceptera politiken.

För ett framtida regeringsdeltagande handlar inte bara om att på ett allmänt plan ansluta sig parlamentarismens arbetsformer. I en regering blir man direkt ansvarig för den hela politik som regeringen för och binder sig för att verkar för den. Ledamöterna står bakom alla regeringens beslut, några reservationer accepteras inte. Vi har alla Miljöpartiets tårfyllda svek mot sin egen migrationspolitik i färskt minne.

Dessutom, för en koalitionsregering av denna typ, kommer det att vara av yttersta vikt att alla överläggningar sker under stor sekretess och utan insyn, också från de ingående partiernas medlemmar. Partidemokratin kommer med nödvändighet att krympa. Jonas Sjöstedts klassiska ”Det finns ett papper ni inte kommer att få se” var bara början.

Bekymrat frågar man sig hur ett vänsterpartistiskt regeringsdeltagande kommer att påverka partiets vilja att mobilisera kamp på gator och torg, och i synnerhet mot en regeringspolitik som partiets medlemmar ogillar.

Att ställa sig utanför en regering med en reaktionär migrations- och kriminalpolitik och som för en ekonomisk politik som ökar samhällsklyftorna och fortsätter att undergräva välfärden – och det kommer en socialdemokratisk regering 2026 att göra – innebär inte att partiet underlåter att ta ansvar. Tvärt om.

Partiets enda stora politiska framgång de senaste åren var när man lyckades stoppa marknadshyror. Men den segern byggde på att man fällde en socialdemokratisk regering, inte ingick i det. Och framför allt, den möjliggjordes av den breda mobilisering som hyresgästföreningen och olika aktionsgrupper genomförde för att backa upp kravet.

Det är på det sättet vänstern kan ta sitt ansvar för att driva den radikala, samhällsomvandlande politik som är nödvändig för att bidra till att rädda allt från välfärd till klimat.

---

JONAS KARLSSON: SYRIZAs uppgång och fall – lärdomar för Europas socialister (utdrag ur kommande bok)

Synaspismos var en föregångare och en av huvudbeståndsdelarna av det som blev SYRIZA.

6. Vänstersväng och en gemensam identitet (2004–2009)

Alekos Alavanos kontor visar sig ligga bara hundra meter från mitt hotell i hjärtat av den anarkistdominerade stadsdelen Exarchia i centrala Aten. I området bor på en liten yta motsvarande en sjättedel av Södermalm i Stockholm drygt 20 000 invånare varav många studenter och intellektuella, anarkister, antifascister, miljöaktivister, feminister och flyktingaktivister. Exarchia är en stadsdel med lång historia av motståndskamp. Det var här som Nationella befrielsefronten, EAM bildades under nazisternas ockupation och det var här, på Polytekniska universitetet, som protesterna 1973 mot diktaturen startade och blev början på slutet för militärjuntan. Karaktäristiskt för stadsdelen är också graffittin, ofta färgglad och politisk, som täcker husväggarna. Och även om krisen har tvingat många affärer att stänga finns det gott om små butiker, antikvariat, skivaffärer, och restauranger. Stadsdelen är djupt politiserad och organiseringen är fortsatt stark. I området finns flera sociala center, bland annat Vox med biograf och Nosotros som huserar i en tre våningar hög byggnad inklusive takterrass som används till stormöten och där det serveras mat. På kvällarna är Exarchias triangelformade torg och dess restauranger en samlingsplats och stämningen är livlig men vänlig. Ingen annanstans i Aten sitter det så mycket politiska affischer på väggarna. Vid tiden för folkomröstningen är området tapetserat med nejsidans affischer – OXI – som sitter i klungor om tjugotal – per byggnad.

Alekos Alavanos var Synaspismos ledare mellan 2004 och 2008 och Syrizas ledare 2004-2009. Dessförinnan hade han suttit i Europaparlamentet i 23 år. Han lämnade Synaspismos och Syriza efter att det skurit sig mellan honom och Alexis Tsipras och efter en misslyckad kandidatur på egen lista som regionråd för Attika-regionen 2010. Därefter försökte han bygga en ny vänsterkoalition men startade sedan 2013 partiet ”Plan B” som jobbar för att Grekland ska lämna eurozonen. När jag äntligen lyckas få tag på hans telefonnummer är det bara dagar innan folkomröstningen. Han svarar lite buttert att han inte vet om han kommer ha någon lust att tala om Syriza men att jag kan höra av mig när jag kommit till Aten. Överhuvudtaget är det svårt att boka in möten i förväg. Osäkerheten om vad som kommer hända imorgon gör det svårt. Flera av dem som jag intervjuar i Syriza ankommer just från utlandet eller ska snart i väg för att hålla föredrag och sprida information om situationen.

När jag träffar Alekos Alavanos är det bara fem dagar sedan folkomröstningen. Han och en medarbetare i Plan B sitter i ett våningsplan där största rummet är oinrett. Våningarna under Plan B:s kontor verkar från trapphuset sett helt tomma och anarkistklotter är sprayat över väggarna och flera av dörrarna är trasiga. Alekos Alavanos ser det som sin mission att få Grekland att lämna euron och i Europaparlamentsvalet 2014 ställde partiet upp med egen lista, men utan större framgång. Fram till sommaren 2015 var Plan B och den radikala antikapitalistiska koalitionen Antarsya de enda att förespråka ett omedelbart utträde ur eurozonen. Men framför allt vill jag veta mer om hur Synaspismos kunde förändras från ett parlamentariskt inriktat parti utan förmåga att sporra aktivitet i rörelserna till ett radikalt rörelseparti.

– Efter valet av ny ordförande för Synaspsimos 2004 blev vi lite mer radikala än tidigare. Vi fäste ökad vikt vid de unga och den stora striden vid Greklands universitet där lärare och studenter strejkade under ett år var viktig för oss. Vi var också emot samarbete med Pasok på regeringsnivå. Det var det väsentliga. Ett en aning mer radikalt parti.

Alekos Alavanos svarar rakt och enkelt på alla frågor och använder lugna gester. Han ger ett sympatiskt intryck, är vänlig, lågmäld och utan choser.

Hur det var möjligt att genomföra dessa förändringar inom Synaspismos förklarar han så här:

– När vi började skörda frukterna, resultaten, blev den allmänna opinionen i partiet mer positiv. Även de som inte gillade utvecklingen följde med.

Vänstern konsoliderar makten

Första fasen i vänstersvängen hade som vi sett börjat redan vid valet 2000 och året därefter med ”Forum för dialog för vänsterenhet och gemensam aktion”, deltagandet i antiglobaliseringsrörelsen och de sociala forumen. För att ett parti ska förändras krävs antingen som statsvetaren Angelo Panebiancovisat extern stimuli som påverkar partiets dominerande koalition, eller som Robert Harmel och Kenneth Janda argumenterar, interna faktorer som en ledarskapskris eller konflikt mellan olika tendenser. För Synaspismos del kom allt detta samtidigt inom loppet av några år.

När Maria Damanaki 2003 lämnade Synaspismos för Pasok chockade det många men det försvagade också högern i Synaspismos ytterligare. När sedan Nikos Konstantopoulos avgick 2004 så förändrades kulturen bort från konsensus, vilket Costas Eleftheriou beskriver i artikeln ”The uneasy ”symbiosis”. Factionalism and Radical Politics in Synaspismos”. På kongressen stod tre kandidater mot varandra, Vänsterströmningens Alekos Alavanos, ”förnyaren” Michalis Papayannakis och Rödgröna nätverkets Christophoros Papadopoulos. Alekos Alavanos vann i första valomgången med 58,5 procent av rösterna och vänstern hade nu makten i Synaspismos.

På kongressen 2004 skedde även en betydande föryngring och till centralkommittén valdes förutom Alexis Tsipras också bland andra Andreas Karitzis, senare ansvarig för politisk strategi och planering i politiska sekretariatet. Ungdomsorganisationens ordförande Tasos Koronakis, som senare kom att bli partisekreterare för Syriza, var adjungerad till centralkommittén. De unga anslöt sig till Vänsterströmningen och stärkte den. Synaspismos stadgekongress 2005 antog nya stadgar som stärkte ungdomsorganisationens inflytande.Vänstern ville att partiordföranden skulle väljas av centralkommittén men ”förnyarna” var emot detta vilket ledde till att vänstern som en kompromiss i stället föreslog inrättandet av en partisekreterare för att balansera ordförandens makt. Till partisekreterare valdes vänsterns Nikos Chountis, senare Europaparlamentariker och biträdande grekisk minister för europeiska frågor.

Allt detta innebar att vänstern stärktes och konsoliderade makten i Synaspismos. Men framför allt var Alekos Alavanos en varm förespråkare av Syriza. Han förstod snabbt att vägen till framgång för den radikala vänstern gick via samarbetet inom Syriza. Många jag träffat talar om Alavanos med stor respekt, några önskar att han kom tillbaka till Syriza och tror att saker hade sett annorlunda ut då. Statsvetaren Costas Eleftheriou ser Alekos Alavanos som en av de viktigaste vänsterledarna i Grekland de senaste 40 åren. Pavlos Klavdianos beskriver honom som en folklig ledare och en väldigt bra talare.

– Alavanos var den första ledaren som inte bar slips och hans politiska tänkande var radikalt. Och han sa att han skulle skapa ett parti som gick ut i samhället och på gatorna och att det skulle bli mer folkligt.

Syriza började nu attrahera aktivister och tidigare medlemmar som vänt sig bort från Synaspismos och KKE. Många av dem hade varit aktiva under 70- och 80-talen i antikapitalistiska studentgrupper men valde att stanna utanför partipolitiken under 90-talet för att i stället arbeta lokalt och i sociala rörelser. De var nu viktiga röster i till exempel miljörörelser och sociala rörelser som kämpade för migranters och fångars rättigheter. Flera var aktiva inom olika organisationer och knöt därigenom band med varandra. De hade också politisk auktoritet bland personer utanför dessa politiska organisationer. Det bidrog till att få dem inom vänstern som annars inte röstade att nu gå till vallokalerna och rösta på Syriza.

Balansakter inom Synaspismos

Den nya situationen efter 2004 skapade turbulens inom Synaspismos. En stor del av partiet var hårda motståndare till Syriza. ”Förnyarna” i partihögern stärkte sitt interna samarbete och attackerade vänstern. Det fanns också en betydande andel medlemmar som inte deltog i någon tendens och ideologi övertrumfade inte alltid personliga egenskaper. När listan för Europaparlamentsvalet skulle antas vann förnyarnas kandidat Dimitrios Papadimoulis överraskande över Vänsterströmningens Nikos Chountis.

– Många av striderna i Synspismos var relaterade till Syriza. Det var ett ständigt, ständigt, ständigt pågående krig inom Synaspismos, det var hemskt. Det var mer problem med Synaspismos än med Syriza, säger Alekos Alavanos som låter uppgiven men road vid minnet.

Meningsskiljaktigheterna handlade om Syriza och olika syn på EU, där ”förnyarna” var mer positiva än vänstern, och om eventuellt samarbete på regeringsnivå med Pasok. På pluskontot lyckades Synaspismos genom Syriza ändå vända medlemssiffrorna och förändra sin sociala sammansättning vilket beskrivs av Myrto Tsakatika och Costas Eleftheriou. Fler unga anslöt och fler från landsbygden blev medlemmar.

Synaspismos försökte också stärka sina band till fackföreningarna genom egna initiativ. 2002 bildade de Autonom Intervention för att samla ihop fackföreningsaktivister runt partiet. Formellt var de oberoende men beslut koordinerades med partiets arbetsmarknadsutskott. Några år senare, 2007, skapade Synaspismos Nätverket för fackligt aktiva för samarbete på gräsrotsnivå mellan fackföreningar. Resultaten var dock begränsade.

I stället var framgångarna störst hos ungdomarna och de sociala rörelserna. Synaspismos strategi var influerad av den italienska vänstern och betonade deltagande i rörelserna utan att styra dem. Synaspismos ungdomsförbund spelade en särskilt viktig roll i kopplingen till rörelserna trots att de bara var 1 500 medlemmar. De var aktiva i antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, solidaritetsrörelsen med invandrare, sociala forumrörelsen och i studentprotesterna. På så vis stärktes banden till de nya sociala rörelserna, som till största delen bestod av en yngre generation aktivister.

Lärar- o studentstrejken

I maj och i juni 2006, med start bara ett par veckor efter det Europeiska sociala forumet i Aten, fullständigt kokade universiteten i Grekland efter att premiärminister Kostas Karamanlis högerregering presenterat ett förslag om förändringar i utbildningssystemet. Studenter skulle få kortare tid på sig att ta examen, stora besparingar skulle genomföras och en process för konstitutionella förändringar inleddes för att tillåta privata universitet. Dessutom föreslogs att polis skulle få gå in på universiteten som varit en fredad zon efter 1973 då militärjuntan dödade 23 studenter i protesterna på Polytekniska universitetet i Aten.

Reaktionerna på förslagen var som en explosion, snart var 420 av landets 450 fakulteter ockuperade av studenterna, uppbackade av strejkande föreläsare. Panos Garganas skriver i en artikel i International Socialism Journal hur studenterna organiserade sig i stormöten och koordinerade sig stadsvis i kommittéer. Ett möte på Filosofiska fakulteten vid Atens universitet hade 1 500 deltagare. Demonstrationer avlöste varandra. Grundskollärarfacket breddade rörelsen ytterligare och utlyste också strejk.

Rörelsen leddes av den antikapitalistiska vänstern och huvudkravet var att regeringen skulle dra tillbaka sitt förslag. Rörelsen möttes av borgerlig propaganda om föreläsarnas ”oansvarighet” och med brutalt polisvåld. Studenterna lät sig dock inte stoppas utan blev ännu starkare efter att fler fackföreningar anslöt till motståndet. Regeringen tvingades backa något och försäkrade att inget beslut skulle tas i parlamentet under sommaren.

Strax efter terminsstart i september demonstrerade 20 000 studenter och fackföreningsanslutna från hela landet i Thessaloniki. Kort efteråt började grundskollärarna strejka igen.

Under hösten försökte studenterna återstarta massockupationerna av universiteten men misslyckades. Regeringen hoppades att motståndet lagt sig och precis efter jullovets slut drog den återigen i gång processen för en ändring av artikel 16 i konstitutionen för att öppna upp för privata universitet. Evangelinidis Angelos och Lazaris Dimitris beskriver det i artikeln ”Workers’ inquiry in praxis: The Greek student movement of 2006-2007” och studenten Antoine i artikeln ”Report about the greek student movement (sept 2006-june 2007)”. En ny våg av ockupationer svepte genom landet och över 300 fakulteter ockuperades, den nationella koordineringen återupptogs och demonstrationerna genomfördes veckovis lokalt och nationellt.

Universiteten hölls i tre månader och 8 mars, samma dag som regeringen skulle rösta, demonstrerade 45 000 personer på Atens gator i den största studentprotesten på flera decennier. Återigen skedde stora konfrontationer med polisen runt om i staden. Rörelsen hade visat sig otroligt stark och regeringen misslyckades med att få stöd för privata universitet men klubbade ett par veckor senare igenom ett förslag om vissa andra administrativa förändringar.

Studentprotesterna byggde till stor del vidare på protesterna mot Irakkriget 2003. En betydande del av de drivande studenterna hade varit aktiva även då. Och på Europeiska sociala forumet som hölls i Aten i början av maj 2006 var ett av de största seminarierna en samling av studenter från Frankrike, Italien och Grekland som diskuterade de färska franska erfarenheterna av framgångsrika studentprotester tillsammans med fackföreningar mot försämrad anställningstrygghet för ungdomar.

Även om Synaspismos eller Syriza inte spelade en avgörande roll i den grekiska studentrörelsen spelade händelserna en stor roll för framtiden och lade grunden till starkare stöd bland framför allt ungdomarna.

– De stora strejkerna på universiteten var mycket viktiga. Vi var det enda partiet i parlamentet som stödde dem. Det hjälpte Syriza att uttrycka en väldigt bred rörelse. KKE stödde dem inte eftersom de inte kunde kontrollera händelserna – och hade de kunnat kontrollera dem hade de inte fått en så radikal form, säger Alekos Alavanos.

Synaspismos gav på så vis en röst i parlamentet åt studentrörelsen. Dess inflytande försämrades inte heller av att samtidigt ställa upp med en ung kandidat för posten som borgmästare i Aten, 32-årige Alexis Tsipras.

Alexis Tsipras – representanten för en ny generation

Mitt under denna turbulenta period, i oktober 2006, hölls borgmästarvalet i huvudstaden.

Inom Synapismos var nomineringen en dramatisk process. Alekos Alavanos föreslog Michalis Papayannakis som kandidat. Papayannakis tillhörde partiets reformistiska högerflygel och var motståndare till projektet Syriza. På ett möte i Ephois lokaler, Akoas tidning, där sex personer deltog, ville man inte ha Papayannakis. Pavlos Klavdianos berättar att de ville se förnyelse:

– Panos Labrou kom då med föreslaget om Alexis Tsipras, som då var väldigt ung, som kandidat för Aten. Vi ville ge ett tecken till samhället att det var Syriza som ställde upp i valet.

Alexis Tsipras hade varit ordförande i Synaspismos ungdomsförbund och spelat en viktig roll i antiglobaliseringsrörelsen. Innan dess hade han varit medlem i Greklands kommunistiska ungdom, KNU, och under studentåren varit aktiv både på sin fakultet och på nationell nivå i Greklands nationella studentkår (EFEE). Han växte upp i Aten och utbildade sig till civilingenjör vid Polytekniska universitetet. Efter att ha blivit för gammal för ungdomsförbundet valdes han 2004 in i Synaspismos centralkommitté och var där ansvarig för kontakten med ungdomsförbundet.

Nikos Konstantopoulos minns honom från de tidiga åren som ledare i Synapsismos ungdom och studentrörelsen där också hans dotter Zoe Konstantopoulou, senare känd advokat och parlamentets talman, deltog:

– Alexis Tsipras hade kvaliteterna hos en ledare. Han hade ett demokratiskt politiskt etos, han är väldigt effektiv och han har en perfekt personlighet. När äldre politiska ledare började debattera med honom sa jag att ni kommer snart se honom i fronten och se hans rygg. Jag gillar verkligen honom, som person och som politiker.

Alekos Alavanos menar att han föreslog en reformist som borgmästare i Aten för att balansera Synaspismos.

– Det fanns inte någon intern tillit inom Synaspismos. Det var misstänksamhet och rädsla. Detta var ett försök att överbrygga det. Ni har en radikal som ordförande men han föreslår en ideologisk ledare från reformisterna. Jag ville uppriktigt skapa förtroende mellan de olika grupperna.

Alexis Tsipras blev Syrizas kandidat och gjorde ett succéval och fick 10,5 procent av rösterna. Valrörelsen var radikal. I stadsdelen Kipseli klippte till exempel Alexis Tsipras med bultsax av en kedja till saluhallen som sedan ockuperades i protest mot borgmästarens planer att bygga ett parkeringsgarage.

Decemberhändelserna 2008

Ett annat definierande ögonblick för Syriza var förhållandet till kravallerna i december 2008.Det skulle kortsiktigt bli kostsamt, men viktigt på längre sikt. Det visade att Syriza inte var som de andra partierna utan ett rörelseparti mot etablissemanget.

På kvällen 6 december strax innan klockan nio var två poliser i ordväxling med en liten grupp tonåringar på en gata i Exarchia. Poliserna fick order av kommandocentralen att lämna platsen. De två poliserna valde att inte lyda ordern utan parkerade sin bil och gick till fots till Tzavellagatan för att konfrontera ungdomarna. Efter ordväxlingar och förolämpningar, som enligt flera vittnen påbörjades av poliserna, skjuter en av poliserna den 15-årige Alexandros Grigoropoulos till döds.

Timmarna efter fyllde demonstranter gatorna i Exarchia och våldsamma konfrontationer utbröt med polisen. Likande scener utspelade sig samtidigt i ett stort antal grekiska städer. På kvällen övergick det till kravaller i centrala Aten med ett stort antal brända bilar och attackerade butiker och banker. Kravallerna fortsatte under söndagen.

På måndagen 8 december marscherade tiotusentals gymnasieelever från skolorna mot de lokala polisstationerna, kastade ägg, stenar och färgbomber. Protesterna fortsatte med ockuperade universitet runt om i landet. Universitetsfacket Posdep gick ut i en tredagars stödstrejk. Tusentals demonstranter samlades i centrala Aten och en mängd banker och andra byggnader attackeras, flera sattes i brand. På kvällen tog ungdomar över centrala Aten och brände bland annat ner den jättelika julgranen på Syntagmatorget.

Kravallerna fortsatte dagen efter och Amnesty International anklagade grekiska polisen för brutalitet i hur den hanterande situationen. Under onsdagen gick dessutom de två största fackliga paraplyorganisationerna Allmänna grekiska arbetarkonfederationen (GSEE) och Facket för statsanställda (Adedy) som representerade 2,5 miljoner anställda ut i en endagars strejk mot regeringens ekonomiska politik.

På torsdagen marscherade 4 000 studenter mot polisen och kastade brandbomber. Grekiska polisen började få slut på tårgas, över 4 600 kapslar hade använts och de kontaktade Israel och Tyskland för akuta snabbleveranser. På lördagen attackerade 100 demonstranter beväpnade med brandbomber polisstationen i Exarchia i närheten där Alexandros Grigoropoulos sköts till döds.

Utbildningsministern Evripidis Stylianidis anklagade Syriza för att vara moralisk anstiftare av kravallerna. KKE anklagade Syriza för att smeka de maskerade kravallande ungdomarna medhårs. Dess ledare Aleka Papariga markerade avstånd och statuerade att ”i vår revolution så kommer inte en enda glasruta att krossas”. Men Syriza och Synaspismos stod fast vid sin ståndpunkt och uppmanade till fortsatta demonstrationer. Alexis Tsipras svarade att de inte alls smekte ungdomarna medhårs men inte heller var åklagare, att mordet på Alexandros Grigoropoulos inte var någon isolerad incident och talade dessutom om de sociala aspekterna av revolten.

Kravallerna och protesterna fortsatte i tre veckor. Enligt lärarnas fackförbund var 600 skolor ockuperade. Till det tillkom 150 ockuperade universitetsfakulteter. I Aten ockuperades minst fyra radiostationer, liknande aktioner skedde också i andra städer. Demonstrationerna avlöste varandra. Den 17 december arrangerade till och med Pame en demonstration och dagen efter samlades över 10 000 i en demonstration på Syntagma. Sten, molotovcocktails, färg och frukt kastades på polisen. I slutet av december var ockupationerna avslutade och rörelsen började ebba ut. Den 5 januari attackerade två maskerade män kravallpolis utanför kulturdepartementet med 40 skott. En polis skadades allvarligt men överlevde.

Upproret hade skakat Grekland. Demonstrationerna spred sig också till åtminstone ett trettiotal andra länder. Solidaritetsdemonstration hölls även i Stockholm.

– Vi intog en väldigt radikal position som också kostade oss på kort sikt. Vi hade en revolution bland de yngre, framför allt på gymnasieskolorna runt hela Grekland. De började bränna polisstationer etcetera. Alla politiska partier var kritiska mot ungdomarna men jag ansåg att vi skulle stödja dem och att vi måste lyssna på dem. Resultatet var att många människor som hade förtroende och förhoppningar på Synaspismos och Syriza distanserade sig. Men det var en korrekt position som vi intog, säger Alekos Alavanos.

Hållningen ledde till en rejäl storm och media och alla partier, inklusive KKE attackerade Syriza och anklagade dem för att vara äventyrliga, ansvarslösa och av samma sort som anarkisterna.

I parlamentsvalet 2007 gick Synaspismos framåt till 5,0 procent. I mars 2008, delvis som ett resultat av en ledarskapskris i Pasok, hade Syriza varit uppe på 18,4 procent i en av opinionsundersökningarna. I valet 2009, efter kravallerna, tappade Syriza röster och backade till 4,6 procent.

– Ingen tycker om bränder i staden, inte vi heller. Men vi sa att de inte skulle dras inför rätta och sättas i fängelse, utan låt oss höra vad denna besvikelse och aggressivitet betyder, berättar Alekos Alavanos.

Det fanns dock en stark opposition och tvekan inom Synaspismos. Politiskt hade upproret klart anarkistiska förtecken.

– Det var som en chock för partiet. Linjen accepterades av majoriteten i partiet, men reformisterna gick offentligt ut och kritiserade hållningen. I Syriza accepterade i princip alla linjen.

Men Alavanos menar att Syrizas hållning var viktig för framtiden.

– Jag anser att det var väldigt viktigt för Syriza eftersom vi hade olika rötter; maoister, radikala demokrater, eurokommunister, trotskister, ortodoxa kommunister… Syriza kunde inte hitta sin identitet men hållningen hjälpte till att forma en tydligare identitet av en radikal vänster som är nära rörelserna. Till skillnad mot byråkraterna i det gamla kommunistpartiet. Vi stod nära och bredvid rörelserna.

Bitter ledarskapsstrid

Synaspismos och Syriza hade börjat hitta sin form som en ny radikal och rörelseinriktad vänster. Men redan 2006 hade något skurit sig mellan Alekos Alavanos och unge Alexis Tsipras som också tillhörde vänstern inom partiet. Alekos Alavanos deltog inte vid ett enda valmöte i Aten under Alexis Tsipras kandidatur och när han på valvakan kom fram för att gratulera började ungdomarna sjunga nidsånger om att han kommit för sent.

Efter valet beskriver flera personer inom Syriza det som en rejäl spricka mellan Alavanos och Tsipras. 2008 föreslog ändå Alekos Alavanos att Alexis Tsipras skulle ta över ordförandeposten i Synaspismos.

– Sista tiden var det massor med problem mellan Alavanos och Tsipras. Alavanos föreslog att Tsipras skulle ta över ledarskapet i Synaspismos. Men han hade en annan plan, att kunna fortsätta fungera som ledare för hela Syriza och föreslå vad som skulle göras, eftersom Tsipras var ung och mindre erfaren. Men om du har ett parti måste du först fatta beslut där och sedan i koalitionen, säger Natasa Theodorakopoulou.

Costas Eleftheriou är inne på samma teori och att Alavanos försökte bli av med Synaspismos, som han hade svårt att kontrollera, för att i stället bara fungera som ledare över hela Syriza.

– Men Tsipras visade sig vara lite mer effektiv än förväntat och lyckades i stället ersätta Alavanos.

Alekos Alavanos själv är fåordig om förhållandet till Tsipras.

– Det var en bra relation som väldigt snabbt blev till en dålig relation (skratt). Det är något för en psykoanalytiker (skratt). Jag vet inte.

Alexis Tsipras valdes på kongressen i februari 2008 till ordförande för Synaspismos i tävlan mot högerns Fotis Kouvelis. Alekos Alavanos fungerade som Syrizas parlamentariska ledare fram till valet 2009. Trots missämjan dem emellan befäste och stärkte de tillsammans vänsterns dominans inom partiet.

---

Har Vänsterpartiet något alternativ till nedskärningar?

Maria Sundvall intervjuar Sanna Brolin (Tidsignal Nr 1)

---

Ståle Holgersen till V-ledningen: Navigera innan det kraschar

28 oktober, 2024

Vänsterpartiet vann mark bland hyresgäster när man kastade ut en S-regering 2021. Nu vill jag helst inte tänka på vilka kompromisser V ska göra med C för att sitta i regering. Vänsterpartiet var på god väg att vinna över många förorter från Socialdemokraterna, inte minst på grund av kritik av Israel under EU-valet 2024. Efter de senaste uteslutningarna är det oklart hur detta kommer utveckla sig. Vänd skutan innan det kraschar, uppmanar V-medlemmen Ståle Holgersen, lektor i kulturgeografi och författare till boken ”Krisernas tid: ekologi och ekonomi under kapitalismen”. 

Vänsterpartiet vill sitta i regeringen, och det är bra. Partiet deltar trots allt i val för att växa, ta makten och använda den. Vill man sitta i regeringen är det också smart att diskutera detta öppet, så att man är förberedd den dagen det blir – eller inte blir – aktuellt. Däremot tror jag att V:s ledning har valt fel väg till makten.

Först måste jag få nämna att jag aldrig ville skriva detta. Internt bråk gynnar bara högern. Men när jag nu efter 25 år (i SU/SV Norge och V Sverige) funderar på att gå ur partiet, känns det ändå fel att lämna utan att säga högt vad jag tänker.

Vänsterpartiets väg till makten är att anpassa sig hela vägen fram. Partiet ska växa genom att visa sig styrningsdugliga, och sen släppas in i värmen när S och det mediala Sverige tycker att man är fin nog. Här finns några problem. Kritiker har redan kallar linjen för sosse-stalinism: socialdemokratiskt innehåll och stalinism till form.

Just nu går vägen för acceptans genom uteslutningar. Då ska det bli lugnare internt, och världen kan se hur man tar vi itu med “problemen”. Så långt har det knappast blivit lugnare internt, och den externa kritiken kommer inte sluta med enskilda uteslutningar. När Vänsterpartiets fiender (till höger) och konkurrenter (i centrum/vänster) ser att det fungerar att pressa V, varför sluta? Man uteslöt Kristofer Lundberg och Björn Alling, och pressade (eller mobbade?) ut Orwa Kadoura. Detta är tre människor jag aldrig mött, och jag känner bara fallen via samtal med kamrater och genom media. Det är inte enkelt att förstå exakt varför de kastades ut, ingen har sagt eller gjort något antisemitiskt, men gemensamt för alla tre är deras ”problematiska” syn på Israel/Palestina. Inte minst den känsliga frågan om Israels existens.

Vi är väldigt många medlemmar i V som tycker att det är problematiskt när stater är grundade på etnisk rensning och baserad på att en enskild religiös grupp har mera makt än andra. Detta är Israel. Personligen är jag inte kategoriskt emot en två-stats-lösning; det är inte upp till folk i Europa att bestämma hur stater i mellanöstern ska organiseras. Under fredsprocessen med Oslo-avtalet vad det inte orimligt att tänka att den mest realistiska vägen till fred var en tvåstatslösning. I dag har detta havererat totalt. Vi är många som menar att Israel aldrig hade som intention att låta palestinierna bygga en egen stat bredvid sin: vilket skulle inkludera egna flygplatser, militär, etc.

Det är allt flera i dag, även inom V, mig själv inkluderad, som anser att den mest realistiska vägen till fred i området mellan Jordanfloden och Medelhavet är att det skapas en demokratisk stat, med lika demokratiska, sociala, religiösa, ekonomiska och politiska rättigheter för alla som bor där, oberoende av religion och etnicitet. Och om det skulle etableras en sådan gemensam demokratisk stat – för kristna, judar och muslimer – kommer alltså inte Israel att finnas som stat. Tycker V:s ledning verkligen att alla som tycker detta är antisemiter? Om Ilan Pappe var medlem i Vänsterpartiet, skulle han exkluderas för antisemitism? Ska jag uteslutas nu?

En anledning till att man har hamnat i denna härva är att politiken varken är grundad på en genomtänkt antirasistisk politik eller en uppdaterad Palestinapolitik. Detta verkar långt mera vara ad hoc-manövrering för att anpassa sig till andra partier och till rådande diskurser i svensk media. (Till exempel vore det otänkbart att partiet i dag skulle exkludera någon för islamofobi, även om detta är ett större samhällsproblem, eftersom det inte existerar någon press överhuvudtaget från storsamhället att agera mot islamofobin.)

Och efter Gaza, vadå? Kan V sitta i regeringen, om medlemmar är aktiva i Återställ Våtmarker? Vad gäller för medlemmar som stöder Andreas Malm, mannen som uppmanar till att spränga pipelines? Vad sker när “Magdalena” och hela borgerliga media kräver att V-ledningen tar den frågan “på allvar”?

Nu har Vänsterpartiets ledning lyckats alienera från sig palestinarörelsen, mitt under ett folkmord. Ingen behöver bli förvånad om ledningen skulle alienera sig från miljörörelsen, medan världen står i brand.

Det finns olika vägar till makt. Hade Sverigedemokraterna kunnat vinna makten till att radikalt förändra Sverige om de för 15 år sen hade börjat anpassa sig till Moderaterna för att hamna i regeringen? Sverigedemokraterna byggde från sin bas, behöll kärnan och byggde utöver den, och stod upp för det man trodde på, även när det blåste.

Att hamna i regering med S är ingen tebjudning. Vill Vänsterpartiet verkligen ha makt, menar jag, behöver partiet bli en social kraft som resten av det politiska landskapet inte kan ignorera. Man måste våga vara annorlunda och stå upp för det man tror på. Snarare än att anpassa sig till en socialdemokrati på dekis, som står fast i en åtstramningspolitik, bör Vänsterpartiet ta över klassisk socialdemokratisk mark: facket, förorter, hyresgäster, etc.

Vänsterpartiet vann mark bland hyresgäster när man kastade ut en S-regering 2021. Nu vill jag helst inte tänka på vilka kompromisser V ska göra med C för att sitta i en regering. Vänsterpartiet var på god väg att vinna över många förorter från Socialdemokraterna, inte minst på grund av kritik av Israel under EU-valet 2024. Efter de senaste uteslutningarna är det oklart hur detta kommer utveckla sig.

Frågan är såklart långt mera komplex än jag kan skriva här. Även ett parti baserat på folkrörelser och klasskamp måste tänka konkret taktik, inte minst vid val. Och det finns såklart idag väldigt mycket bra samarbete mellan vänsterpartister och olika sociala rörelser. Men huvudriktningen från partiet ledning skapar varken internt lugn, eller ökar partiets förtroende, respekt eller stöd i befolkningen.

Navigera innan partiet imploderar. Vänd skutan, samla partiet, sluta uteslut folk och stå upp för socialismen. Våga vara något annat än SSU.

Ståle Holgersen,

Medlem i V Sundbyberg.

---

Ministerposter – för vad? (Internationalens ledare 17 dec 2024)

Det kom inte som någon överraskning när Vänsterpartiets styrelse under förra helgen deklarerade att de skulle kräva ministerposter i en kommande S-regering. Samma sak sa V-ledningen inför valet 2022 och inriktningen har en längre tid varit tydlig i både ord och handling. Med formuleringar som ”ultimatum” och ”vårt stöd är inte gratis” har V-ledningen velat visa att socialdemokraterna inte längre kan ta Vänsterpartiets stöd för givet. Men också markera mot en kommande regerings anpassning högerut till Centerns dagordning. Förhoppningen är att genom regeringsfrågan göra Vänsterpartiet mer ”relevant”, som det brukar heta, i media och det politiska spelet.

Att det viktigaste när det gäller valet 2026 är att fälla Tidöregeringen råder stor enighet om i såväl vänstern som hela arbetarrörelsen. Den svenska högerregeringen visar dagligen prov på hur snabbt den raserar solidariska lösningar och folkrörelseinflytande på område efter område. Med Trump i spetsen för ett högerextremt styre i världens dominerande supermakt lär tuppkammen växa än mer på globala högerkrafter, inklusive här i Sverige. Tidöregeringen kommer från Trumps tillträde att ha ytterligare ett och ett halvt år på sig för sitt förstörelsearbete. Risken finns också att både den internationella och svenska politiska utvecklingen boostar högervågen tillräckligt för att ge Åkesson statsministerposten 2026.

Enigheten om att göra allt för att förhindra en sådan utveckling och verka för en helt annan utgång i valet 2026 är självklar. Ändå känner många vänsterpartister oro över fokuseringen på ministerposter i en framtida regering; att Vänsterpartiet surrades vid masten i en S-MP-C-regering skulle med nuvarande styrkeförhållanden betinga ett högt pris. Ja, att överhuvudtaget planera regeringssamverkan med Centerns extrema nyliberaler vore en återvändsgränd. Man behöver inte gå till det isländska Vänsterpartiets kollaps efter regeringssamverkan med de borgerliga för att inse faran, det räcker med Podemos i Spanien och faktiskt de flesta andra röda och gröna partiers bakslag i så kallade ”mitten-vänster”-regeringar.

Vänsterpartiets budskap måste fokusera på vilka politiska krav som bör stå i centrum för kampen mot högern och för solidariska jämlikhetslösningar runt vår tids avgörande frågor, från klimatomställning och välfärd till mänskliga rättigheter och fred – och på att bygga opinion och rörelser för sådana lösningar.

Utspel om ministerposter får inte avleda diskussionen från det politiska innehållet. Förhoppningen hos partiledningen är att ett starkt Vänsterparti i en kommande röd-grön regering både skulle motverka S-ledningens värsta anpassning högerut och bidra till en vändning åt vänster på flera områden. Men det kräver att partiet bärs fram av starka opinioner för rättvisa och inte kompromissar bort sig på förhand för eftertraktade ministerposter.

Även bland socialdemokratins gräsrötter finns vilja och förhoppningar om ett skifte vänsterut i framför allt välfärdspolitiken. Magdalena Anderssons uppgörelse med moderaterna om finanspolitiken, med fortsatt åtstramning i ett läge när arbetslösheten klättrar mot nioprocentsnivån och välfärdssystemen stryps, kritiseras internt. Det gäller även NATO-konsekvenserna där S-medlemmars motstånd mot kärnvapen och militarisering alltjämt är stort.

Vänsterpartiet kan utgöra en samlande kraft och ”ministerkandidat” för alla dessa strömningar, trots att oddsen knappast är goda. Stormen från borgerligt håll mot V i en regering lär tillta och S-ledningen föredra uppgörelser med Centern – eller ännu längre högerut. SSU:s krav om en ren socialdemokratisk minoritetsregering med hoppande majoriteter är också ett möjligt scenario.

Men även en tydlig radikal opposition kan ge nog så mycket makt. Se bara hur SD spelar marionett med resten av Tidölaget. V-ledningen har länge talat om att inte vara någon dörrmatta för S och det är en bra utgångspunkt, men det spelar inte någon större roll om en dörrmatta ligger inomhus eller utomhus.

Med starkt stöd i folkliga rörelser, ett bra valresultat i ryggen och en hård linje i förhandlingarna är det fullt möjligt att påverka konkreta och viktiga beslut utan att behöva försvara den borgerliga politik som socialdemokraterna står för idag och vid en kommande regeringsbildning.

---

Johan Lönnroth om V och regeringsmakten

Jag har med stort intresse följt debatten i SP om V ska sträva efter regeringsmakt. Fast jag saknar för det mesta vilken roll de som avvisar regeringsmedverkan vill att V ska ha, förutsatt att de rödgröna partierna får majoritet i nästa val.

Ett alternativ är att V som tidigare blir stödparti, dvs att partiet gör upp med regeringen om politiken på samma sätt som SD nu gör genom Tidösamarbetet. Jag är helt emot det. Detta främst av demokratiska skäl. För det första går det inte att utkräva ett tydligt ansvar. Eftersom förhandlingarna är hemliga kan ingen utom de deltagande partiernas företrädare veta vilket parti som stått för vad. Medan däremot om frågorna avgörs i först regeringen, sedan i riksdagsutskotten och sist i riksdagsplenum, så kan väljarna ta del av vad de olika partierna står för offentligt. För det andra blir kvaliteten på besluten sämre genom att de inte bereds på samma ingående sätt som om besluten tas i regering och riksdag.

Det finns därmed bara två rimligt demokratiska alternativ om våra vänsterpartistiska röster behövs för att forma en riksdagsmajoritet: Antingen skall vi sitta i regeringen. Eller går vi i opposition. I så fall tar vi ställning till regeringsförslagen genom förhandlingar i utskott, där våra ställningstaganden redovisas i offentliga betänkanden samt genom offentligt röstande i plenum.

Det är klart att det finns en smärtgräns för att V skall kunna sitta i regeringen. Om S, MP och C enas om en politik som inte avsevärt skiljer sig från högerns, så kan det vara bäst att stå i opposition. Blir V i så fall inte totalt maktlöst? För om vi ska fälla ett regeringsförslag krävs ju att vi låter högern vinna. Och då rullar den stora socialdemokratiska köttkvarnen igång: Ni sviker arbetarrörelsen! Förrädare! Vi ska inte vara rädda för det. Tänk på vad som hände 2021, då V med hjälp av högern fällde regeringen Löfven. Väljarna upplevde vårt agerande som rimligt, eftersom vi varit extremt tydliga med vad vi inte kunde acceptera i det januariavtal som S och MP gjort upp om ihop med C och L. Alla vet ju att vi aldrig kommer att släppa fram en högerregering.

Vi hade en liknande upplevelse år 2000 då vi gick ihop med borgarna om att flytta riksrevisionen från att sortera under riksdagen i stället för under regeringen. Socialdemokraterna var vansinniga, ryade om att vi svek. Regeringen Persson ville ju ha tummen i ögat på riksrevisorerna. Någon kanske minns striden mellan Bosse Ringholm och riksrevisionschefen Inga-Britt Ahlenius. Men vi stod på oss och stod starka i opinionen.

Ända anser jag att vårt förstahandsalternativ är att V skall sitta i regeringen. Inte av partiegoistiska skäl. Utan för att det tveklöst och trots allt stärker vår makt över politiken. Visst kan det vara jobbigt at ta regeringsansvar. Våra systerpartier i andra nordiska länder har suttit i regering och erfarit att det lett till opinionstapp. Men med tiden ledde erfarenheten till ökad trovärdighet hos väljarna. Se hur bra det gick för SF i Danmark och Vänsterförbundet i Finland i det senaste EU-valet.

Johan Lönnroth

---

Jonas Sjöstedts krönika i Folkbladet i början av januari

Veckans krönika i Folkbladet, 2026 siktar vi på en rödgrön majoritetsregering:

Nästa år är det valår. Vi är många som inte tycker om vad dagens SD-regering gör med vårt land, hur välfärden rustas ned, klimatpolitiken missköts och att det inte investeras för framtiden. Sverige behöver en rödgrön majoritetsregering.

Sällan har alternativen varit så tydliga. Såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna har gjort klart att de efter valet 2026 kräver att sitta i regering om de ingår i en styrande majoritet.

En röst på Liberaler, Kristdemokrater eller Moderater blir en röst på Åkesson som minister.

Sedan valet 2006 har Sveriges riksdag haft högermajoritet. När Socialdemokraterna har lyckats styra trots det har de ibland påtvingats högerns budget. Ovissheten och instabiliteten har varit stor.

Många socialdemokrater lever med bilden att de kan styra ensamma med andra som stödpartier, det är dags att dags inse att den tiden är förbi. En rödgrön majoritet måste kunna leverera.

En majoritetsregering med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vore det bästa för Sverige. Men jag tror att vi måste räkna med att även Centerpartiet kommer att behövas.

Det verkar även centerväljarna inse, de vill se ett rödgrönt samarbete. Det måste partiets ledning förhålla sig till och acceptera.

När Centerpartiet och Liberalerna förhandlade fram Januariavtalet med Socialdemokraterna ville partierna att det skulle svida rejält för Löfven.

Försämrad arbetsrätt, marknadshyror och privatiseringar skulle tvingas igenom. Denna strategi var till för att skada Socialdemokraterna och ledde till att regeringen Löfven föll på frågan om marknadshyror.

Förhoppningsvis har både Socialdemokraterna och Centerpartiet lärt av det.

Partierna bör istället mötas, bygga upp förtroende för varandra och se till det som förenar. Faktum är att även de partier som står längst ifrån varandra i frågor som privatiseringar och ekonomisk politik, Vänsterpartiet och Centerpartiet, har andra frågor som förenar dem.

Bägge partierna vill bygga ut förnybar energi och järnväg.

Bägge vill ha en levande landsbygd och en bra politik för småföretag.

Bägge vill få fart på gröna industriinvesteringar och bekämpa rasism.

Miljöpartiet kommer att driva på för att återuppbygga svensk klimatpolitik, de kommer att ha en allierad i Vänsterpartiet. Vänsterpartiets populära förslag för en klimatpolitik som gynnar vanligt folk behövs vare sig de gäller bättre och billigare kollektivtrafik, stöd till att bygga klimatsmarta hyresrätter eller fler laddstolpar i glesbygd.

En rödgrön regering måste bedriva en ekonomisk politik som ökar jämlikheten, stärker välfärden och rullar tillbaka privatiseringarna i den.

Det kommer bara att ske om Vänsterpartiet deltar.

Socialdemokraternas vänsterpolitik har vanligtvis bäst före datum på valdagen.

För Vänsterpartiet kommer deltagande i regering att bli en tuff men nödvändig förändring, också av den egna självbilden. I andra nordiska länder är det självklart att vänsterpartier är regeringspartier, det är hög tid att det blir så även i Sverige.

Vänsterpartiet kommer att få acceptera Natomedlemskapet, men kan påverka utrikespolitiken så att den står upp för folkrätten även vad gäller Palestina, inte bara Ukraina.

Socialdemokraterna kommer att stå fast vid en mycket stram migrationspolitik, men tillsammans med Miljöpartiet och Centerpartiet kan vänstern göra mindre förbättringar. Samtidigt kommer Vänsterpartiet att kunna få igenom ett pärlband av nödvändiga reformer för välfärden och jämlikheten i Sverige, det har partiet gjort tidigare i samarbeten om statsbudgeten.

Nästa år är det val. Det är hög tid att Magdalena Andersson kliver fram, tar på sig ledartröjan och samlar det rödgröna laget.

---